Bonusdotter 12år vill sova i vår säng?

Detta har ju som sagt hänt då och då tidigare, när bonusdottern är hos sin biopappa är det aldrig några problem liknande det som händer hos oss.

Biomamman har väldigt svårt att sätta ner foten när dottern vill få som hon vill, det gäller det mesta, så dottern har svårt att ta ett nej iaf från biomamman.

Nu har jag sovit 3-nätter i husvagnen och dotter och biomamma har delat våran säng, jag har inte haft något bra tillfälle att diskutera detta med biomamman.

Men det ska jag ta så fort tillfälle ges.

Ska föreslå att nästa gång detta händer så kan mor och dotter gå ut och sova i husvagnen.

Fortsättning följer..

Jag fattar inte att det ska 'daltas' med en vuxen man. Han har tagit på sig offerkoftan här, det är dags att han har av sig den och beter sig vuxet.

Gömma sig i husvagnen, inte hunnit prata med sin sambo på flera dagar.... vad håller killen på med.

Han får stå ut med min ton som är den grabbar ibland har mot varandra, gör man något dumt får man en tillsägelse och sen är det bra. (inget daltande med vuxna män)

/fd bonuspappa

Problemet med mobbning löser sig ju inte för att man sover i mammas säng - det är ju helt rätt. Men det ger trygghet för ett ledset barn att få vara nära. Och det gäller ju oavsett orsaken till att barnet har svårt att sova själv. Det är väl samma för både vuxna och barn, att det vi är  ledsna eller oroliga för, kommer ofta upp till ytan just när vi ska sova.

" Vad jag motsätter mig (för egen del, folk får göra vad de vill om de trivs med det) är en rutin där barn från de är små har som vana att man sover med föräldrarna när helst man känner för det och det bara är att komma in. "

För väldigt många föräldrar är det helt naturligt att samsova med sina barn. Inte bara när de är bebisar, utan även när de är äldre, om det är vad barnet vill och behöver. "Tanka trygghet".. För dom barnen är det nog naturligt att söka sig till föräldrarnas säng, även efter de börjat sova i sin egen, om man är orolig för något, och har svårt att sova. Lika naturligt som det är för föräldrarna, att låta barnet få komma.

För dig finns det inte på världskartan att göra som din släkting gör med sin 8-åring vid sängdags. Hur skulle du göra, om du var förälder till det barnet?

Dels skulle jag inte sitta i två timmar och vänta på att hon ska somna. Det slutade jag med när min son var 8 månader, sen dess har jag sagt godnatt och gått ut och stängt dörren. Sen förstår jag att det inte går att göra med alla 8 månaders, men ett äldre barn kan man ju resonera med. Om hon kom in på natten skulle jag leda in henne på rummet igen och fortsätta göra det tills hon vänjer sig. Jag kan inte sova med ett barn i sängen som gör ljud och behöver sova om jag inte ska somna vid ratten nästa dag.

Jag förstår att det är naturligt för många, jag sov själv i mina föräldrars säng länge. Jag tror inte att det skapar trygghet, snarare spär det på uppfattningen att det är otäckt att gå och lägga sig. Men om man är nöjd med det upplägget så kör på. Jag gör allt jag kan för mitt barn men jag kan inte lägga hela dagen på att umgås med barnet, sen hela kvällen för att få det att somna, och sen ligga vaken hela natten med ett barn i sängen för att han ska få tanka trygghet.

Problemet med mobbning löser sig ju inte för att man sover i mammas säng - det är ju helt rätt. Men det ger trygghet för ett ledset barn att få vara nära. Och det gäller ju oavsett orsaken till att barnet har svårt att sova själv. Det är väl samma för både vuxna och barn, att det vi är  ledsna eller oroliga för, kommer ofta upp till ytan just när vi ska sova.

" Vad jag motsätter mig (för egen del, folk får göra vad de vill om de trivs med det) är en rutin där barn från de är små har som vana att man sover med föräldrarna när helst man känner för det och det bara är att komma in. "

För väldigt många föräldrar är det helt naturligt att samsova med sina barn. Inte bara när de är bebisar, utan även när de är äldre, om det är vad barnet vill och behöver. "Tanka trygghet".. För dom barnen är det nog naturligt att söka sig till föräldrarnas säng, även efter de börjat sova i sin egen, om man är orolig för något, och har svårt att sova. Lika naturligt som det är för föräldrarna, att låta barnet få komma.

För dig finns det inte på världskartan att göra som din släkting gör med sin 8-åring vid sängdags. Hur skulle du göra, om du var förälder till det barnet?

Fine om en singelmorse sover med sitt barn varje natt. Men om hennes partner, förälder till barnet eller ej, inte vill detta så ska det inte fortgå. Vill inte ts sova med sin sambos barn så är det bara för sambon att acceptera, en lott hon dragit när hon valt att leva med en man som inte är förälder till hennes dotter. Vi gör alla våra uppoffringar i bonusfamiljen, detta får bli ts sambos uppoffring: att sova i barnets säng med barnet om barnet nu måst sova tillsammans. Lösningen är således inte att ts bara ska flytta på sig. 

Det där ständiga att alltid ge upp inför vad barnet vill och önskar.. Vad hände med vuxenmandatet?

... eller också åker han kanske ut med öronen före.

Vi får väl se hur ts sambo väljer att prioritera, när han tar ett snack med henne om detta, och talar om var skåpet ska stå.

Antingen accepterar hon väl det, eller också åker han kanske ut med öronen före.

Så hon ska lämna honom om han föreslår att barnet ska sova i sin egen säng?

Är det så ni föräldrar resonerar?