Mammasflicka

Äldre 6 Dec 12:29

106 svar

Åldrande far med asperger /autismspektra

Min gamla pappa har alltid varit ganska speciell.

Han har inte följt med på kalas, han har inte velat ha gäster hemma hos oss. Han har bara velat äta samma fem sex maträtter och alltid, alltid samma sak till frukost till exempel. Han måste gå och lägga sig kl 21, det finns inget som kan få honom att ändra på den rutinen.

Han pratar i evigheter om sitt specialintresse som är politik och ingen annan åsikt än hans tillåts. Om någon av oss andra i familjen till exempel tycker något annat parti än "hans" är bra så säger han rent ut att vi är "idioter" och sedan kan han mala på i timmar för att leda i bevis varför vi har fel.

Han tål inte höga ljud. Han får fullständiga utbrott om mamma skulle råka tappa något när hon agar till maten. Maten som måste vara exakt så som han vill ha den. Vi fick inte ha någon stereo när vi var unga. För det var bara "skitmusik" som vi spelade och det störde honom. Jag och mina syskon var tvungna att ägna oss åt den sport som han gillade. Trots att vi egentligen ville hålla på med något helt annat.

Ja, kort sagt har vi alltid uppfattat honom som en elak egoist.

Men nu har mamma börjat bli gammal och sjuk. hon har verkat virrig, och vi har börjat undra över demens och det har diskuterats om det kan vara tia-attacker etc. Jag har det senaste året varit med henne hos mängder av läkare. Nu senast var pappa också med hos en neurolog som undersökt henne och låtit henne genomgå flera tester.

Min far skulle beskriva hur livet med mamma såg ut och han malde på i evigheter med fokus på sina egna sjukdomar, hans behov och hur synd det var om honom med alla hans besvär men hur bra och logiskt han lyckats lösa dem. till skillnad från min mor som han anser vara en idiot, som inte tar hand om sin hälsa. Som om hon skulle ha en chans att göra det när hela livet är inrutat för att följa hans rutiner och uppfylla hans krav.

Neurologen frågar då plötsligt min far om han någon gång blivit utredd för asperger. Min far visste ju inte vad det var och knappt jag heller.

Neurologen tror att det som fattas min mamma är att hon är "utbränd" eller rent av lider av posttraumatisk stress på grund av min far, att han har asperger eller autismspektrastörning och att den påverkar min mors liv så mycket.

Jag är så chockad och tänker mycket på hur knasig min uppväxt varit. Hur konstigt vårt familjeliv varit. Jag har aldrig tänk på att det berott på att min far är "sjuk", men ju mer jag nu läser på om asperger och autism så förstår jag ju hur tokigt allt har varit och att hela familjen har varit tvungna att anpassa sig efter min far på ett sätt som förstört för oss andra.

Det känner jag en sorg över.

Men framför allt känner jag mig djupt sorgsen över min mammas situation. Funderar på hur jag ska kunna hjälpa henne.

Vill gärna "prata" lite med andra som är i samma situation, eller som har goda råd. Kanske någon här på familjeliv delar samma livserfarenhet som vi.

Anonym (Anonym Aspie)

Äldre 6 Dec 14:28

#11

Mammasflicka skrev 2017-12-06 13:57:45 följande:

Det är tydligen inte helt ovanligt när det gäller äldre personer, med den här diagnosen, sjukdomen funktionsnedsättningen eller vad f*n man skall kalla det för, att man inte fått någon hjälp. Neurologen sa också att man är mest inriktad på barn och att man vet för lite om vuxna och åldrande personer. Men hans uppfattning var att den med asperger ofta blir värre med stigande ålder. Att alla symptom förstärks.

Vi kollade det med anhörigstöd men det finns i vår kommun bara för anhöriga till barn.

Men eftersom neurologen tror att mamma lider av posttraumatisk stress så har hon fått en psykologkontakt. Jag var med där och det är så nedbrytande att få insikt i hur min fars asperger har förstört.

Men din mamma kunde förstås ha skiljt sig? Man har ett ansvar där som partner och som förälder. Om man ser att partnern har psykiska problem av något slag så bör man - i barnens intresse - överväga en separation. Även en tillfällig sån kan ju vara en lösning.

På dig låter det som om läkare eller samhället hade kunnat göra något, men egentligen är det din mamma som hade bästa möjligheterna att göra något eller åtminstone att söka hjälp. Oavsett om man vet vad det är eller inte - och det finns många föräldrar med Asperger som inte alls beter sig så mot sina barn - så kan man alltid separera om man tycker att partnern har ett beteende som påverkar barnen, och en själv negativt.

