• Mammasflicka

    Åldrande far med asperger /autismspektra

    Min gamla pappa har alltid varit ganska speciell.

    Han har inte följt med på kalas, han har inte velat ha gäster hemma hos oss. Han har bara velat äta samma fem sex maträtter och alltid, alltid samma sak till frukost till exempel.  Han måste gå och lägga sig kl 21, det finns inget som kan få honom att ändra på den rutinen.


    Han pratar i evigheter om sitt specialintresse som är politik och ingen annan åsikt än hans tillåts. Om någon av oss andra i familjen till exempel tycker något annat parti än "hans" är bra så säger han rent ut att vi är "idioter" och sedan kan han mala på i timmar för att leda i bevis varför vi har fel.

    Han tål inte höga ljud. Han får fullständiga utbrott om mamma skulle råka tappa något när hon agar till maten. Maten som måste vara exakt så som han vill ha den.  Vi fick inte ha någon stereo när vi var unga. För det var bara "skitmusik" som vi spelade och det störde honom. Jag och mina syskon var tvungna att ägna oss åt den sport som han gillade. Trots att vi egentligen ville hålla på med något helt annat.


    Ja, kort sagt har vi alltid uppfattat honom som en elak egoist.


    Men nu har mamma börjat bli gammal och sjuk. hon har verkat virrig, och vi har börjat undra över demens och det har diskuterats om det kan vara tia-attacker etc. Jag har det senaste året varit med henne hos mängder av läkare. Nu senast var pappa också med hos en neurolog som undersökt henne och låtit henne genomgå flera tester.


    Min far skulle beskriva hur livet med mamma såg ut och han malde på i evigheter med fokus på sina egna sjukdomar, hans behov och hur synd det var om honom med alla hans besvär men hur bra och logiskt han lyckats lösa dem. till skillnad från min mor som han anser vara en idiot, som inte tar hand om sin hälsa. Som om hon skulle ha en chans att göra det när hela livet är inrutat för att följa hans rutiner och uppfylla hans krav.

    Neurologen frågar då plötsligt min far om han någon gång blivit utredd för asperger.  Min far visste ju inte vad det var och knappt jag heller.


    Neurologen tror att det som fattas min mamma är att hon är "utbränd" eller rent av lider av posttraumatisk stress på grund av min far, att han har asperger eller autismspektrastörning och att den påverkar min mors liv så mycket.


    Jag är så chockad och tänker mycket på hur knasig min uppväxt varit. Hur konstigt vårt familjeliv varit. Jag har aldrig tänk på att det berott på att min far är "sjuk", men ju mer jag nu läser på om asperger och autism så förstår jag ju hur tokigt allt har varit och att hela familjen har varit tvungna att anpassa sig efter min far på ett sätt som förstört för oss andra.


    Det känner jag en sorg över.


    Men framför allt känner jag mig djupt sorgsen över min mammas situation. Funderar på hur jag ska kunna hjälpa henne.


    Vill gärna "prata" lite med andra som är i samma situation, eller som har goda råd. Kanske någon här på familjeliv  delar samma livserfarenhet som vi.


     


     


     


     

  • Svar på tråden Åldrande far med asperger /autismspektra
  • Anonym (Partner)

    Jag har varit i din mammas situation, partner till en man med AS. Hans kontrollerande beteende, oförmåga att se, bekräfta och stötta mig i mina känslor och avsaknad av respekt för mig gjorde mig sjuk. Allt jag gjorde var fel eller otillräckligt. Han fick mig att tro att jag var ?onormal?, svår att leva med och att han gjorde mig en tjänst genom att försöka få mig att förändras. Jah drabbades av utmattningsdepression och redan i första psykologsamtalet sa psykologen ?jag tror inte jobbet är problemet utan din hemsituation Vid tidpunkten var jag så nedtryckt och svag att jag förnekade vad psykologen sa. Jag var sjukskriven i över ett år, arbetstränade men blev inte frisk nog att återgå till arbetet. Det var först när jag lämnade min man som mina utmattningssymtom försvann. Sömnsvårigheterna som jag kämpat med i åratal försvann två dagar efter att jag flyttat till min nya bostad. Minnet, motivationen och glädjen kom tillbaka och inom två månader var jag helt återställd. Givetvis fick jag jobba längre med skadorna på min självkänsla. Jag tror att din mammas enda chans är att lämna honom.

