Måste man spara till barnen?

kan man spara lite är det väl rätt schysst? Inte lätt att skapa allt från sirats idag, det är svårare nu än förr tror jag
men "måste" kan man ju inte säga

Våra barn (2 st) kommer ha ca 400' kr var när de fyllt 18 år.
Men vi kommer ha kontroll över pengarna.
Beroende på hur mogna och ansvarsfulla de är kommer pengarna antingen fördelas över en period eller så kommer de få fri tillgång men då krävs det ett stort ansvar.
Pengarna är tänka att räcka till körkort, ev en del till bostad eller bil.
Vi är inte stenrika. Tvärtom.
Jag är sjukskriven och får ungefär 8000kr och mannen jobbar och får ut en vanlig lön.
Vi har en bsrätt och en billig bil.
Lever ett bra liv med resor men vill gärna ha ett bra sparade då man aldrig vet vad som händer.
Jag kommer vara sjuk livet ut och har alltså ingen möjlighet till att öka vår ekonomi.
Tycker att alla föräldrar bör spara till sina barn. Sen hur mycket man kan spara eller vill spara är en annan femma.
Men åtminstone 100kr i månaden.

Jag tycker man gör barnen en björntjänst när man sparat ihop flera hundra tusen. Dom får lära sig att pengar är något man får utan att ha förtjänat det.

Men är det en slant till körkortet eller lite möbler till första lägenheten tycker jag det är en annan femma.

Jag planerar att hjälpa mina barn på andra sätt, kanske även ekonomiskt. Men det ska inte finnas ett stort sparkonto som dom får ta så fort dom blir 18.

Mina föräldrar sponsrade mig med körkort under förutsättning att jag inte började röka och gick ut skolan med minst godkända betyg.

När det var dags att flytta hemifrån fick jag ta vad jag ville hemifrån och sen hjälpte de till med en slant för att kunna köpa lite enklare möbler.

De ställde även upp som borgenärer så jag kunde köpa min första lägenhet.

När jag bodde hemma men arbetade så fick jag betala hyra och mat hemma, när jag pluggade var det gratis och de hjälpte till med extra pengar så jag skulle slippa ta studielån.

Nu när jag och min man väntar vårt första barn så tänker jag att vi kommer att resonera liknande.

Spara så det finns en buffert att ta av den dagen det är dags att stå på egna ben men att hen fortfarande måste jobba och spara själv för att klara sig.

Det är knepigt att få ihop sitt första bohag utan någon hjälp alls.

Instämmer. Dessutom vet man ju inte vilket gäng ungen hamnar i. Om man sparar i ungens namn så kanske alla pengar blir inkörsport till drogberoende. Tyvärr inte orealistiskt. 

Däremot ett sparande i eget namn. Nu finns det ju inte arvsskatt längre även om det kan införas när de riksdagsmännen känner för det.

Om man har möjlighet att spara så gör man väl det? Förstår inte varför man inte skulle vilja det?

Vi sparar så våra barn ska kunna köpa en bostadsrätt. Sen vill de köpa villa senare i livet har de förhoppningsvis gjort en liten vinst på första lägenheten.

Sen vill jag inte ha de boende hemma för att de inte får tag på boende heller..

Man måste inte, och alla kan inte, utan det är upp till var och en.

Jag startade också med två tomma händer, men jag kom ut i en värld där det fanns hyfsat gott om okvalificerade arbeten (tex vårdbiträde på äldreboende, tidningsbud etc) och där det fanns hyresrätter och studentbostäder att få.
Och en tvåa i gamla stan kostade 400 000...

Bor man i Stockholmstrakten (jag vet inte hur det är i Gbg och Malmö men jag vet att det är lite bättre i Uppsala) så finns idag inga hyresrätter att uppbringa annat än i de allra mest utsatta områdena. Jag har stått i den kommunala bostadskön sedan 1998 och kan fortfarande inte få ett förstahandskontrakt (=jag har alltid minst 5 med längre kötid i intresselistan - jag kollar då och då av ren nyfikenhet). Det finns inga lediga studentbostäder, och det är svårt att få ett andrahandskontrakt. Priserna på bostadsrätter är horribla överallt inom 2-3 mils avstånd från centrum.
Det är idag mycket svårt att klara sig med två tomma händer, risken är överhängande att man hamnar på gatan, därför gör de föräldrar som har möjligheten allt de kan för att ge sina barn en möjlighet att få ett eget boende redan strax efter 20.

Anledningen är just att det kan bli lite väl mycket curling. Barn som får alltför mycket gratis kan få svårt att klara motgångar vidare i livet, och de har kanske heller inte lärt sig att jobba för att få vad de vill ha. Det sägs ju att det rent generellt är en björntjänst att skämma bort ett barn.

Å andra sidan så blir sparat barnbidrag i 20 år ca 250.000 och det räcker knappt till insatsen på en tvåa i Nynäshamn...

Jag flyttade till en ort med bostadsgaranti för oss som studerade på högskolan. Sedan träffade jag min man och vi har turen att kunna bo i en privat hyreslägenhet i en byggnad hans pappa äger.

Om framtiden och bostadsmarknaden då vet vi inget. Det vi vet idag är att det på tio år, när jag flyttade hemifrån, blivit allt svårare att få tag på en bostad. Även i min lilla hemstad i Norrland får unga spara och köpa bostadsrätt för hyreslägenheter är det väldigt ont om. Jag gör det jag kan för att underlätta för mina barn. Ser gärna att de har möjlighet att bo kvar här i Uppsala om de skulle vilja det, nära familjen. Vi sparar på konto och i HSB. Tycker inte att det är att curla. Vad lär man sig av att bo i fjärde hand eller hemma hos föräldrarna tills man är 30? Snällt stå i kö i tio år för en lägenhet i Gottsunda? Att bostadsmarknaden ser ut som den gör kan varken vi som sparar lite grann eller våra barn påverka. Jag har också en bild av hur jag skulle vilja att det såg ut. Den går ut på att det är möjligt att få ett deltidsjobb efter gymnasiet, att en kontantinsats bara är 100 000 och att man kan få en hyreslägenhet efter 2-3 år i kön och att hyran på den är max 5000. Nu är det inte så. Jag rättar mig efter nuläget och hoppas att det ska löna sig på något sätt. Det känns mer realistiskt än att bostadssituationen drastiskt vänder inom 15-20 år.