Forum Avbruten graviditet - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hur går en vidare efter sen abort?

    Tor 10 aug 2017 18:56 Läst 16699 gånger Totalt 31 svar
    Tor 10 aug 2017 18:56

    I måndags gjorde jag en sen abort. Gråter Ingreppet blev extremt långdraget och jag fick stanna i 1,5 dygn och känner mig helt fysiskt traumatiserad. Samtidigt är det psykiska extremt jobbigt. Efter 19 veckor trodde vi att vi var ganska "säkra" på att vi skulle bli föräldrar i december. Att på rutinultraljudet plötsligt få höra att barnet hade ett fel på hjärtat kom som en chock. Vi fick tid hos en specialist fem dagar senare. Väntan på besöket var hemsk men vi försökte vara positiva och tänka att många hjärtfel ändå kan opereras och bli bra. Men när vi träffade en läkare som bekräftade att barnet hade ett hjärtfel, som dessutom var allvarligt var det som om allt drogs bort under våra fötter. Vi fick direkt komma till en specialist som efter en lång undersökning bekräftade att hjärfelet var allvarligt (antagligen nån version av något som kallades fallots eller trunkus). Han misstänkte även att felet kunde vara orsakat av ett kromosomfel. Vi slängdes alltså in i förtvivlan. Men vi hade pratat en helt del om detta under de dagar vi väntade på att få komma till specialisten och hade kommit fram till att om felet var så pass allvarligt att barnet inte skulle ha en god chans till "ett bra liv" så skulle vi ta bort det. Beslutet tog vi därför ganska snabbt, vilket var viktigt eftersom jag gått in i vecka 20. Fick tid på Huddinge sjukhus och kunde skrivas in redan två dagar senare. 
    Nu är graviditeten avbruten och jag förstår inte hur det ska gå att gå vidare. Jag har drabbats av mycket svårare skuldkänslor än vad jag trodde att jag skulle få och jag ser hemska bilder från ingreppet fladdra förbi framför ögonen. 
    Finns det någon annan som varit med om samma sak? Hur gjorde ni för att gå vidare? Jag kan tillägga att detta var en IVF-graviditet (vårt första barn) och vi inte haft så lätt att ens bli gravida. Så händer detta. Gråter
    Efter att vi kommit hem från sjukhuset fick vi veta av läkaren vi först träffade att fostervattenprovet vi gjorde direkt när vi fick felet bekräftat visade på fel på kromosom 22. Trisomi 22q11, eller Digeorges syndrom. Nån som känner till detta? 

  • Tor 10 aug 2017 19:04 #1

    Stackare <3 Förstår att det känns jättehemskt. Jag hade gjort samma val dock även om jag tycker sen abort hade varit något av det värsta jag kunnat genomgå. Något som kanske hjälper är att en del av barnets celler fastnar i mammans kropp under graviditeten så du kommer alltid bära med dig barnet på så sätt och när ni får ett annat barn kommer vissa av det första barnets celler fastna i det nya fostret och på så sätt vara med där också. Ert nästa barn kommer ha lite av detta barn med sig utan att bli sjukt för det. Det kan kännas fint att tänka på. Kanske är det precis som som behövdes för att ert nästa barn ska bli den specifika individ som det kommer bli.

  • Tor 10 aug 2017 19:47 #2

    Tack för stödet Meriall. Visste inte det om cellerna, låter lite fint. Men samtidigt kan jag inte alls förstå hur jag skulle våga bli gravid igen (om jag ens kan bli gravid igen). Hur kan jag liksom veta att detta inte skulle hända igen... Gråter

  • Tor 10 aug 2017 19:56 #3

    Så sorgligt! Man är så sårbar som förälder. Händer något ens barn går världen under för en. Det är en risk vi alla tar när vi får barn men de flesta av oss slipper uppleva det ni nu går igenom. Sörj, gråt och prata. Kram!

