Om man tar tester (NIPT eller vad de nu heter) för att försöka undvika att det händer, men trots det skulle få ett barn med t.ex. DS, kan man lämna bort barnet då? går det lätt i Sverige?
Ni som är så fördomsfulla, sitter högt upp på sina stolar, och ser ner på de stackars människor som kanske känner så här, skriver "önskar att xxx aldrig får barn", "försöker bara provocera" eller "xxx är nog 13 år", hurfan tänker ni?
Tack till er som faktiskt gav svar på frågan istället för att börja prata om annat.
Frågan har kommit upp i mig efter att ha sett föräldrar/hjälppersoner pusha runt på handikappade barn låsta i sin position i avancerade rullstolar, jag har tänkt "stackars föräldrar" och det ledde vidare till tankar om hur föräldrar gör när de faktiskt inte orkar eller känner att de kan ta hand om ett barn med grava handikapp.
Ni som är så fördomsfulla, sitter högt upp på sina stolar, och ser ner på de stackars människor som kanske känner så här, skriver "önskar att xxx aldrig får barn", "försöker bara provocera" eller "xxx är nog 13 år", hurfan tänker ni?
Inte heller ditt inlägg är särskilt moget eller empatiskt.
Det finns en del hjälp att få från samhället, men den är långt i från självklar och föräldraansvaret beräknas väldigt högt när tex försäkringskassan ska bedöma hjälpbehovet.
Det finns också möjligheter att lämna bort sitt handikappade barn för att ge familjen kort- eller långsiktig avlastning. I vissa fall är det det allra bästa för både barnet och resten av familjen.
Det handlar oftast inte om en brist på kärlek eller ovilja att ta hand om sitt handikappade barn, utan om att det är en orimligt tung situation som är svår för vem som helst att mäkta med.
Finns hur mycket skydd som helst idag för att skydda sig mot graviditet.
Det handlar oftast inte om en brist på kärlek eller ovilja att ta hand om sitt handikappade barn, utan om att det är en orimligt tung situation som är svår för vem som helst att mäkta med.
Och vad vet du om en individs erfarenheter av olika saker i livet?
Jag har själv inget handikappat barn, men möter dessa i jobbet. Jag behöver inte ha ett eget barn med dessa svårigheter för att förstå att det kan vara fullständigt dränerande att ta hand om ett barn under de förutsättningar som råder.
Det kan tvärtom vara klokt att redan innan förstå att man inte har kapaciteten och försöka ge barnet ett bättre liv än man själv kan erbjuda.
Ja, du verkar ta en hel del för givet.
TS skrev inget om CP-skada i sin trådstart. Men det är ju en reell risk vid varje förlossning, och långt ifrån det enda som kan orsaka skador eller svåra sjukdomar hos barn.
Svåra hjärnskador kan uppstå redan under graviditeten och dessa kan i många fall ses vid både rutinultraljud eller senare undersökningar, så helt fel ut är inte TS i att man redan tidigt kan veta att barnet är svårt skadat.
Det kanske är du som inte har så mycket koll på något?
Jag kan förstå din fråga.
Min stilla undran är vad som händer med dessa barn, där all större börda läggs på föräldrarna och den dagen de inte orkar längre. Vad händer med barnen då?
Förut fanns det hem, där barnen hamnade, men de avvecklades eftersom man ändå var rätt ense om att barnen mår bättre hos sina föräldrar. Men många barn har ju ett så stort vårdberoende så föräldrarna knappt mäktar med detta. De har ju fått hjälp av LSS, men den hjälpen håller på att utarmas (och nu för fullt då de som ligger bakom LSS inte sitter i regeringsställning längre, dvs liberalerna).