Första barnet

Du kan boka in ett privat ultraljud men får då betala för det själv. Annars görs första ultraljudet i vecka 18-20 ungefär om du inte vill göra kubtest i vecka 12 som du då betalar för själv.

Är gravid med första barnet också men är betydligt längre gången, dock kan jag säga att jag vet inte hur jag tacklade det men självklart var jag jätteorolig. Är bara sån som person... det gick inte att göra något åt det, det enda som lugnade där och då var faktiskt att betala för ett privat ultraljud i vecka 8, men sen oroade man sig inför kub och sen inför RUL också. Först nu efter RUL slappnar jsg av på ett helt annat sätt. Så har inga direkta tips mer än att tänka positivt, oron går för mig inte att plocka bort på nåt sätt tyvärr. Kan dock rekommendera tidigt ultraljud bara för att se, det ökar ju chanserna betydligt när man har fått se ett hjärta slå!

Jag väntar första barnet och är nu i v 26 (25+2) och jag var också ganska orolig i början. Jag gjorde ett ultraljud i v 11 då jag hade hyperimesis och läkaren ville kolla så att fostret mådde bra innan jag fick mediciner mot mitt illamående. Sen valde vi att göra kub (det var gratis för oss trots att jag är hyfsat ung, 27år) och sen har vi gjort rul. Inför varje ultraljud har jag varit lite orolig över att något ska vara fel, men allt har varit bra - nu har jag dock gått över till att oroa mig över att barnmorskan inte ska hitta hjärtljuden när hon lyssnar med den där dopplern (tror jag att det heter?) eller att jag inte ska känna tillräckligt med sparkar under dagen.

Jag tror att det är naturligt att oroa sig lite, men känner man att oron blir jobbig eller att man blir begränsad av den så bör man prata med sin barnmorska om det.

Jag har varit gravid tre gånger och har två barn så en av graviditeterna slutade med mf. Det du måste göra är att acceptera oron och leva med den. Från och med nu kommer du oroa dig resten av det liv och man blir knäpp om man inte bara accepterar det och fortsätter leva på som vanligt. Först är man orolig för mf, sen plötslig spädbarnsdöd, att de ska stoppa nåt giftigt i munnen, sätta i halsen, ramla från klätterställningen, bli påkörd, bli mobbad, börja knarka osv i all oändlighet. Oron är liksom en del av att bli/vara förälder.

I min senaste graviditet (som gick bra!) började jag få bruna flytningar i v 7, precis som jag fick i graviditeten innan som slutade med mf. Jag var förkrossad och säker på ett nytt mf och fick komma in på vul (vaginalt ultraljud) där graviditeten syntes men ännu inget hjärta. Allt såg bra ut och fostret mättes till rätt storlek för veckan jag var i. Jag kände mig lugn i typ 30 min och sen kom oron tillbaka. Bara för att det ser bra ut när man gör vul betyder inte det att det ser bra ut en timme senare eller att man inte får mf veckan efter. I v 8 blödde jag färskt blod, åkte till gynakuten för nytt vul som visade en liten böna med ett tickande hjärta. Vilken lättnad! Men lik förbannat var jag så där orolig igen dagen efter. Gjorde även ett vul i v 10 som uppföljning där allt också såg bra ut men jag fortsatte ändå oroa mig för att det skulle bli mf igen. Så för mig var vul verkligen inte något som minskade oron och jag skulle aldrig lägga ner pengar på att göra ett (jag fick mina gratis eftersom jag blödde och nyligen hade fått mf). Jag pratade dock med min bm redan vid inskrivningen om att jag fått mf ett par månader tidigare och att jag var väldigt orolig för att få mf igen. Då bokade hon in extra besök för mig redan innan rul (rutinultraljudet), inte för att hon kunde kontrollera att barnet mådde bra utan för att jag skulle få prata av mig oron lite. I vanliga fall träffar man inte bm särskilt ofta förrän efter rul.

I v 13 gjorde jag kub (bor i Stockholm och här erbjuds alla det) där jag fick se en vild liten bebis med minsta möjliga risk för kromosomavvikelser. Det var första gången som jag kände glädje över graviditeten och vågade tänka att det kanske faktiskt kunde gå vägen. I samma veva började jag känna fladder och i v 17 sparkar som snabbt blev starkare. Även om det såklart var lugnande att känna bebisen röra sig släppte oron inte riktigt ändå. Först efter rul i v 20 släppte oron nästan helt. Då kände jag bebisen varje dag och allt hade sett bra ut.

