Vi styvmammor som kämpar med att gilla styvbarnen.

Mitt problem med mitt styvbarn är att hon är fruktansvärt bortskämd, som genererar i stora problem för oss, då jag inte alls uppfostrar mina barn så. Märk nu att jag inte säger att MITT sätt att uppfostra är det bästa, utan att det går så emot och jag har ingen som helst makt i att uppfostra henne annorlunda. Hennes föräldrar uppfostrade henne med att hon aldrig gjorde några fel, aldrig behövde dela med sig om hon inte ville, inte behövde göra saker hon inte ville; ett exempel att inte hälsa, säga tack eller ens vara tacksam över nåt, det behövdes aldrig. Om hon sa nåt typ "det var inte jag" så trodde föräldrarna på det och ifrågasatte aldrig. Var alltid duktig i allt, helst duktigast. En väldigt egocentrisk uppfostran. Detta visste jag ju inte när vi träffades när hon var nio år, det kröp ju fram allt eftersom. Slutligen blev det stora problem att "komma överens" för givetvis tålde hon ju inte mitt sätt att vara på, för helt plötsligt var hon inte allt i familjen längre. Mitt motto är "du är viktig men alla är lika viktiga". Så tillslut tålde jag inte hennes sätt, henne men inte sättet.

KÄMPA: Jag kämpar med att tolerera hennes sätt och ibland tittar jag på hennes bebisbilder för att orka jobba på, påminnas om en individ. Jag kämpar hårt men hennes egoism och otacksamma, ohövliga sätt ställer till mycket här hemma! Helt plötsligt är hon inte hemma, då har hon gått utan ett hejdå, kommer hem utan ett hej eller hallå, säger inte tack efter maten, inte ens när vi är bortbjudna. Inget tack, inget hejdå. De mindre barnen gör det, inte hon. Vill inte hjälpa till hemma, då sätter hon sig och ringer mamma och får medhåll. När jag köper nåt till henne, för att jag köpt det till de mindre, så duger det inte numera för det är inte från mamma. Så ja, jag kämpar hårt!

Mitt problem med mitt styvbarn är att hon är fruktansvärt bortskämd, som genererar i stora problem för oss, då jag inte alls uppfostrar mina barn så. Märk nu att jag inte säger att MITT sätt att uppfostra är det bästa, utan att det går så emot och jag har ingen som helst makt i att uppfostra henne annorlunda. Hennes föräldrar uppfostrade henne med att hon aldrig gjorde några fel, aldrig behövde dela med sig om hon inte ville, inte behövde göra saker hon inte ville; ett exempel att inte hälsa, säga tack eller ens vara tacksam över nåt, det behövdes aldrig. Om hon sa nåt typ "det var inte jag" så trodde föräldrarna på det och ifrågasatte aldrig. Var alltid duktig i allt, helst duktigast. En väldigt egocentrisk uppfostran. Detta visste jag ju inte när vi träffades när hon var nio år, det kröp ju fram allt eftersom. Slutligen blev det stora problem att "komma överens" för givetvis tålde hon ju inte mitt sätt att vara på, för helt plötsligt var hon inte allt i familjen längre. Mitt motto är "du är viktig men alla är lika viktiga". Så tillslut tålde jag inte hennes sätt, henne men inte sättet.

KÄMPA: Jag kämpar med att tolerera hennes sätt och ibland tittar jag på hennes bebisbilder för att orka jobba på, påminnas om en individ. Jag kämpar hårt men hennes egoism och otacksamma, ohövliga sätt ställer till mycket här hemma! Helt plötsligt är hon inte hemma, då har hon gått utan ett hejdå, kommer hem utan ett hej eller hallå, säger inte tack efter maten, inte ens när vi är bortbjudna. Inget tack, inget hejdå. De mindre barnen gör det, inte hon. Vill inte hjälpa till hemma, då sätter hon sig och ringer mamma och får medhåll. När jag köper nåt till henne, för att jag köpt det till de mindre, så duger det inte numera för det är inte från mamma. Så ja, jag kämpar hårt!

Tur att jag inte har någon styvmor. Jag går ofta utan att säga hejdå och kommer också hem väldigt ofta utan att uppsöka resten av familjen och säga hej. Jag tackar inte för maten vaje gång jag får någon heller. Alla i vår familj kan grundläggande artighet men det känner vi inte är något som vi måste praktisera vid varje litet vanligt vardagstillfälle. 

Tur att jag inte har någon styvmor. Jag går ofta utan att säga hejdå och kommer också hem väldigt ofta utan att uppsöka resten av familjen och säga hej. Jag tackar inte för maten vaje gång jag får någon heller. Alla i vår familj kan grundläggande artighet men det känner vi inte är något som vi måste praktisera vid varje litet vanligt vardagstillfälle.