  • Tor 10 aug 2017 20:09 #4
    linsen79 skrev 2017-08-10 19:47:23 följande:

    Tack för stödet Meriall. Visste inte det om cellerna, låter lite fint. Men samtidigt kan jag inte alls förstå hur jag skulle våga bli gravid igen (om jag ens kan bli gravid igen). Hur kan jag liksom veta att detta inte skulle hända igen... 


    Jag förstår din oro men tror att just det kromosomfelet oftast inte är ärftligt. Men be sjukhuset om att få prata med en genetiker så får ni veta säkert. Det är nog bra att känna och tänka och ta reda på mycket för att kunna bearbeta.
  • Sön 15 okt 2017 08:46 #5

    Hej,

    Vi gick igenom ett liknande förlopp i november 2016 och födde en kille i v 22. Som du säger en helt fruktansvärd upplevelse och man undrar om man tagit rätt beslut. För började det med ett allvarligt hjärtfel, hlhs, som kräver flera öppenhjärtaoperationer med start från att fostret är litet. Chans att överleva till vuxen ålder ökar hela tiden men är inte stor. Till det behövs så småningom nytt hjärta. I det här läget var det otroligt svårt att fatta beslutet, 4/5 gör abort fick vi höra. Vi läste på och kollade forskninging från andra länder etc. Fostervattenprovet visade inledningsvis inte på något kromosomfel varför vi under ert tag levde med förhoppningen att det "bara " var hjärtfelet. Dock visade den fördjupade Analysen att det rörde sig om ett väldigt ovanligt kromosomfel på kromosom 17. I Det läget rekommenderade läkaren abort, barnet skulle så länge det levde vara svårt sjukt och troligtvis skulle det inte få genomgå hjärtoperationen. Detta kromosomfel kan vara ärligt varför vi fick göra gentest, det ska ni också göra såklart så ni kan utesluta det. Kan också berätta att vi haft problem att bli gravida innan och att detta var vår första graviditet vi kom så långt. Men förstår att det känns extra tufft att ha gjort IVF. Men kämpa på och ge inte upp. Efter vårt gentest som inte visade på ärftlighet blev vi gravida igen direkt och väntar ett nytt barn nu i november, bara ett år efter det tragiska. Jag kommer väl ihåg hur jag kände och hur hopplöst allt var, men der kan vända o h mirakel sker. Jag håller alla tummar för er ??

  • Ons 18 okt 2017 12:57 #6
    olosar-6 skrev 2017-10-15 08:46:16 följande:

    Hej,

    Vi gick igenom ett liknande förlopp i november 2016 och födde en kille i v 22. Som du säger en helt fruktansvärd upplevelse och man undrar om man tagit rätt beslut. För började det med ett allvarligt hjärtfel, hlhs, som kräver flera öppenhjärtaoperationer med start från att fostret är litet. Chans att överleva till vuxen ålder ökar hela tiden men är inte stor. Till det behövs så småningom nytt hjärta. I det här läget var det otroligt svårt att fatta beslutet, 4/5 gör abort fick vi höra. Vi läste på och kollade forskninging från andra länder etc. Fostervattenprovet visade inledningsvis inte på något kromosomfel varför vi under ert tag levde med förhoppningen att det "bara " var hjärtfelet. Dock visade den fördjupade Analysen att det rörde sig om ett väldigt ovanligt kromosomfel på kromosom 17. I Det läget rekommenderade läkaren abort, barnet skulle så länge det levde vara svårt sjukt och troligtvis skulle det inte få genomgå hjärtoperationen. Detta kromosomfel kan vara ärligt varför vi fick göra gentest, det ska ni också göra såklart så ni kan utesluta det. Kan också berätta att vi haft problem att bli gravida innan och att detta var vår första graviditet vi kom så långt. Men förstår att det känns extra tufft att ha gjort IVF. Men kämpa på och ge inte upp. Efter vårt gentest som inte visade på ärftlighet blev vi gravida igen direkt och väntar ett nytt barn nu i november, bara ett år efter det tragiska. Jag kommer väl ihåg hur jag kände och hur hopplöst allt var, men der kan vända o h mirakel sker. Jag håller alla tummar för er ??