Jag reagerar förstås lite mot det här, för att jag själv har Asperger-diagnos och har tre barn. Och det är ungefär lika stor variation på beteende som föräldrar bland folk med Asperger som det är på folk utan Asperger. Och jag har själv också separerat från en partner med depression som påverkade barnen negativt.

Mammasflicka

Äldre 6 Dec 14:29

#12

Anonym (Autistisk tjej) skrev 2017-12-06 14:17:19 följande:

Sedan har de andra rätt det är ingen sjukdom utan en funktionsnedsättning och ni vet inte ens om din pappa har Asperger, för att få veta det måste han göra en grundlig utredning, nu är han bara hobby diagnosticerad av er.

Du kanske tar i när du säger att vi har "hobbydiagnosticerat" honom. Det var en neurolog som antar att att han har asperger utifrån hur han betedde sig under samtal om min mors symptom.

Den neurologen tror att min man far högs sannolikt har asperger och att min mor lider av posttraumatisk stress till följd av det.

När jag nu har börjat läsa om asperger ser jag också att otroligt mycket stämmer in på min far.

Men som sagt - det är en neurolog som har ställ "hobbydiagnosen".

Anonym (Anonym Aspie)

Äldre 6 Dec 14:35

#13

Och jag undrar fortfarande VAD exakt ni förväntade er få hjälp med? Jag har själv fått diagnos som vuxen och har inte heller fått hjälp med något. Kanske för att jag inte behövde såna grundläggande insatser som finns. Sånt som boendestödjare (jag har själv jobbat som boendestödjare). Det är ju tänkt för (unga) vuxna som inte klarar att städa eller betala räkningar. Sedan sjukskriver de många. Vilket inte heller är någon jättebra lösning. Och de som inte klarar att arbeta får gå på daglig verksamhet - bara så att de inte sitter hemma och blir deppiga.

Om man dock jobbar och har partner och barn, så anses man vara så högfungerande att man inte får nån annan hjälp än vem som helst. Alla kan förstås gå på familjerådgivning.

Mammasflicka

Äldre 6 Dec 14:36

#14

Anonym (Anonym Aspie) skrev 2017-12-06 14:28:11 följande:

Men din mamma kunde förstås ha skiljt sig? Man har ett ansvar där som partner och som förälder. Om man ser att partnern har psykiska problem av något slag så bör man - i barnens intresse - överväga en separation. Även en tillfällig sån kan ju vara en lösning.

På dig låter det som om läkare eller samhället hade kunnat göra något, men egentligen är det din mamma som hade bästa möjligheterna att göra något eller åtminstone att söka hjälp. Oavsett om man vet vad det är eller inte - och det finns många föräldrar med Asperger som inte alls beter sig så mot sina barn - så kan man alltid separera om man tycker att partnern har ett beteende som påverkar barnen, och en själv negativt.

Jag reagerar förstås lite mot det här, för att jag själv har Asperger-diagnos och har tre barn. Och det är ungefär lika stor variation på beteende som föräldrar bland folk med Asperger som det är på folk utan Asperger. Och jag har själv också separerat från en partner med depression som påverkade barnen negativt.

Jag söker efter personer som är i samma situation eller har erfarenheter som kan hjälpa mig / oss i det läget vi är i nu.

Det är lätt att ropa skilsmässa.

Men kanske inte helt möjligt för detta äldre par.

Ja jag förstår att du talar i egen sak som någon med asperger. Men jag talar utifrån situationen som anhörig, där det har varit en katastrof att leva med det här asperger"spöket". Det har inte varit roligt och att nu förstå att det är en sjukdom, att alla våra anpassningar, hur vi har kuvats aldrig hade kunnat hjälpa är traumatiskt.

Anonym (Annan dotter)

Äldre 6 Dec 14:39

#15

Anonym (Autistisk tjej) skrev 2017-12-06 14:17:19 följande:

Sedan har de andra rätt det är ingen sjukdom utan en funktionsnedsättning och ni vet inte ens om din pappa har Asperger, för att få veta det måste han göra en grundlig utredning, nu är han bara hobby diagnosticerad av er.

Nja, det finns gränsfall och det de finns många som har insikt och hejdar sig, som lär sig se när människor den tycker om far illa och gör något åt det och åter andra som inte har det här problemet alls. Sedan finns det de som ts pappa där en hobbydiagnos kan sättas med mycket stor träffsäkerhet utifrån extremt tydliga tecken både i beteende och allmänt fungerande, man kan boka av ett flertal diagnoskriterier rakt av på det som hon beskrivit. En hobbydiagnos räcker också gott i en diskusdionstråd på ett forum, särskilt när den som tar upp ett problem själv tror detta och har hört läkare tro det.

Han kan inte rå för sin diagnos men det är ju jätteledsamt hur det blivit. Det finns många tänk om.... om hon lämnat honom för länge sedan, om han fått en diagnos långt tidigare etc.

