Vi styvmammor som kämpar med att gilla styvbarnen.

Mitt problem med mitt styvbarn är att hon är fruktansvärt bortskämd, som genererar i stora problem för oss, då jag inte alls uppfostrar mina barn så. Märk nu att jag inte säger att MITT sätt att uppfostra är det bästa, utan att det går så emot och jag har ingen som helst makt i att uppfostra henne annorlunda. Hennes föräldrar uppfostrade henne med att hon aldrig gjorde några fel, aldrig behövde dela med sig om hon inte ville, inte behövde göra saker hon inte ville; ett exempel att inte hälsa, säga tack eller ens vara tacksam över nåt, det behövdes aldrig. Om hon sa nåt typ "det var inte jag" så trodde föräldrarna på det och ifrågasatte aldrig. Var alltid duktig i allt, helst duktigast. En väldigt egocentrisk uppfostran. Detta visste jag ju inte när vi träffades när hon var nio år, det kröp ju fram allt eftersom. Slutligen blev det stora problem att "komma överens" för givetvis tålde hon ju inte mitt sätt att vara på, för helt plötsligt var hon inte allt i familjen längre. Mitt motto är "du är viktig men alla är lika viktiga". Så tillslut tålde jag inte hennes sätt, henne men inte sättet.

KÄMPA: Jag kämpar med att tolerera hennes sätt och ibland tittar jag på hennes bebisbilder för att orka jobba på, påminnas om en individ. Jag kämpar hårt men hennes egoism och otacksamma, ohövliga sätt ställer till mycket här hemma! Helt plötsligt är hon inte hemma, då har hon gått utan ett hejdå, kommer hem utan ett hej eller hallå, säger inte tack efter maten, inte ens när vi är bortbjudna. Inget tack, inget hejdå. De mindre barnen gör det, inte hon. Vill inte hjälpa till hemma, då sätter hon sig och ringer mamma och får medhåll. När jag köper nåt till henne, för att jag köpt det till de mindre, så duger det inte numera för det är inte från mamma. Så ja, jag kämpar hårt!

Jag gillar min bonusson men det har med tiden blivit fruktansvärt kämpigt o jag vet inte hur länge till jag orkar. Min sambo går runt med dåligt samvete efter skilsmässan vilket innebär i en helt frisläppt uppfostran. Hans barn får bestämma vart vi ska bo, vart vi ska åka på semester o min sambo har avbokat resor och middagar för att hans barn vägrar följa med. Det är skrik och svordomar så fort nåt går emot, hans barn mobbar andra barn men det är andra barnens fel. Min sambo är sönderstressad men har sig själv att skylla, han har skapat ett monster.

Det värsta med att ha 'jobbiga styvbarn eller va man säger' är att man står med bakbundna händer och munkavle i mun. Jämt! Man har inte rätt till en egen åsikt och man klassas hela tiden som en elak människa om man försöker säga nåt som inte passar. Min bonus är oftast respektfull mot mig och jag likadant men det är en krigszon här hemma. Jag börjar få magsår och längtar alltid till de ojämna veckor som bonus inte är här.

Det enda jag gör för att hantera detta är att jag gör egna aktiviteter. Har åkt själv på en weekend till Rom där min sambo stannade hemma för att bonus vägrade åka till det "äckliga landet". Man måste vara rädd om sig själv, kan låta hårt men lägg inte för mycket energi på att försöka leka den perfekta bonusmorsan. Det är mitt tips!

Efter att ha läst igenom tråden och dina och andras inlägg så kan jag definitivt konstatera att det där med grundläggande artighet hos dig är något som totalt skiljer sig ifrån de flesta människors syn då du är inte särsilt trevlig i ditt bemötande mot andra.

Grundläggande artighet vet jag inte vad det skulle innebära för dig, vad innebär det i praktiken för hittils har jag inte sett mycket av det i ditt beteende eller beskrivande av det

Han måste lära henne vilka regler som gäller hos er. DET är att stå bakom er som familj. Om hon beter sig illa bör hon få konsekvenser av detta. Det får hon inte. Obs, detta är min åsikt så klart.

Jag jobbar också på, men inte in i absurdum. Vi har haft vår beskärda del av problem som alla andra. Men hade min man inte tagit tag i det så hade jag känt att det inte var så viktigt för honom att vi alla ska må bra så då hade jag lämnat.

Barnet i sig är inte problemet utan situationen som det medför. Jag och min sambo har ett fantastiskt liv när det är vi och sen när flickan kommer blir det helt upp och ned. Flickan har en mamma som bråkar om allt, kontrollerar oss på sitt sätt genom barnet, anmäler, osv. I alla trådar man läser så är det ofta just om styvmammor och deras roll, att du ska gå för att inte göra barnet illa osv. Jag säger snarare att de problem vi "styvmammor" har beror sällan på endast oss själva. Om jag hade varit mamma och separerad så hade jag gjort allt för att ha en bra relation till mitt ex och till hans nya, detta för att allt kring barnet ska vara positivt. Givetvis blir vi påverkade av vad mamman utsätter oss för, och givetvis ger det en annan relation till flickan. Visst, i de bästa av världar kan man vara helt obemärkt mot barnet även fast mamman är i konflikt gällande allt. Men tyvärr är man inte mer än människa och klarar inte att bli knäckt gång på gång. Så ni som bråkar på era ex borde tänka på att den som indirekt och i långa loppet får lida mest är det stackars barnet.

Jag tycker tvärtom att jag visade prov på närmast oändligt och artigt tålamod trots belackarnas väldiga kortsynthet. De och tydligen också du har uppenbarligen mycket svårt att se bortom sitt eget en och halvplanshus från sjuttiotalet och alla inbillade dramer som de menar pågår där med "bortskämda" styvbarn i alla rollerna.

Jag känner igen mig något i det du beskriver, små saker som blir en stor hög. Jag bryr mig personligen inte om ifall man tackar för maten men det där med att välja att inte göra det när pappan inte är med, kanske en tyst protest men konsekvensen blir att hon spelar ut er mot varandra. Jag brukar tjata på min sambo att prata med sitt barn för de här tysta protesterna, passiv aggressivitet kan det också kallas för, det är tecken på något och det är bättre att hon tydligt berättar och pratar med honom om vad hon är missnöjd med. Min sambo har tyvärr så mycket ursäkter för varför han inte kan. Jag tror att han har svårt att säga ifrån för att han är rädd att det ska upplevas som att han är illojal.

Du säger att ord står mot ord, brukar du säga ifrån direkt eller har det blivit en sak som du tyst sväljer för att du är trött på lögnerna?