Du måste tänka att du väntar barn inte mf. Njut av din graviditet så länge den varar vilket med största sannolikhet kommer vara i 40 veckor. Nu är du gravid, grattis! Njut av att du har ett litet liv som växer i magen. Skulle du få mf kommer du inte bli mindre ledsen för att du har gått och oroat dig för mf. Att få mf är skit och det gör ont i hjärtat men smärtan är samma oavsett om man har gått och oroat sig och förberett sig på mf eller inte. Det går inte att påverka att det blir ett mf eftersom mf är kroppens sätt att göra sig av med foster som inte kommer vara livsdugliga. Det går inte heller att påverka känslorna vid ett ev mf genom att förbereda sig och oroa sig för ett.

Jag vill även poängtera att jag kände rörelser rätt tidigt, dels för att jag väntade en väldigt aktiv bebis och dels för att det var mitt andra barn så jag kände igen känslan. Det är normalt att inte känna sparkar förrän efter v 20. Bli inte heller rädd om gravidsymptomen försvinner vilket de gör för många runt v 12 (men kan även gå lite upp och ner både innan och efter). Veckorna mellan v 12 och v 20 ungefär brukar kallas för spökveckorna eftersom symptomen ofta försvinner då, magen växer inte alltid så mycket under de veckorna och alla känner inte rörelser. Man kan alltså känna sig ganska ogravid under de veckorna.

Stort grattis till din graviditet, njut och låt tiden ha sin gång! Du har oddsen på din sida. :)

Jag var också väldigt orolig i början. Det var först efter första ultraljudet (kub) som jag fick ett bevis på att det var något i magen. Kände på en gång att jag borde ha gjort ett tidigare ultraljud i v 8-10.

"Du väntar ett barn, inte ett missfall."

Just det läste jag här på Familjeliv. Varje gång mina negativa tankar skenar iväg så upprepar jag det för mig själv. Nu är jag i v.25 och allt ser bra ut.

Du ökar inte risken för missfall elr dyl för att du tillåter dig själv att slappna av och glädjas. Och faktum är att skulle något mot förmodan hända, så tror jag inte du blir mindre ledsen, men däremot så går du miste om en tid av glädje.

Om det är till någon tröst så tyckte jag att de första 12 veckorna gick jättelångsamt och nu går det väldigt fort.

NJUT

Kub-testet beror helt på vilket landsting man tillhör. I mitt erbjuds alla kub och om man inte vill göra det får man göra ett vanligt ul i ungefär samma vecka för att ha tidigare koll så att allt är OK eller om man väntar tvillingar och allt vad den kan vara I andra landsting har jag fattat som att man inte får göra kub överhuvudtaget om man är under 35 (?).

Här i Skåne verkar det som att det ska bli gratis enligt min barnmorska. Dock blev jag gravid någon månad för tidigt för att få det och fick betala för det själv. Men har för mig att det ska/ha varit konstafritt för alla över 35 :)

Du kan boka in privat ultraljud som sagt, som du då betalar för själv. Vissa erbjuder KUB gratis för alla, vissa erbjuder det bara om man är tex över 30 år gammal eller har medicinsk anledning till att få det. Man kan säkert boka in ett sådant själv om ens landsting inte erbjuder det till alla och du inte passar in i någon av de ovanstående kategorierna dock

Jag är nu gravid i v.30 (helt sjukt hur snabbt det har gått hittills). Känns som igår vi var på rutinultraljudet, vilket man brukar göra någon gång mellan v.18-20 (jag gjorde i v.21 dock).

Innan ultraljudet hade jag gjort KUB i vecka 13, så jag visste rätt så tidigt att jag hade en liten knodd där inne. Innan jag gjorde det försökte jag tänka att så länge ingen blödning kommer, och att symtomen håller i sig så ska jag inte oroa mig i onödan. Onödig stress och oro är inte heller bra för den lilla (eller dig)! Det var dock så klart en stor lättnad när vi på KUB fick se en liten filur som sprattlade där inne, då man inte kunde känna rörelserna så tidigt ännu heller. Jag var också jätteorolig över att något skulle vara fel innan KUB, och även mellan KUB och rutinultraljudet var jag orolig. Men försök släppa oron och njut av graviditeten (även om det stundvis kan vara svårt pga illemåendet eller liknande ). Tiden går förhoppningsvis fort till du får se ditt barn för första gången och tills dess, ta hand om dig själv och barnet på bästa sätt!

Grattis och lycka till!