Forum Föräldraskap - Sex & samlevnad
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Jag avskyr barn

    Tis 10 okt 2017 20:37 Läst 2521 gånger Totalt 19 svar
    Anonym (Japp)
    Visa endast
    Tis 10 okt 2017 20:37

    Jag har funderat på en sak.. Jag är en tjej som verkligen avskyr barn. Det finns inte nånting som intresserar mig av barn. Jag tycker dom bara är jobbiga, skrikiga och irriterande.

    Jag ska få två systersöner i januari och februari, och ska jag vara ärlig så känner jag absolut ingen glädje för det. Det ända mina syskon ska prata är om deras barn, och jag är verkligen inte intresserad.

    Det känns som att man MÅSTE älska barn för annars är det något fel på dom?

    Jag själv skulle aldrig vilja hålla i en unge, jag tycker att allt dom gör är så jäkla irriterande, dom är så krävande och bara i uppmärksamhetsbehov.

    Jag vet inte hur det kommer bli sen när mina systersöner är födda, ska jag bara sitta där och verka intresserad och som att jag älskar dom? Det kommer jag aldrig kunna göra.

    Jag försöker undvika barn så mycket som möjligt och jag vill inte vafan bland dom.

    Jag tycker det är så OTROLIGT tråkigt att sitta och lyssna på när någon ska berätta om sitt barn och typ ?Ååh visste du att lilla Hugo kunde stoppa in armen i tröjan själv idag?? liksom, jag bryr mig verkligen inte.

    Skriv inga onödiga eller hatfulla kommentarer till mig nu. Alla gillar inte barn, man är inte tvungen till att göra det. Hur hade ni hanterat detta om ni var mig?

  • Tis 10 okt 2017 20:42 #1

    Jag hade nog sagt det på ett vänligt sätt att jag är ledsen men jag är inte intresserad jag är glad för din skull men jag vill inte veta något om det.

  • Anonym (Ehh)
    Visa endast
    Tis 10 okt 2017 20:42 #2 -1

    Hej.

    Hur gammal är du? Har du partner? Kanske kommer bli mer intresserad med ålder eller om du träffar någon som du älskar och önskar spendera livet med?

    Alla vill inte ha barn och det är okej också. Din kärlek till syskonbarnen kommer nog växa fram. Försök lära känna dem, även fast de är små så är de olika individer.

  • Tis 10 okt 2017 20:48 #3

    Nej, man måste inte gilla barn. Men i ditt fall hade jag försökt spela lite teater när systersönerna kommer. Köp varsin liten present till dem, typ lite kläder.

    Sen kan du koncentrera dig på dina systrar när ni ses. Fråga hur de mår, vad de tycker om ha fått barn osv. För jag antar att du är intreserad av dem även om barnen är trista.

    Sen är det generellt så att när man lär känna folk, vuxna som barn, tycker man mer om dem.

    Har du nära relation till dina systrar? Skulle du kunna vara ärlig redan nu och berätta hur du känner?

  • dream on
    Visa endast
    Tis 10 okt 2017 20:49 #4

    Undvik dem. Det värsta jag vet som förälder är vuxna som har problem med barn. Alltså undviker jag dem i den mån jag kan.


    I slithered here from Eden just to sit outside your door
  • Tis 10 okt 2017 20:50 #5
    dream on skrev 2017-10-10 20:49:17 följande:

    Undvik dem. Det värsta jag vet som förälder är vuxna som har problem med barn. Alltså undviker jag dem i den mån jag kan.


    Fast då förlorar hon ju sina syskon.
  • Anonym (Mamma­)
    Visa endast
    Tis 10 okt 2017 20:57 #6

    Skaffa inga barn då.Och du behöver inte älska dina syskonbarn .Det går inte att undvika se barn,dom är en viktig del av samhället.Du har själv varit ett barn förut.

  • Tis 10 okt 2017 20:59 #7

    Känns aningen omoget att hata människor gruppvis. Som att säga jag hatar bagare, eller rödhåriga. Barn är också individer. Vissa gillar man andra inte. Det där kommer att lösa sig när du mognat på dig.

  • Tis 10 okt 2017 21:05 #8

    Som vuxen får man lära sig att samspela socialt. Du kommer i alla skeden av livet få träffa och umgås med människor som du inte har nåt större intresse av. Är man socialt inkompetent och vill göra sig omöjlig så Visar man sitt ointresse tydligt eller känner att man nödvändigtvis måste tala om inför julen med familjen eller på jobbsammankomsten att man inte vill ha med barnen att göra eller tycker gamla människor är trista och luktar illa. Eller så kammar man sig och gör det bästa av situationen på ett vuxet sätt. Det får man välja själv. Vilket val man gör blir rätt avgörande rent generellt för hur man lyckas i livet.

  • Anonym (Hmm)
    Visa endast
    Tis 10 okt 2017 21:08 #9

    Man behöver inte tycka om barn - eller vuxna heller för den delen men ordet "avsky" är ju rätt starkt i sammanhanget kan tyckas ...

