Om man skulle få ett handikappat barn, kan man lämna bort det?

Nu orkar jag inte kolla igenom alla svar, men om det är fler än du som skrivit det här så svarar jag till er alla:

Jag sa aldrig att allt kan testas innan barnet är fött, men det är ju det jag menar, sådant som inte upptäcks eller som man inte ens kan upptäcka innan födsel, alltså att man föder ett barn som i den stunden (födseln) eller månader senare, visar sig ha ett gravt handikapp.

Men alltså, självklart kan man inte tvinga någon att ta hand om sitt barn! Handikapp eller inte. Hur moraliskt det är att lämna bort sitt barn är en annan femma. Men om jag bara lämnar ungen på trappan till BB eller Soc, kommer myndigheterna ingripa. Vägrar jag befatta mig med barnet blir det familjehem och sedan (eventuellt) adoption.

De flesta vill ta hand om sina barn, men man kan inte tvinga någon. Förr lämnades många oönskade barn på trappor eller hos släktingar.

Flytta till Tyskland, där finns luckor man lämnar anonymt.
Danmark överväger det med.
(nämndes på radion)

Sextiotalists fråga är för övrigt helt relevant. De flesta vill ta hand om sina egna barn, även vid grava handikapp, men det kräver att det finns tillräckligt med stöd från samhället. Vilket inte finns idag.

Det är nog ytterst få som överger sina barn redan vid födseln. Men vad händer när föräldrarna inte mäktar med längre? När barnet är 5 eller 15? Detta är ett högst verkligt scenario. Finns det boenden för dessa barn? Det enda jag vet finns idag, är korttids samt olika typer av avlastningshem. 

Ett extremt resurskrävande barn kan nog visst komma att "överges" eller vanvårdas, särskilt om syskon kommer i kläm annars.

Snälla TS släpp det där men barn tills du är mogen till att kunna ta hand om det.

Föresten så är CP (eller Cerebral Pares) kanske ett "handikap" men det betyder inte att barnet är svag begåvat.

CP drabbar endast musklerna i kroppen och inte något som drabbar intellektet.

Att få barn är en gåva. Förstår du inte det är du INTE redo!

Är absolut ett problem, tycker nog dock du kan hoppa över att försöka göra politiska poänger på det, det som sker nu har inte med det att göra. Det är framförallt i linje med vad som redan tidigare skedde med sjukförsäkringen med hårdare regler och kontroller etc.
Den stora skillnaden är dock att oavsett hur mycket det försökt utpekas med sjuka som fuskare/myglare/lata har det ändå varit ganska begränsat fusk - inom assistansen istället handlar det om många gånger extrema fusk, dels naturligt vis de extremfall som skrivs i media där det handlar om mångmiljonbelopp. Men tyvärr även i mer allmänhet pga att de som kan upptäcka fusket många gånger sitter i beroendeställning för att behålla sitt jobb (rapporteras det så brukaren blir av med det eller får mindre timmar etc. blir de av med jobben, icke offentligt anställda inom assistans hör till de med minst anställningstrygghet av alla - där de helt lagligt (och av naturliga skäl) kan bli av med det bara för att "chefen" känner för det dessutom).
Med det i mindre skala syftar jag på det tyvärr alltför vanligt förekommande där assistenten används till något helt annat än vad som är tanken, känner många som arbetar med det och nästan alla har eller har haft uppdrag där de snarare är trädgårdsmästare, byggjobbare och alltiallo, eller i många fallen med barn barnvakt till övriga barn eller utförare av för familjen obetalda hushållsnära tjänster. 
Tyvärr har det här nu börjat gå ut över många gånger oskyldiga när (de väldigt nödvändiga) åtgärderna för att börja reda i den soppan utförs klumpigt och lite ogenomtänkt. 

Däremot är inte nedmonteringen inom LSS ens i närheten av vad som skett med t ex sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. 

Hur det bäst ska göras är inte helt okomplicerat dock - själv lutar jag nog mer åt att det är rimligare att man får "betala" med viss integritetskränking i form av kraftigt ökade kontroller snarare än att folk som faktiskt behöver blir utan. 

Varför tror du att man kunde det förr? Vet du inte att det sociala trycket var oerhört kraftfullt när alla bodde i små byar och alla kände alla? Möjligen om man fick ett barn inom äktenskapet, att man hade förståelse om man inte ville behålla ett barn med kraftig missbildning, de dog väl troligen av sig själv eftersom man inte hade sjukvård som idag. Blev du gravid som ogift och ville bli av med ett barn gick det ju i princip inte med mer än att du stack iväg till okänd ort och födde barnet där och sen kom hem igen utan barn och utan att någon visste att du varit gravid. Änglamakerskor fanns men var olagliga.

Eller menar du som väldigt lång tid tillbaka, när man kanske satte ut barn att dö i skogen? Ja den tiden vill vi ju ha tillbaka. 

Och "vanvården" yttras då antagligen som att barnet får 10 gånger mer stöd och hjälp än övriga syskon, istället för 20 gånger mer som det egentligen behöver.

*yttrar sig* menade jag

Det fanns hem för handikappade barn förr, min farmor jobbade på ett sånt hem en gång i tiden.