    Vad fint att det gått så bra för er efteråt! Det inger ju hopp. Tycker du att det har gått att släppa oron under den andra graviditeten?
    Själv tycker jag att jag kunde komma ur den värsta sorgen ganska snabbt. Efter 3 veckor var jag på jobbet igen och saker har återgått till det normala på många sätt. Men de senaste veckorna har det börjat kännas värre igen. Jag tänker på allt det som skulle ha blivit och som nu aldrig kommer bli. Det känns så fruktansvärt orättvist. Och just nu känns det som att vi aldrig kommer få något barn, att vi gick miste om vår chans. Vi har gjort ett test för att se om vi bär på anlag för kromosomfelet men som tur är gjorde ingen av oss det. Att det blev fel på just vårt barn är alltså en fruktansvärd slump... Fattar att detta kan drabba vem som helst, men alla runt omkring mig föder friska barn på löpande band. Kan inte riktigt komma över hur jobbigt det känns. Men jag är såklart glad för deras skull. Och glad för er, grattis till den lilla som kommer! 
  • Tor 19 okt 2017 13:54 #7
    linsen79 skrev 2017-10-18 12:57:12 följande:

    Vad fint att det gått så bra för er efteråt! Det inger ju hopp. Tycker du att det har gått att släppa oron under den andra graviditeten?

    Själv tycker jag att jag kunde komma ur den värsta sorgen ganska snabbt. Efter 3 veckor var jag på jobbet igen och saker har återgått till det normala på många sätt. Men de senaste veckorna har det börjat kännas värre igen. Jag tänker på allt det som skulle ha blivit och som nu aldrig kommer bli. Det känns så fruktansvärt orättvist. Och just nu känns det som att vi aldrig kommer få något barn, att vi gick miste om vår chans. Vi har gjort ett test för att se om vi bär på anlag för kromosomfelet men som tur är gjorde ingen av oss det. Att det blev fel på just vårt barn är alltså en fruktansvärd slump... Fattar att detta kan drabba vem som helst, men alla runt omkring mig föder friska barn på löpande band. Kan inte riktigt komma över hur jobbigt det känns. Men jag är såklart glad för deras skull. Och glad för er, grattis till den lilla som kommer! 


    Känner att jag bara måste få skriva till dig! Vi gick också igenom ett sent avbrytande i augusti pga sjukt barn (var i v20), nu har det gått 7v och en dag. Upplevde också att de tre första veckorna var brutalt hemska men att livet ändå tickade på hyffsat normalt när man var tillbaka på jobbet. Men det är samma för mig, de här dagarna som varit upplevs så himla sorgliga för allt man gått miste om, det barn man aldrig fick lära känna och det känns som att alla får friska barn och jag ser stora fina magar överallt. Saknaden är enorm och man undrar hur framtiden ser ut, kommer man nånsin få ett friskt levande barn? Hjärtat och kroppen bokstavligen skriker efter att få ett barn i magen igen men samtidigt skrämmer det mig, tänk om det händer igen? Försöker tolka kroppens signaler nu, försöka förstå om den är ?normal? och återhämtad efter det den varit igenom men det känns som att vägen tillbaka är lång... hur ser ni på framtiden? Får ni en ny möjlighet till ivf? Kram!
  • Tor 19 okt 2017 15:32 #8
    Frassex skrev 2017-10-19 13:54:50 följande:
    Känner att jag bara måste få skriva till dig! Vi gick också igenom ett sent avbrytande i augusti pga sjukt barn (var i v20), nu har det gått 7v och en dag. Upplevde också att de tre första veckorna var brutalt hemska men att livet ändå tickade på hyffsat normalt när man var tillbaka på jobbet. Men det är samma för mig, de här dagarna som varit upplevs så himla sorgliga för allt man gått miste om, det barn man aldrig fick lära känna och det känns som att alla får friska barn och jag ser stora fina magar överallt. Saknaden är enorm och man undrar hur framtiden ser ut, kommer man nånsin få ett friskt levande barn? Hjärtat och kroppen bokstavligen skriker efter att få ett barn i magen igen men samtidigt skrämmer det mig, tänk om det händer igen? Försöker tolka kroppens signaler nu, försöka förstå om den är ?normal? och återhämtad efter det den varit igenom men det känns som att vägen tillbaka är lång... hur ser ni på framtiden? Får ni en ny möjlighet till ivf? Kram!

