Åldrande far med asperger /autismspektra
Min gamla pappa har alltid varit ganska speciell.
Han har inte följt med på kalas, han har inte velat ha gäster hemma hos oss. Han har bara velat äta samma fem sex maträtter och alltid, alltid samma sak till frukost till exempel. Han måste gå och lägga sig kl 21, det finns inget som kan få honom att ändra på den rutinen.
Han pratar i evigheter om sitt specialintresse som är politik och ingen annan åsikt än hans tillåts. Om någon av oss andra i familjen till exempel tycker något annat parti än "hans" är bra så säger han rent ut att vi är "idioter" och sedan kan han mala på i timmar för att leda i bevis varför vi har fel.
Han tål inte höga ljud. Han får fullständiga utbrott om mamma skulle råka tappa något när hon agar till maten. Maten som måste vara exakt så som han vill ha den. Vi fick inte ha någon stereo när vi var unga. För det var bara "skitmusik" som vi spelade och det störde honom. Jag och mina syskon var tvungna att ägna oss åt den sport som han gillade. Trots att vi egentligen ville hålla på med något helt annat.
Ja, kort sagt har vi alltid uppfattat honom som en elak egoist.
Men nu har mamma börjat bli gammal och sjuk. hon har verkat virrig, och vi har börjat undra över demens och det har diskuterats om det kan vara tia-attacker etc. Jag har det senaste året varit med henne hos mängder av läkare. Nu senast var pappa också med hos en neurolog som undersökt henne och låtit henne genomgå flera tester.
Min far skulle beskriva hur livet med mamma såg ut och han malde på i evigheter med fokus på sina egna sjukdomar, hans behov och hur synd det var om honom med alla hans besvär men hur bra och logiskt han lyckats lösa dem. till skillnad från min mor som han anser vara en idiot, som inte tar hand om sin hälsa. Som om hon skulle ha en chans att göra det när hela livet är inrutat för att följa hans rutiner och uppfylla hans krav.
Neurologen frågar då plötsligt min far om han någon gång blivit utredd för asperger. Min far visste ju inte vad det var och knappt jag heller.
Neurologen tror att det som fattas min mamma är att hon är "utbränd" eller rent av lider av posttraumatisk stress på grund av min far, att han har asperger eller autismspektrastörning och att den påverkar min mors liv så mycket.
Jag är så chockad och tänker mycket på hur knasig min uppväxt varit. Hur konstigt vårt familjeliv varit. Jag har aldrig tänk på att det berott på att min far är "sjuk", men ju mer jag nu läser på om asperger och autism så förstår jag ju hur tokigt allt har varit och att hela familjen har varit tvungna att anpassa sig efter min far på ett sätt som förstört för oss andra.
Det känner jag en sorg över.
Men framför allt känner jag mig djupt sorgsen över min mammas situation. Funderar på hur jag ska kunna hjälpa henne.
Vill gärna "prata" lite med andra som är i samma situation, eller som har goda råd. Kanske någon här på familjeliv delar samma livserfarenhet som vi.