Det är förresten aldrig för sent att lämna ett dåligt förhållande! Troligen kommer psykologen påtala detta, särskilt som det gått alldeles för långt för att reparera något.

Försök se framåt ts och gör det du kan, ge din mamma stöd i de beslut hon tar!

/en annan dotter till speciell pappa

Anonym (Anonym Aspie)

Äldre 6 Dec 15:27

#18

Anonym (Annan dotter) skrev 2017-12-06 14:58:00 följande:

Jag misstänker också att det kan vara så, eller ett par tre stycken som regelmässigt startar den här typen av trådar. Trist med den generellt respektlösa tonen från ts där hon riktar hatet mot en hel diagnostyp och inte mot händelser eller personen som har förstört. Man ska nog ändå inte underskatta hur förödande det kan vara med vissa äldre (män) som aldrig fått diagnos, vet själv en som levt med en man som tyranniserat henne, hon har en lätt utvecklingsstörning och har inte lyckats bryta sig loss. Han kan ju vara en idiot bara men han passar misstänkt bra in i kriterierna.

Jag tror en del av ilskan ts känner kommer sig av att hon faktiskt vet innerst inne att det är komplicerat, men det är lättast att rikta ilskan mot ett bestämt mål, inte ok ändå förstås. Finns ju många saker att fråga sig. Vad är anledningen att ts mamma aldrig lärde sig stå upp för sig själv eller söka hjälp? Vad är anledningen att pappan trots aspergern inte alls fått lära sig ens grundläggande hyfs? Har har empatistörning också utöver aspergern?

Håller med dig. Jo, han kan passa in i kriterierna, det gör lasermannen också och ändå går inte alla Aspergare och skjuter invandrare. Poängen är ju att det inte bara är Asperger i så fall. En blandning av Asperger, personlighetsstörning och annat (sekundära psykiska problem eller missbruk t.ex.) brukar ligga bakom såna knepiga personligheter.

Utvecklingsstörning, nja... de kan ju ändå vända sig nånstans och få hjälp. Och har kanske lättare att få det. Förutom om man är rädd att bli av med barnen då. Jag vet inte om det är en berättigad rädsla. På något sätt patologisk är denna vägran att lösa sitt eget dilemma, för det måste ju vara bättre för barn att slippa detta.

Anonym (Autistisk tjej)

Äldre 6 Dec 15:40

#19

Mammasflicka skrev 2017-12-06 14:29:22 följande:

Du kanske tar i när du säger att vi har "hobbydiagnosticerat" honom. Det var en neurolog som antar att att han har asperger utifrån hur han betedde sig under samtal om min mors symptom.

Den neurologen tror att min man far högs sannolikt har asperger och att min mor lider av posttraumatisk stress till följd av det.

När jag nu har börjat läsa om asperger ser jag också att otroligt mycket stämmer in på min far.

Men som sagt - det är en neurolog som har ställ "hobbydiagnosen".

Gjorde han en utredning hos neurologen? En sådan tar några veckor. Om inte så är han hobbydiagnosticerad, ingen kan säga om någon har Asperger efter ett möte. Neurologen gav honom ingen diagnos han/hon sa vad han/hon trodde, han/hon satte ingen diagnos. Och det är inga citationstecken runt hobbydiagnos, en riktig diagnos kräver en utredning.

Oavsett om han har Asperger inte så misshandlar han din mamma och det har INGET med Asperger att göra. Jag tycker det är hemskt att du skyller misshandel på en diagnos, det svartmålar alla med diagnosen och du ursäktar din pappas beteende med att skylla på en eventuell diagnos.

Din pappa kommer inte ändra sig, han har kommer fortsätta trycka ner din mamma tills hon dör, är det de livet du vill att hon ska ha? Om han slagit henne hade du resonerat likadant, att det är lätt att ropa skilsmässa och det funkar inte för äldre par? Vad krävs det för att du ska vakna, att din mamma blir ännu sjukare, inte klarar av att ta hand om sig själv, blir fysiskt sjuk pga stress eller försöker ta livet av sig?

Anonym (Autistisk tjej)

Äldre 6 Dec 15:48

#20

Anonym (Annan dotter) skrev 2017-12-06 14:39:29 följande:

Nja, det finns gränsfall och det de finns många som har insikt och hejdar sig, som lär sig se när människor den tycker om far illa och gör något åt det och åter andra som inte har det här problemet alls. Sedan finns det de som ts pappa där en hobbydiagnos kan sättas med mycket stor träffsäkerhet utifrån extremt tydliga tecken både i beteende och allmänt fungerande, man kan boka av ett flertal diagnoskriterier rakt av på det som hon beskrivit. En hobbydiagnos räcker också gott i en diskusdionstråd på ett forum, särskilt när den som tar upp ett problem själv tror detta och har hört läkare tro det.