    Vad jag känner igen mig! Kanske är det så att det måste gå lite tid för att det ska"sjunka in"? Den första tiden kände jag mig mest chockad över själva aborten eftersom den blev så långdragen och jag mådde extremt dåligt, hade känslan att jag skulle dö. Så det överskuggade allt lite. Därefter kom sorgen av att ha förlorat ett barn. Men på något sätt kändes det som att jag kunde skaka av mig det lite med att "barnet hade ju inte kunnat få ett bra liv, om det ens skulle överleva". Så jag tyckte det gick ganska bra att ta mig vidare. Det kändes rätt ok på jobbet även om jag saknat energi och entusiasm. Men nu är det som att sorgen kommit ikapp på något sätt... Kanske gick jag för fort fram från början? Precis somdu skriver, hur kan en veta vad som är "normalt"?


    Först tänkte jag att jag aldrig skulle vilja riskera ett nytt försök. Men efter att ha pratat med min barnmorska, en kurator och med de på ivf-stället blev jag övertygad om att ett nytt försök var enda sättet att gå vidare. Vi hade två frysta ägg kvar. Så nu gjorde vi precis ett nytt försök, 2 månader efter aborten, och det verkar ha misslyckats. Kanske är det som gör att det känns ännu värre just nu... Tanken att vi kanske bara hade en chans.
    Hur känner ni? Kommer ni försöka igen? Känner du att du har stöd i allt som hänt?
    Styrkekram! 

  • Tor 19 okt 2017 22:09 #9
    linsen79 skrev 2017-10-19 15:32:57 följande:

    Vad jag känner igen mig! Kanske är det så att det måste gå lite tid för att det ska"sjunka in"? Den första tiden kände jag mig mest chockad över själva aborten eftersom den blev så långdragen och jag mådde extremt dåligt, hade känslan att jag skulle dö. Så det överskuggade allt lite. Därefter kom sorgen av att ha förlorat ett barn. Men på något sätt kändes det som att jag kunde skaka av mig det lite med att "barnet hade ju inte kunnat få ett bra liv, om det ens skulle överleva". Så jag tyckte det gick ganska bra att ta mig vidare. Det kändes rätt ok på jobbet även om jag saknat energi och entusiasm. Men nu är det som att sorgen kommit ikapp på något sätt... Kanske gick jag för fort fram från början? Precis somdu skriver, hur kan en veta vad som är "normalt"?


    Först tänkte jag att jag aldrig skulle vilja riskera ett nytt försök. Men efter att ha pratat med min barnmorska, en kurator och med de på ivf-stället blev jag övertygad om att ett nytt försök var enda sättet att gå vidare. Vi hade två frysta ägg kvar. Så nu gjorde vi precis ett nytt försök, 2 månader efter aborten, och det verkar ha misslyckats. Kanske är det som gör att det känns ännu värre just nu... Tanken att vi kanske bara hade en chans.
    Hur känner ni? Kommer ni försöka igen? Känner du att du har stöd i allt som hänt?
    Styrkekram! 


    Ja det är nog så, att det måste gå lite tid, förhoppningsvis läker såret även om ärret alltid kommer att finnas där, hur man hanterar och går igenom en sorg är nog väldigt individuellt och finns nog inga svar på hur man ska göra även om jag önska att det gjorde det så allt skulle kunna kännas bättre snabbare. Vår abort var också långdragen, vår dotter kom inte förrän vid nio på kvällen och vi blev tvungna att övernatta på sjukhuset, var totalt utmattad efter det. Men hade en jättefin barnmorska som tog hand om mig väl, gjorde allt för att jag skulle få bra smärtlindring.

