Måste man spara till barnen?

Nej, det måste man inte.

Själv är jag den mest curlade ungen jag träffat. Härregud folk skämta på orten jag bodde om hur illa det skulle gå för mig. Ensambarn där föräldrarna gjorde allt för mig. Verkligen allt. Knappt jag klädde på mig själv eller åt själv. (Lite skämt där men jag blev matad lääänge). Men jag flytta hemifrån när jag var 19 och klara mig super. Plugga skaffa olika jobb, jobba utomlands m.m. Gick så bra så. Vän med mina fantastiska föräldrar är jag också.

Min mamma hade sparat 6000 kronor till mig och när det var dags att ta körkort så sade hon att hon kunde hjälpa till att bekosta en liten del av körkortet om jag sommarjobbade och betalade resten själv. Jag valde att inte sommarjobba och var dessutom inte särskilt intresserad av att ta något körkort just då.

Jag flyttade hemifrån när jag var 19 år gammal då jag började plugga. Jag hoppade av studierna och fick inget riktigt arbete på nästan två år. De där 6000 kronorna räddade mig undan kronofogden 1,5 år senare (hyran var på 3600 kronor så jag klarade mig undan att bli vräkt. Månaden efter höll jag dock på att bli vräkt men hade då lyckats ordna billigare boende, så jag lånade ihop till den sista hyran och flyttade.) Min mamma hjälpte innan dess också till med hyran vid ett par tillfällen.

Med de förutsättningarna så anser jag att jag har klarat mig riktigt bra med endast de där 6000 kronorna, även om det innebar att jag - när jag flyttade ifrån min studentlägenhet - levde i en tom lägenhet, sånär som på en säng i ett halvår innan jag fick en jättegammal begagnad soffa av en kompis. Om jag bara hade hittat ett arbete (och inte fått låna pengar till hyran vid två tillfällen av min mamma, vilket gjorde att jag blev nekad socialbidrag under flera månader) så hade jag helt enkelt suttit hos kronofogden och förmodligen haft svårt att komma ur träsket sedan.

Samtidigt är jag glad att min mamma inte sparade mer pengar till mig. De hade kanske gått till något annat, eller så hade de gjort att jag hade bott kvar i en lägenhet som jag inte hade råd med, under ytterligare ett tag.

Vi sparar inte till vår son än, men har talat om att göra det, och i så fall ska pengarna vara öronmärkta till ett bra boende. Han ska inte få en summa pengar i handen när han fyller 18 (som en hel del av mina närmaste kompisar fick: de använde pengarna till att resa!) utan i så fall så ska pengarna gå till en kontantinsats till en bostadsrätt, eftersom det blir allt svårare att ta sig in på hyresmarknaden.

Håller med. Jag är inte ensambarn själv men tycker det är lite överdrivet att påstå att ensambarn skulle få det svårt att ta vuxenansvar när det är dags. Undrar om det där med odrägliga ensambarn har blivit en sådan där "sanning" i Sverige som alla bara upprepar utan att det kanske har så mycket belägg egentligen. Finns ju många ansträngningar som alla måste göra så det blir ju folk av de curlade ensambarnen också även om föräldrarna betalt t ex språkresor, körkort och äger halva eller hela lägenheten barnet bor i under studietiden. Det räcker ju inte hela vägen, så sköta skolan som barn, extrajobba för att få arbetslivserfarenhet, utbilda sig samt spara mer pengar och fortsätta göra smarta ekonomiska val måste man ju fixa själv.

Min mans föräldrar har kört med en "hälftenregel" som jag tycker känns rätt vettig och som vi funderar på att köra på här hemma sedan. Dvs föräldrarna har gärna hjälpt till med kostnad för något barnen vill ha men barnen har fått spara ihop hälften själva. Att få halva beloppet betalt är ju ändå en stor hjälp men genom att barnen fått betala andra hälften har det ju stävjat "girigheten" sedan de var små eftersom att barnet vetat att det inte kan kosta hur mycket som helst för då har ju inte hen råd att betala andra hälften. Smart sätt att hjälpa men ändå lära barn att spara, räkna och längta tycker jag.

Nej, det måste man inte.

Vi har sparande till alla tre barnen. Enskilda alltså. Men ingen direkt plan med pengarna.

Då vi har ganska spridda åldrar på dem så skulle en variant kunna vara att ta från vardera barns konton och köpa en lgh som de kan bo i i turordning.

Den som har den spar, men om man inte har eller själv måste avstå från saker så behöver man väl inte spara till barnen.

