Först och främst tycker jag det är bra att ni verkar vara någorlunda överens om det, så det slipper bli konflikt i familjen.
Tror även det är lättare att vara ärlig med de omkring er. Får ni negativ respons är det synd men det finns inte så mycket ni kan göra åt andras reaktioner.
Angående att adoptera bort har jag fått intrycket att det är väldigt svårt att "få igenom det" i Sverige men är inte heller så insatt.
Tror det krävs ganska extrema omständigheter för att man ska få adoptera bort.
Att det verkligen inte ska finnas en chans att barnet får ett bra liv med föräldrarna men vet som sagt inte.
Ni kan inte vända er till soc för råd?
Skuldsanering får vi inte då skulden inte är så stor. Med den plan vi har idag är vi skuldfria om 2,5 år.
Försörjningsstöd får vi inte då vi har för hög gemensam inkomst för det. Det var under en tillfällig period vi knappt hade någon inkomst alls och då vi har lagt våra besparingar på huset fanns det ingen buffert att ta av. Vi trodde att vi var smarta som inte lånade till renoveringar och lade istället varenda sparad krona på det. Men men...
Att sälja huset som det är nu skulle ge en förlust och då står vi med både huslån och annat boende att betala.
Den skuld vi har idag är borta inom överskådlig tid men det är ju precis allt runtomkring som påverkas. Särskilt barnen som vi faktiskt känner att vi inte kan ge tillräckligt i jämförelse med hur deras jämnåriga kamrater har det.
I dagsläget räknar KFM med att vi har ett litet sparande, vilket vi också har. Men de pengarna skulle ju få gå åt till det som behövs till ännu ett barn och inkomstbortfall när jag inte får jobba efter v 30.
Det känns som att vi inte kan ge ännu ett barn det som krävs. Man blir inte mätt och varm på enbart kärlek.