    Vad glad jag blir att ni vågade försöka igen men tråkigt att du tror att det inte gick vägen, jag hoppas såklart att du har fel, är det nära testdagen? Jag hoppas innerligt att det går hela vägen nästa gång om det inte går denna, ni kommer att få ert mirakel! Har ni ett fryst ägg kvar eller behöver ni plocka ut nya isåfall?

    Jag vill jättegärna försöka igen och min sambo med, kropp och själ skriker efter ett barn, det känns så tomt i mig när allt blev som det blev men jag är SÅ rädd att det ska upprepas, kanske inte av samma orsak men det finns ju så mycket annat som kan gå fel och det skrämmer mig något så fruktansvärt. Men på något sätt har längtan tagit över rädslan så jag tror vi försöker så fort det känns som att kroppen läkt klart. Har haft en mens nu, är på cykeldag 14 och hade hoppats att kroppen skulle återhämtat sig men jag tror att jag fortfarande har lite avslag då flytningarna inte är helt vita eller hur jag nu ska förklara. Tror denna cykel blir utan ägglossning så får nog vänta lite till, vågar inte ha sex än, är rädd för infektion så länge det finns en viss antydan till olika nyanser av beige/brunt. Kände du att din kropp återhämtade sig snabbt?

    Jag har fått bra stöd, vi har gått hos kurator några gånger och hon sa att vi kunde komma tillbaka närsomhelst och att det kan vara bra om vi blir gravida igen. Jag är tyvärr sån som gärna isolerar mig lätt när jag mår dåligt så har inte träffat mina vänner eller familj så mycket men har sakta men säkert börjat göra det nu de senaste två veckorna vilket har varit skönt men ändå jobbigt på nått vis. Har lite svårt att prata öppet om allt men tycker det är skönt att skriva av mig istället, både här och i dagbok, jag finner det lättare att uttrycka mig i skrift på nå vis. Sen vet ingen på mitt jobb om att jag var gravid eller aborten förutom min chef och en kollega som vart gravid samtidigt som jag. Det har känts väldigt skönt att ingen vetat, jobbet har blivit lite av en safezone där jag kan låtsats som att inget har hänt, där livet bara traskar på som vanligt, kunna slippa sorgsna blickar och varma kramar. Hur har du upplevt med stöd? Har du varit öppen inför andra med det ni gått igenom?
  • Tor 26 okt 2017 16:16 #10
    Frassex skrev 2017-10-19 22:09:57 följande:
    Ja det är nog så, att det måste gå lite tid, förhoppningsvis läker såret även om ärret alltid kommer att finnas där, hur man hanterar och går igenom en sorg är nog väldigt individuellt och finns nog inga svar på hur man ska göra även om jag önska att det gjorde det så allt skulle kunna kännas bättre snabbare. Vår abort var också långdragen, vår dotter kom inte förrän vid nio på kvällen och vi blev tvungna att övernatta på sjukhuset, var totalt utmattad efter det. Men hade en jättefin barnmorska som tog hand om mig väl, gjorde allt för att jag skulle få bra smärtlindring.

    Vad glad jag blir att ni vågade försöka igen men tråkigt att du tror att det inte gick vägen, jag hoppas såklart att du har fel, är det nära testdagen? Jag hoppas innerligt att det går hela vägen nästa gång om det inte går denna, ni kommer att få ert mirakel! Har ni ett fryst ägg kvar eller behöver ni plocka ut nya isåfall?

    Jag vill jättegärna försöka igen och min sambo med, kropp och själ skriker efter ett barn, det känns så tomt i mig när allt blev som det blev men jag är SÅ rädd att det ska upprepas, kanske inte av samma orsak men det finns ju så mycket annat som kan gå fel och det skrämmer mig något så fruktansvärt. Men på något sätt har längtan tagit över rädslan så jag tror vi försöker så fort det känns som att kroppen läkt klart. Har haft en mens nu, är på cykeldag 14 och hade hoppats att kroppen skulle återhämtat sig men jag tror att jag fortfarande har lite avslag då flytningarna inte är helt vita eller hur jag nu ska förklara. Tror denna cykel blir utan ägglossning så får nog vänta lite till, vågar inte ha sex än, är rädd för infektion så länge det finns en viss antydan till olika nyanser av beige/brunt. Kände du att din kropp återhämtade sig snabbt?