Han kan inte rå för sin diagnos men det är ju jätteledsamt hur det blivit. Det finns många tänk om.... om hon lämnat honom för länge sedan, om han fått en diagnos långt tidigare etc.

Det är förresten aldrig för sent att lämna ett dåligt förhållande! Troligen kommer psykologen påtala detta, särskilt som det gått alldeles för långt för att reparera något.

Försök se framåt ts och gör det du kan, ge din mamma stöd i de beslut hon tar!

/en annan dotter till speciell pappa

Att misshandla någon har inte med Asperger att göra, ingen med Asperger (dvs inte fler än neurotypiska) misshandlar sin partner lite spontant sådär, det handlar inte om att hejda sig eller ha självinsikt, det finns helt enkelt inte ett behov av att misshandla. Det är möjligt att ts pappa har Asperger, det kan varken du eller jag veta, du kan inte veta att hans hobbydiagnos är satt med stor träffsäkerhet eftersom du inte vet om han har diagnosen. Oavsett om han har diagnosen eller inte ursäktar det inte hans beteende och hans beteende är något helt separat som inte har något med diagnosen att göra.

Jag fattar att man vill ha något att skylla på om man blir utsatt för misshandel eller om någon man känner blir det, man intalar sig att det inte är så farligt och att det finns en förklaring, vissa skyller på sig själva andra hittar på en diagnos som ts.

Anonym (Derrida)

Äldre 6 Dec 16:29

#21

TS! Du är inte ensam!

Jag förstår din smärta och sorg!

Både min pappa och bror har asperger. Min bror fick sin diagnos och då utreddes min pappa.

Min uppväxt har på många sätt sett ut som din.

Jag har gått i olika stödgrupper för syskon. Det har inte hjälpt mycket. Det är mest en massa jadda jadda jadda som att går ut på att man ska anpassa sig och förstå.

MINA RÅD ÄR:

Googla på engelska sidor. Där står mycket mer och du kan få helt andra bättre råd än svenska.

Hjälp din mamma att komma ifrån din pappa om du så bara kan ha henne boende hos dig en helg då och då. Jag flyttade hemifrån så fort jag var myndig och det kändes som att jag äntligen fick vara normal. Att leva med min aspergerfar var som att leva med en fångvaktare där hans rutiner och schema var det enda som existerade Man blir sjuk av det!

Hjälp din mamma att skaffa en ekonomisk buffert som din pappa inte vet om. Hon behöver slippa hans kontroll så mycket som det bara går-

Anonym (Annan dotter)

Äldre 7 Dec 12:27

#22

Anonym (Derrida) skrev 2017-12-06 16:29:24 följande:

TS! Du är inte ensam!

Jag förstår din smärta och sorg!

Både min pappa och bror har asperger. Min bror fick sin diagnos och då utreddes min pappa.

Min uppväxt har på många sätt sett ut som din.

Jag har gått i olika stödgrupper för syskon. Det har inte hjälpt mycket. Det är mest en massa jadda jadda jadda som att går ut på att man ska anpassa sig och förstå.

MINA RÅD ÄR:

Googla på engelska sidor. Där står mycket mer och du kan få helt andra bättre råd än svenska.

Hjälp din mamma att komma ifrån din pappa om du så bara kan ha henne boende hos dig en helg då och då. Jag flyttade hemifrån så fort jag var myndig och det kändes som att jag äntligen fick vara normal. Att leva med min aspergerfar var som att leva med en fångvaktare där hans rutiner och schema var det enda som existerade Man blir sjuk av det!

Hjälp din mamma att skaffa en ekonomisk buffert som din pappa inte vet om. Hon behöver slippa hans kontroll så mycket som det bara går-

Om det är så illa att man distanserar sig och har gett upp tanken på ömsesidig förståelse eller kompromisser som faktiskt fungerar så kanske man faktiskt ska bryta upp förhållandet? Är inte respekt och att inte gå bakom ryggen på varandra själva grundstenarna i förhållanden? Om man inte står ut med varann och inte orkar vara under samma tak ens så ska man väl inte bo ihop? Ger du andra som mår jättedåligt i sina förhållanden rådet att de ska leta strategier att slippa vara hemma?

Jag blir alldeles förvånad över hur man kan råda att vända varandra ryggen, distansera sig och söka information som hänvisar till fortsatt plåga under förnekelse. Och vilka engelska sidor menar du atthon ska googla på, det framgår inte? Det låter mycket random.

Jag flyttade hemifrån när jag 17 år, delvis pga familjemedlem(ar), men det säger ju inget om hur den kvinna som lever med min farsa ska hantera sin vuxenrelation till honom.

Åldrande far med asperger /autismspektra

INNEHÅLL