  • Anonym (förstår)
    Anonym (Derrida) skrev 2017-12-07 18:01:09 följande:

    Du är så klok!


    Förstår, känner igen även detta från min uppväxt med asperger i familjen. Bara aspergerpersonens världsbild tillåts, det är den enda rätta. Den får inte ifrågasättas. Inga andra perspektiv accepteras. Man blir nedbruten av att utsättas för detta dagligen.


     


    Du ska veta att det tagit många år att komma till insikten att jag har rätt att stoppa den som byter perspektiv. Och kunna skriva som jag gjorde i inlägget.

    Vet inte hur många gånger jag har bett om ursäkt och gått in i gaslightarens perspektiv. Inte bara med min far, utan genomgående. I detta fall skulle jag ha gått in i en lång diskussion om AS barnens svårighet att hantera normalstörda. Och helt tappat mitt eget perspektiv om det motsatta. 

    Även efter att jag började se igenom var tufft. Jag kunde markera mitt perspektiv. Men sen drabbades jag av ångest och panik över att ha kört över någon. Och gick och bad om ursäkt för att jag markerat. 
  • Anonym (Mensnälla)
    Anonym (förstår) skrev 2017-12-07 17:51:41 följande:

    Vad får dig att tro att jag inte söker hjälp? Det är en livsresa att läka och jag har ett team runt om mig som hjälper mig.

    Din argumentationsteknik kunde vara hämtad ur min uppväxtmiljö. 

    När jag beskriver en smärtsam uppväxt, så försöker du inte sätta dig in i min situation. Istället gaslightar du och byter ämne till att problematiken med AS barn som inte lever upp till normalstörd standard. Vilket är en annan tråd.

    Precis så var det att växa upp för mig. När jag ville prata om hur jag kände eller upplevde situationer, så byttes det perspektiv. Jag trodde till slut inte att jag hade rätten till mitt perspektiv, utan att min fars perspektiv var det enda rätta.

     


    Vilket beror på att du har en dålig far. Exakt lika som någon med asperger som får känslan av att inte kunna leva upp till sina "normala" föräldrar.

    Din pappa valde att vara en misshandlande far. Det var ett val han gjorde, att ge blanka fan i alla andra.
  • Anonym (Mensnälla)
    Anonym (Derrida) skrev 2017-12-07 18:01:09 följande:

    Du är så klok!

    Förstår, känner igen även detta från min uppväxt med asperger i familjen. Bara aspergerpersonens världsbild tillåts, det är den enda rätta. Den får inte ifrågasättas. Inga andra perspektiv accepteras. Man blir nedbruten av att utsättas för detta dagligen.

     


    Eller en narcissist. De brukar stämma bra in på det. En sociopat möjligtvis?
  • Anonym (förstår)
    Anonym (Derrida) skrev 2017-12-07 13:24:23 följande:

    Jag vet hur svårt det är och kan vara både att leva med någon med asperger och att bryta sig loss. Tycker  det är fruktansvärt för den här gamla kvinnan som gått under i sin kamp för att gör sin make med asperger nöjd.


    Det kan vara nyttigt att jämföra svensk och utländsk information. Det är väldigt olika perspektiv. England och USA har mycket större förståelse och fokus på anhöriga. Min erfarenhet av stödgrupper i Sverige är allt fokus är på hur situationen skall bli optimal för personen med asperger hur familjen skall anpassa sig.


    Till exempel den här sidan kan ge en styrka i att man inte är galen utan faktiskt ett offer som anhörig. http://www.healthguideinfo.com/aspergers-syndrome/p120330/


    Hög igenkänning på länken. 
  • Anonym (Mensnälla)

    Fast ni får nog acceptera att det är väldigt svårt att tro på det här. Det låter som den unge mannen som drar runt på internet och skriver trådar om asperger, på grund av att han hatar sig själv och sin asperger.