Tror barnen uppskattar mer att man hade möjlighet att göra saker här och nu. Resor, utflykter med mera än att allt läggs på ett framtida sparande. Men kan man kombinera så gör det. Mina föräldrar sparade inte till mig, men jag har fått åka skidor varje vinter och seglat på sommaren. De betalade mitt körkort och fanns där som ett mindre ekonomisk skyddsnät under studietiden. Mina barn har inget sparande men det har varit likadant för dem. Idag har vi ganska god ekonomi och kan hjälpa barnen vid behov, men bara rättvist. När dottern fick en större pengen fick sonen motsvarande. En lägenhet har köpts som en av dem bor i men de äger gemensamt så att den dag den säljs får de dela på överskott. Hyran har satts marknadsmässigt och jag betalar ränta och amortering. Så nu sparar vi till dem, men tycker inte vi hade möjligheten när de var små utan att själva behöva försaka på mervärden för oss.

Jag tror att folk som påstår att det är en björntjänst att spara till sina barn enbart försöker rättfärdiga sitt snåla beteende. Om något är det en björntjänst att tvinga sina ungdomar bo kvar hemma tills de är 25, hur ska man bli en vuxen, ansvarstagande individ när man bor hemma med lilla mamsen?

Jag och min man är under 25, studerar och arbetar parallellt eller om vartannat och har två barn (som vi sparar till!). Anledningen till att vi kunnat starta våra vuxna liv med familj och barn är för att vi haft de ekonomiska förutsättningarna i form av en bostadsrätt i Stockholm utan lån. De flesta av våra jämnåriga vänner bor hemma hos sina föräldrar och alla är singlar. Jag vet några som längtat efter barn som unga men hur är det överhuvudtaget möjligt såsom de bor? De har ju ingen som helst möjlighet att flytta till varken bostadsrätt eller hyresrätt.

Argumentet att det skapar klyftor är väl inte vårt problem? Jag menar, ska vi som sparar försämra förutsättningarna för våra barn för att andras föräldrar inte kan eller vill hjälpa sina barn på den punkten? Sedan, med facit i hand, innebär en möjlighet till att flytta hemifrån verkligen inte att man blir bortskämd. Tvärtom är vi oändligt tacksamma över vår lägenhet och våra liv vi kunnat skapa för oss själva pga det. Man mognar otroligt mycket av att flytta hemifrån. Dessutom tror jag inte att en enskild händelse avgör om man blir bortskämd eller inte, det får man ju jobba med under hela uppväxten.

CSN-lån tycker jag personligen inte är något negativt, vi kommer köpa lägenheter till våra barn men de får skaffa inkomster själva. Och att alla inte har råd att spara är såklart sant, men de allra flesta skulle kunna. Vi har som sämst haft 7000 kr/mån till räkningar, avgifter, mat och övrigt men ändå kunnat spara barnbidraget (i aktier/fonder). Vi klarar oss alltså på en knapp halvtidslön, allt utöver det är plus! För oss innebär det långa föräldraledigheter och korta dagar på förskola framförallt pga låg avgift iom bostadsrätt, men också att vi lärt oss hushålla med pengar.

Där är vi nog lite olika. Jag är mer stolt över sådant som jag har åstadkommit, och inte sånt som andra har åstadkommit åt mig.

Jag har idag en lågt belånad lägenhet i ett bra område i stockholm, men det är efter att ha jobbat mycket och hårt. För mig känns det bättre att gå den vägen.

Vi sparar inte specifikt till barnen men har däremot ett eget sparande och goda inkomster så under förutsättning att inget oförutsätt inträffar så kommer vi kunna stötta våra barn ekonomiskt när det behövs (ex körkort, studieresa till england eller bidrag till kontantinsats till första lägenheten etc).

Skulle olyckan vara framme, ex någon av oss bli sjuk och inkomsterna drastiskt minska skulle jag definitivt börja spara mer specifikt till barnen i den mån vi har råd och även lägga undan en del av vårt befintliga sparande för barnens framtida aktiviteter och investeringar.

Jag tycker faktiskt det är viktigare att tidigt spara till barnen desto mer begränsad ekonomi man har, även fast sparandet inte blir så stort. Det behöver ju inte handla om något så stort som insatsen till en lägenhet, utan kanske snarare bidrag till körkort och att inte behöva säga nej till klassresan på högstadiet. Sparar man ex en hundralapp i 15 år på indexfonder med hyfsad avkastning så blir det ändå en del pengar i slutändan.