  • dream on
    Visa endast
    Tis 10 okt 2017 21:10 #10
    Tytytytyty skrev 2017-10-10 20:50:27 följande:

    Fast då förlorar hon ju sina syskon.


    Då får hon väl fråga sig vilket som är överordnat, eller med syskonen skapa former för att umgås utan deras skrikande och uppmärksamhetskrävande appendix. Man behöver inte älska barn men om hon älskar sina syskon så verkar det ju vettigt att försöka hitta någon form av intresse för deras telningar.

    Sen är det ju inte omöjligt att ändra inställning till saker. Varför ogillar TS barn så mycket? Ibland är det nyttigt att fundera över varför man provoceras. Det låter som att TS är ganska ung eller har ganska begränsad erfarenhet av barn?

    Jag har en kompis som är lite sådär med barn. Hon har själv inga barn och är väldigt lättstörd av barn mest för att de tar fokus från henne tror jag ibland. Hon gillar dock mina barn, men jag försöker tänka på att skapa tillfällen där vi ska kunna ses utan dem också. Det kan man väl vara ärlig kring tycker jag. Om syskonen har en bra relation känner de väl antagligen redan till hur TS känner.
    I slithered here from Eden just to sit outside your door
  • Anonym (Nä)
    Visa endast
    Tis 10 okt 2017 21:39 #11
    Queennr1 skrev 2017-10-10 21:05:11 följande:

    Som vuxen får man lära sig att samspela socialt. Du kommer i alla skeden av livet få träffa och umgås med människor som du inte har nåt större intresse av. Är man socialt inkompetent och vill göra sig omöjlig så Visar man sitt ointresse tydligt eller känner att man nödvändigtvis måste tala om inför julen med familjen eller på jobbsammankomsten att man inte vill ha med barnen att göra eller tycker gamla människor är trista och luktar illa. Eller så kammar man sig och gör det bästa av situationen på ett vuxet sätt. Det får man välja själv. Vilket val man gör blir rätt avgörande rent generellt för hur man lyckas i livet.


    Men ts är knappast vuxen, eller ens myndig, så som hon uttrycker sig.
  • Anonym (S)
    Visa endast
    Tis 10 okt 2017 21:42 #12

    Jag var inte heller så glad i barn när jag var 14 år. Nu vet jag bättre :)

  • Anonym (Mhmd)
    Visa endast
    Tis 10 okt 2017 22:10 #13

    Hej TS. Först och främst skit i alla dömande kommentarer, det är helt enkelt så att alla inte tycker om barn. För de som valt att skaffa barn kan detta vara svårt att förstå, och du har säkert varit med om alla klyschiga kommentarer, att du kommer mogna, att du också varit barn, att du kommer ändra dig när det är dina egna osv.

    Jag tror det bästa är att spela med, du behöver inte ta något jätteintresse, men försök att inte heller vara direkt avvisande, för dina syskons skull. Se också till att försöka umgås med dina syskon utan att barnen är med, kanske kan ni gå ut och bowla eller liknande.

    Jag gillar inte heller barn, men det fungerade för mig när mitt syskon skaffade ungar, jag stod ut. Sen kan det säkert vara enklare för mig som man.

  • Anonym (lycka till)
    Visa endast
    Tis 10 okt 2017 22:17 #14

    Jag är 40+ och har också otroligt svårt för barn generellt.

    Oftast är det inte ens barnen jag har svårt för, utan deras brist på impulskontroll (som kommer utvecklas med tiden), och ibland föräldrarnas brist på engagemang (t. ex. föräldrar som helt ignorerar att deras telingar skriker, springer omkring, kastar mat och liknande på en restaurang).

    Sedan har jag jättesvårt för föräldrar som har varit fullt normala personer plötsligt inte kan prata om någonting alls som inte har med barnen att göra. Fullt förståeligt att ett (flera) barn är det största och viktigaste i föräldrarnas liv, men utanför familjen så finns inget större intresse för hur många tänder, hur långa sovpauser, blöjexem, när smakportioner påbörjats osv.

    Men TS, du ska också veta att varje barn är en individ, och om du tar dig tiden att lära känna dina syster-barn så kan det hända att någon eller båda är individer som du tycker om! Speciellt när de blir lite äldre och kan kommunicera, första tiden när de mest sover/äter/kräks/bajsar/kissar/skriker är skittråkig.

  • Anonym (Häpp)
    Visa endast
    Tis 10 okt 2017 22:28 #15
    Anonym (Japp) skrev 2017-10-10 20:37:41 följande:

    Jag har funderat på en sak.. Jag är en tjej som verkligen avskyr barn. Det finns inte nånting som intresserar mig av barn. Jag tycker dom bara är jobbiga, skrikiga och irriterande.

    Jag ska få två systersöner i januari och februari, och ska jag vara ärlig så känner jag absolut ingen glädje för det. Det ända mina syskon ska prata är om deras barn, och jag är verkligen inte intresserad.