    Jag har fått bra stöd, vi har gått hos kurator några gånger och hon sa att vi kunde komma tillbaka närsomhelst och att det kan vara bra om vi blir gravida igen. Jag är tyvärr sån som gärna isolerar mig lätt när jag mår dåligt så har inte träffat mina vänner eller familj så mycket men har sakta men säkert börjat göra det nu de senaste två veckorna vilket har varit skönt men ändå jobbigt på nått vis. Har lite svårt att prata öppet om allt men tycker det är skönt att skriva av mig istället, både här och i dagbok, jag finner det lättare att uttrycka mig i skrift på nå vis. Sen vet ingen på mitt jobb om att jag var gravid eller aborten förutom min chef och en kollega som vart gravid samtidigt som jag. Det har känts väldigt skönt att ingen vetat, jobbet har blivit lite av en safezone där jag kan låtsats som att inget har hänt, där livet bara traskar på som vanligt, kunna slippa sorgsna blickar och varma kramar. Hur har du upplevt med stöd? Har du varit öppen inför andra med det ni gått igenom?

    Hej igen!
    Vår dotter (visste inte att det var en dotter då, frågade först på återbesöket på sjukhuset) kom efter kl 23 och tyvärr var moderkakan som kom några timmar senare inte hel så fick göra en skrapning på fm dagen efter. Var helt slut när vi äntligen fick åka hem på eftermiddagen. 
    Vad skönt att du hade en bra barnmorska och bra smärtlinding, även om det drog ut på tiden. Vilket sjukhus var du på? Jag var i Huddinge och har en ganska blandad bild av hur de bemötte mig där tyvärr. 
    Tycker också att det är svårt att prata om det här. Jag hade inte heller berättat för dem på jobbet, bara min chef och nån mer. Tycker det är skönt att slippa tänka på det där, på vem som vet osv. Samtidigt kan jag ibland tänka att det vore skönt om mina kollegor visste för det känns lite jobbigt att vara "stark" hela tiden. Och att gå runt och framstå som om du mår bra...
    Jag gick också till kurator först men kände inte att det gav så mycket så jag slutade. Men nu börjar jag känna att jag kanske borde försöka prata med nån igen, eftersom det inte riktigt blir bättre... Men jag tycker också att det ibland bara är skönt att skriva av sig lite. Träffade en del vänner ganska fort och i vissa fall var de väldigt bra stöd. Andra upplevde jag som att de reagerade ganska konstigt, vilket gjorde mig rätt ledsen. Försöker tänka att de bara inte vet vad de ska säga och göra, att deinte menar något illa, men det hjälper ju inte alltid ändå.
    Kroppsligt tycker jag att jag återhämtade mig ganska snabbt. Blödde i typ 2-3 veckor. Fick mens efter 6 veckor. Och nu verkar allt som vanligt igen. Min andra mens var mer som den brukar vara, den första mensen var ganska kort och intensiv så kanske var kroppen inte helt som vanligt än då.
    Har ett fryst ägg kvar. Tror vi ska försöka igen med det nu denna månad. Om det inte funkar vet jag inte hur vi gör... Vet inte om jag vill ta ut fler ägg. Känns inte bra med alla sprutor och hormoner och grejer som krävs. Jag är öppen för adoption så det kanske får bli det till slut. 
    Hur mår du nu när det gått ännu en vecka? För mig är det bättre just idag. Men helgen var rätt sorglig. Vi åkte till minneslunden där vi fått veta att de spridit askan. Det var rätt ledsamt, men också fint. Ta hand om dig! Kram! 

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll