Vill inte ha barnet

Ja du har verkligen blivit behandlad med orespekt. Nån av er skulle få sin vilja och tyvärr var det han och familjen. Du ska föda barnet. Du är psykiskt misshandlad. Fan vad arg jag blir. Stackare dig. Ett barn till räddar inte äktenskap. Men du kan ändå få det att hålla. Du verkar som en stark kvinna. Kram.

Tänk på att ditt första barn kanske vill ha och behöver syskon den dagen han blir vuxen och du och din man går bort..

I övrigt låter ert äktenskap helt sjuk.

Såhär står det om fostret i graviditetsvecka 13

" den lilla kroppen blir allt stadigare. Delar av brosket börjar ersättas av ben och barnet rör sig mer och mer för varje dag som går. På ultraljudsundersökningen kan man se hur händerna söker sig mot munnen och hur armar och ben böjs och sträcks....Det går att ana de linjer på fingertopparna som senare blir ert barns speciella fingeravtryck. I v 14 kan handen gripa. En del barn får hår på huvudet. I v 15 gör barnet andningsrörelser m bröstkorgen. I v 16 säger det på tummen.

För 3 veckor sedan, redan, var alla organ på plats och barnet ser sedan dess ut som en liten människa*

Jag förstår att du är arg på din man och din familj, de har inte behandlat dig med respekt. Dumpa hellre mannen än det oskyldiga barnet.

Jag förstår oxå att du är orolig för hur barnet skulle påverka din relation till ditt första barn. Där är jag själv i samma situation eftersom jag väntar mitt andra barn. Oroar mig mycket för hur min tid m min son kommer påverkas. Men samtidigt är jag glad att mitt barn i bästa fall kommer att ha en familj även när min man och jag är borta, mina ev barnbarn ha kusiner osv. En släkt.

Och hemska tanke, om något skulle hända något av barnen något i framtiden , kommer de att ha varandra.

En vän till oss förlorade sin ende son när han var 25. Då var det försent för henne att få fler barn...

Bara några tankar.

När jag väntade min son oroade jag mig oxå om jag skulle vara mogen, kunna älska, klara av det osv... I takt med graviditeten klarnade allt.

Skilj snälla på känslorna för din man och din familj och för barnet. Det har inte bett om att bli till, det har inte trängt sig på, det är helt oskyldigt.

Be att få se det på ultraljud innan du skadar det

All kärlek/ Emelie

*Gravid, graviditet, förlossning och den nya familjen av Caroline Gäbel.

Barnen är inte skyldiga att hjälpa till för oss. Men vi är skyldiga att hjälpa till för barnen. :)

Väntar också mitt andra barn nu. Har svårt att tänka mig att jag kommer älska det här barnet lika mycket som min första. Men jisses tänker inte döda ungen bara för det! Tror det ordnar sig när bebisen väl ploppar ut. Och OM det är så att jag av någon anledning inte älskar barnet lika mycket, ja då får barnets var kompensera helt enkelt. Sedan vet jag att kärlek ofta är något som växer med tiden. Tror vi har alldeles för höga förväntningar på oss själva.

Kan tillägga att jag har fem syskon och är otroligt tacksam gentemot mina föräldrar som jag mig syskon. Att ha syskon är en otrolig gåva. 

Det är ditt beslut. Inte din familjs.

Är din familj svenskar? Eller frireligiösa eller något annat?

Jag hade absolut inte tänkt skaffa mer än ett barn. Sen blev jag med barn igen av misstag. Av olika anledningar kunde jag inte göra abort.

Jag trodde aldrig jag skulle älska det nya barnet som jag älskade barnet jag hade, men det gjorde jag, precis lika mycket.

Det som är fel med din man är att han känslomässigt utpressar dig, han vill ha en stor familj, risken är att han kommer vilja ha fler efter detta.

Tycker du att du inte har några val, så låt honom ta mest föräldraledighet och den som går upp på mätterna första året.

Håller med. Känns så elakt mot barnet och hur blir deras uppväxt om jag innerst inne favoriserar det första. Alla säger att det ordnar sig men tänk om jag får en förlossningsdepression. Har bokat tid till BM fick tid på måndag. Dagarna går samtidigt känns det som för sent att göra abort när allt tar sån tid.

Har försökt tala med mamma och pappa men det är som att tala med en vägg. Min mor fick livmodercancer när jag var 1 år och opererade bort allt så därför kunde de inte få fler biologiska barn och önskar nu en hel hög med barnbarn och jag vet att de alltid ställer upp som barnvakter osv om jag behöver. Nu när jag inte vill laga mat för mår så illa, kommer de varje dag förbi med något som jag vill ha, om min man jobbar sent och inte hinner fixa. Och de hjälpte till att ordna dop och allting senast också, men nog som jag önskar de kör inte över mig med sina åsikter i några andra frågor än barnfrågan.

Min man har även en syster som inte kan bli med barn och hon vill inte heller, dessutom börjar hon bli lite på äldre sidan så allas åsikter handlar mest om att det blir så synd om min son som aldrig får kusiner eller syskon.

Min familj är svenskar också min man. Nej ingen är nog så överdrivet religiösa men vi är alla inskrivna i kyrkan. Men mina farföräldrar är väldigt religiösa och går i kyrkan ibland det har säkert påverkar min far. Mest handlar det nog om att de inte fick flera barn och alltid önskade syskon åt mig.

Min man tar sitt ansvar han kan ta ut all föräldraledighet om jag vill eller så låter han mej vara hemma. Senast var jag nästan hemma hela själv för jag tyckte att det var så mysigt och jag ammade länge. Han var ok med det också. Vi förtjänar ungefär lika mycket så det är inte så stor skillnad ekonomisk vem som är hemma.

Han är en bra man och pappa som gör allt för familjen och underlättar så mycket som möjligt för mig jag är fri att när som helst få tid för mej själv om jag behöver det. Våra familjer bor i närheten och hjälper också till med allting.

Därför känns det som det är något fel på mig som vill göra en abort iaf.

Förstår att det blir jobbigt för din man och din familj som inte får så många barn och barnbarn som de kanske skulle vilja ha, men du är ju också ingen avelsko. Det måste ju vara upp till dig om du behåller eller inte. Det är ju din kropp och ditt val.