Vi styvmammor som kämpar med att gilla styvbarnen.

Dear Lord... Jag hade lämnat, aldrig i livet att jag slösat bort tid på att leva med någon som beter sig så fruktansvärt illa samtidigt som föräldrarna bara ler och tycker allt är så bra så.

Nåväl, det jag först hade gjort iaf är att prata med pappan och komma fram till vilka regler som ska gälla hos oss. Vill han inte lära sitt barn vanlig hyfs hade jag lämnat.

Han skulle dessutom ha fått förklara för barnet och mamman om det behövdes att hemma hos oss gäller detta och det har inte mamman med att göra så att ringa och gnälla hos henne.

Kan inte min man stå bakom oss som familj och vill göra det som är bäst för oss alla så vore det inte värt min tid.

Och så slutar du köpa nåt åt henne om du köpt nåt till de andra barnen. Bara ge henne inget och säg inget. Om hon själv frågar varför hon inte fått nåt säger du bara att hon är ju aldrig nöjd det det hon för och hon gnäller, så du tröttnade på att köpa till henne 

Ja det har du rätt i. Men hur ska jag lägga upp det för min man?

Ja exakt eller hur, det är ju just så. Man vill så gärna det där lilla tack för maten, inte bara sitta tyst vid bordet, resa sig och gå därifrån utan ett tack ens. Jag tycker det är viktigt, och där krockar vi. Jag kan inte låta henne komma undan och de andra blir "tvingade", kan heller inte ändra min uppfostran och strunta helt i det. Låta någon annan mamma styra min uppfostran med mina barn för att tonåringen har svårt att "samarbeta". Det är ju som du säger, blir svårt att tycka om..

Vad tycker pappan då?

Tycker han att man skall säga tack för maten? Att dottern skall hjälpa till osv?

Du och pappan måst ju vara överens, annars går det liksom inte..

För mig är det inte 'en liten sak' att bo med någon jag inte gillar. Mitt liv är för kort för det och har jag försökt få min man att fatta och stå bakom oss men han inte gör det, ja då är det helt enkelt inte värt det.

Din man står inte bakom er, han godtar ju allt flickan säger.

jag gillar mina bonusar, har tre stycken, inga problem. Har två egna barn också och det är väl snarare där problemen ligger (tonåringar) för nu. Möjligt det kan uppstå problem med bonusarna senare men nej, inget nu.

jag kämpar inget (eller vad menar du?). I andra trådar på samma tema brukar det nästan alltid handla om att de vuxna har olika syn på uppfostran, sändning osv, eller att det är ekonomin som haltar.

Här har vi väldigt lika syn, vi pratar ofta om det och vi har ekonomin i balans. Vi bestämde när vi flyttade ihop att man måste kunna prata om allt, även om det är "ditt" eller "mitt" barn som ställer till det. Kanske har ci osedvanligt smidiga barn, jag vet inte, men vi har bott ett år ihop nu och allt funkar. 

Detta måste vara unikt! En bonusmamma som inte bara gillar sina bonusar, utan  även kan se mindre kul beteende hos sitt eget.Det är första gången jag läser nåt sånt. Annars brukar det ju alltid vara ... min partners ouppfostrade - mina väluppfostrade.