  • Anonym (Derrida)
    Anonym (Partner) skrev 2017-12-07 18:05:49 följande:

    Jag har varit i din mammas situation, partner till en man med AS. Hans kontrollerande beteende, oförmåga att se, bekräfta och stötta mig i mina känslor och avsaknad av respekt för mig gjorde mig sjuk. Allt jag gjorde var fel eller otillräckligt. Han fick mig att tro att jag var ?onormal?, svår att leva med och att han gjorde mig en tjänst genom att försöka få mig att förändras. Jah drabbades av utmattningsdepression och redan i första psykologsamtalet sa psykologen ?jag tror inte jobbet är problemet utan din hemsituation Vid tidpunkten var jag så nedtryckt och svag att jag förnekade vad psykologen sa. Jag var sjukskriven i över ett år, arbetstränade men blev inte frisk nog att återgå till arbetet. Det var först när jag lämnade min man som mina utmattningssymtom försvann. Sömnsvårigheterna som jag kämpat med i åratal försvann två dagar efter att jag flyttat till min nya bostad. Minnet, motivationen och glädjen kom tillbaka och inom två månader var jag helt återställd. Givetvis fick jag jobba längre med skadorna på min självkänsla. Jag tror att din mammas enda chans är att lämna honom.


    Så starkt av dig!  Hoppades att denna tråden var unik.  Hat tyckt min familjesituation varit j*vlig, men både din och TS låter värre.


    Vården borde ha större beredskap för att hjälpa och stötta anhöriga personer med asperger.

  • Anonym (förstår)
    Anonym (Mensnälla) skrev 2017-12-07 18:22:14 följande:
    Vilket beror på att du har en dålig far. Exakt lika som någon med asperger som får känslan av att inte kunna leva upp till sina "normala" föräldrar.

    Din pappa valde att vara en misshandlande far. Det var ett val han gjorde, att ge blanka fan i alla andra.
    Min far valde inte. Han kunde inte bättre. Han har inte de förmågor som ingår i föräldraskapet. Han månade om familjen på sitt sätt. Men det blev fel. Väldigt fel.

    Och jag ber dig att sluta byta ämne. Här diskuterar vi problematiken att leva nära någon med AS liknande symtom. Vill du diskutera hur det är att växa upp med AS i en normalstörd familj, kan du väl skapa en annan tråd?
  • Anonym (Mensnälla)
    Anonym (förstår) skrev 2017-12-07 18:33:05 följande:

    Min far valde inte. Han kunde inte bättre. Han har inte de förmågor som ingår i föräldraskapet. Han månade om familjen på sitt sätt. Men det blev fel. Väldigt fel.

    Och jag ber dig att sluta byta ämne. Här diskuterar vi problematiken att leva nära någon med AS liknande symtom. Vill du diskutera hur det är att växa upp med AS i en normalstörd familj, kan du väl skapa en annan tråd?


    Jodå, han valde.

    Jag utgår från att det fanns kontakt med socialen. Så som du beskriver din far kan han inte ha dolt för dem hur dålig far han är. Hur dålig människa han är. Varför hamnade ni inte i fosterhem?
  • Anonym (förstår)
    Anonym (Mensnälla) skrev 2017-12-07 18:26:10 följande:

    Fast ni får nog acceptera att det är väldigt svårt att tro på det här. Det låter som den unge mannen som drar runt på internet och skriver trådar om asperger, på grund av att han hatar sig själv och sin asperger.


    Anonym (Anonym Aspie) skrev 2017-12-07 18:31:31 följande:

    Precis. Och man märker också att det är en person som skriver med flera nicks. Bara troll.



    Exakt vad är det som är så svårt att tro på?
    - Att omgivningen kan ta skada av AS personligheter
    - Att skadan tar lång tid att läka.
    - Att det finns flera som vittnar om stora skador

    Är ni med AS så inne i er egen världsbild att ni inte ser vad det gör med omgivningen? 
Svar på tråden Åldrande far med asperger /autismspektra