Åldrande far med asperger /autismspektra

Jag vet hur svårt det är och kan vara både att leva med någon med asperger och att bryta sig loss. Tycker  det är fruktansvärt för den här gamla kvinnan som gått under i sin kamp för att gör sin make med asperger nöjd.

Det kan vara nyttigt att jämföra svensk och utländsk information. Det är väldigt olika perspektiv. England och USA har mycket större förståelse och fokus på anhöriga. Min erfarenhet av stödgrupper i Sverige är allt fokus är på hur situationen skall bli optimal för personen med asperger hur familjen skall anpassa sig.

Till exempel den här sidan kan ge en styrka i att man inte är galen utan faktiskt ett offer som anhörig. www.healthguideinfo.com/aspergers-syndrome/p120330/

Jag söker efter personer som är i samma situation eller har erfarenheter som kan hjälpa mig / oss i det läget vi är i nu.

Det är lätt att ropa skilsmässa.

Men kanske inte helt möjligt för detta äldre par. 

Ja jag förstår att du talar i egen sak som  någon med asperger. Men jag talar utifrån situationen som anhörig, där det har varit en katastrof att leva med det här asperger"spöket". Det har inte varit roligt och att nu förstå att det är en sjukdom, att alla våra anpassningar, hur vi har kuvats aldrig hade kunnat hjälpa är traumatiskt.

Jag lägger inte hela skulden på TS mamma. Man kan bli långsamt nedbruten av att leva med någon med asperger som styr hela ens liv.

Jag har sett det i min egen familj.

I TS fall handlar det om en mamma som man misstänkt har demens. Så vi pratar antagligen om en kvinna i 60-80 års åldern.  Det gör situationen ännu svårare när det kommer till att säga skilj dig. Jag tycker det är fruktansvärt att läsa att neurolog tror att denna kvinna lider av posttraumatiskt stressyndrom till följd av att leva med en make med asperger. Det säger något om vad det är anhöriga kan uppleva  i form av stress och krav.

Att förstå vad det är man gått igenom och levt med är inte att vältra sig. Här kan man läsa flera beskrivningar av människor som levt med förälder med asperger.

aspar.wordpress.com/category/female-member/

Det är helande att förstå att man faktiskt inte varit skyldig till det man utsatts för. Att det inte har att göra med att man inte levt upp till aspergerförälderns krav och egenheter. Att man själv är normal.

TS berättelse får mitt hjärta att blöda för henne och hennes mamma!

Jag är delvis i samma situation. Har vuxit upp med en pappa som gärna föreläser om specialintressen och har noll koll på andras gränser. Han kan leverera brutala "sanningar" om hur andra familjemedlemmar är samtidigt som han lägger sig platt för t ex grannars önskemål i gemensamma ärenden. En i grunden aggressiv framtoning och en total oförmåga att läsa av; vare sig det handlar om att se igenom andra människors behov eller tolka bakomliggande agendor. Och värre har det blivit med åren. 

Jag har hobbydiagnostiserat honom med AS. Hanterar jag honom som en AS funkar det bättre.

Som barn var det fruktansvärt och jag lider än idag av komplex PST, och är nu i en process att förstå att jag har rätt att tycka annorlunda än honom. Att jag har rätt att sätta mina egna gränser. 

När det gäller anpassningar tycker jag att visst ska man anpassa för AS personligheter. Men det får inte gå ut över barnen. För man är så himla utsatt när AS är norm och man som normalstörd är fel. Min son med AS gör jag gärna anpassningar till, för han är barn och jag är vuxen och förstår att han har svårigheter. Som barn lastade jag mig full med skuld och skam för att jag inte kunde leva upp till hans standard.