    Det känns som att man MÅSTE älska barn för annars är det något fel på dom?

    Jag själv skulle aldrig vilja hålla i en unge, jag tycker att allt dom gör är så jäkla irriterande, dom är så krävande och bara i uppmärksamhetsbehov.

    Jag vet inte hur det kommer bli sen när mina systersöner är födda, ska jag bara sitta där och verka intresserad och som att jag älskar dom? Det kommer jag aldrig kunna göra.

    Jag försöker undvika barn så mycket som möjligt och jag vill inte vafan bland dom.

    Jag tycker det är så OTROLIGT tråkigt att sitta och lyssna på när någon ska berätta om sitt barn och typ ?Ååh visste du att lilla Hugo kunde stoppa in armen i tröjan själv idag?? liksom, jag bryr mig verkligen inte.

    Skriv inga onödiga eller hatfulla kommentarer till mig nu. Alla gillar inte barn, man är inte tvungen till att göra det. Hur hade ni hanterat detta om ni var mig?


    Är du rädd om relationen till din syster?

    Håll dig isf neutral i vart fall.

    Ibland måste man fejka lite för att vara socialt acceptabel i samhället.

    Det kan appliceras på valfritt scenario.

    Nej du behöver inte låtsas särskilt mycket. Du behöver inte låtsas att du älskar dem.

    Men visa lite intresse iaf även om det är fejk. Det räcker väl med lite vänlighet och instämmande nickar dom man annars gör när man egentligen inte är intresserad. Annars riskerar du att bli betraktad som eth ufo och bli utstött. Du sårar nog din syster om du uppvisar empatibrist.

    Och var vänlig mot barnen. Le lite. De är också människor oavsett om de är små, kladdiga och hjälplösa och gråter en hel del. De förtjänar bättre än att få hat på sig av familjemedlemmar.

    Nej, alla är inte föräldraämnen! Men alla bör agera på ett socialt acceptabelt sätt.
  • Anonym (Häpp)
    Visa endast
    Tis 10 okt 2017 22:29 #16

    *systrar

  • Tis 10 okt 2017 22:46 #17
    Anonym (Japp) skrev 2017-10-10 20:37:41 följande:

    Jag har funderat på en sak.. Jag är en tjej som verkligen avskyr barn. Det finns inte nånting som intresserar mig av barn. Jag tycker dom bara är jobbiga, skrikiga och irriterande.

    Jag ska få två systersöner i januari och februari, och ska jag vara ärlig så känner jag absolut ingen glädje för det. Det ända mina syskon ska prata är om deras barn, och jag är verkligen inte intresserad.

    Det känns som att man MÅSTE älska barn för annars är det något fel på dom?

    Jag själv skulle aldrig vilja hålla i en unge, jag tycker att allt dom gör är så jäkla irriterande, dom är så krävande och bara i uppmärksamhetsbehov.

    Jag vet inte hur det kommer bli sen när mina systersöner är födda, ska jag bara sitta där och verka intresserad och som att jag älskar dom? Det kommer jag aldrig kunna göra.

    Jag försöker undvika barn så mycket som möjligt och jag vill inte vafan bland dom.

    Jag tycker det är så OTROLIGT tråkigt att sitta och lyssna på när någon ska berätta om sitt barn och typ ?Ååh visste du att lilla Hugo kunde stoppa in armen i tröjan själv idag?? liksom, jag bryr mig verkligen inte.

    Skriv inga onödiga eller hatfulla kommentarer till mig nu. Alla gillar inte barn, man är inte tvungen till att göra det. Hur hade ni hanterat detta om ni var mig?


    Har haft liknande känslor. Nu har jag 2 barn och de är det bästa som finns!
  • Anonym (vit man)
    Visa endast
    Tis 10 okt 2017 23:34 #18

    Återkom i maj så får vi höra hur det gått!

  • Tis 10 okt 2017 23:47 #19

    TS:


    Jag är absolut ingen barnälskare. Ute i samhället tycker jag mest att de är skrikiga och skräniga och krävande.... men å andra sidan, om det är en människa jag tycker om och det där barnet (rätt naturligt) är superviktigt för den personen får jag väl göra en uppoffring och visa intresse och omsorg. 
    Själv har jag valt hundar och de betyder Enormt mycket för mig. Släkt och vänner vet, accepterar och anpassar sig så gott de kan..... samtidigt som jag sköter min del och inte planterar en pussglad terrier i knät på pedanten.  


    I relationer får man ge och ta. Du behöver inte älska tanken på barn eller barnet i sig, men att bete sig hövligt och hyfsat är bar kutym tycker jag. Det kostar dig ingenting att gratulera och normalt konversera runt barnet, tänker jag. 


    Sedan behöver man varken hålla eller pussa eller erbjuda blöjbyte. 


    Not Carnegie, Vanderbilt, and Astor together could have raised money enough to buy a quarter share in my little dog.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll