Jag vill aldrig ha barn - fråga vad du vill

Jag är några år äldre än dig (hyfsat nyligen vänt och går mot 40 fast dit är det ännu några år) och jag har också alltid sagt att jag inte kommer att skaffa barn. Och har inte ändrat mig än. Det enda som hänt med åren är att mina argument mognat med mig. I tonåren "hatade jag barn", men med åren har mer riktiga argument vuxit fram.

Här är några av dem.

* Barn är inte meningen med livet. Men era kroppar har lurat i er det, för att ni ska ta hand om er avkomma. En av de största anledningarna för mig handlar om min egen fria vilja: barnafödande och allt som ingår där, handlar mycket om hormoner. Jag hatar de 1-2 dagar jag har PMS och hormoner styr mitt mående. Jag är glad eller ledsen beroende på kemikalier och saker mer eller mindre utom min kontroll! Mammor? Lever i den verkligheten i flera år! För det är hormoner och liknande som gör att ni här i tråden propagerar för att andra ska skaffa barn: "du kommer ändra dig", "du ångrar dig nog", "barn är meningen med livet".

Att ni älskar era barn redan vid första ögonkastet? I magen, till och med, trots att det inte är en person ännu? Den "kärleken" är inget annat än urgammal biologi som för vilket djur som helst. Kroppen som övertygar er om att ni "älskar" ert barn för att ni inte ska överge det. Jag tycker inte om tanken på att bli kontrollerad på det sättet - man är så jäkla styrd av drifter redan som det är!

* Är inte villig att tvingas ta hand om ett handikappat eller utvecklingsstört barn, downs, CP, eller liknande. Får den downs, cp, missbildningar, eller liknande, så skulle jag inte klara att ha kvar det. Skulle ha sådan ångest över situationen. Det är en djupt sittande motvilja vi snackar om här, jag tycker det är obehagligt och äckligt med freaks och udda människor, jag menar inte nån släng av asperger eller sådana diagnoser, utan ja... downs, sådant. Jag är inte beredd att ta risken att inte få ett friskt barn, helt enkelt!

Kunde nån GARANTERA mig ett friskt barn, skulle jag nog inte vara så totalt emot att skaffa barn.  Skulle nog kunna bli övertalad av min sambo i alla fall. (Hoppas att han ska stå kvar vid att sterilisera sig så småningom.)

* Min tid är min egen. Vi har så lite tid på jorden. Jag är inte rädd för ansvaret som så; jag skulle bli en fantastisk mamma på alla sätt och vis. Däremot vill jag inte ge min värdefulla tid, till någon annan sådär villkorslöst! Min tid är min egen! Och det provocerar mig när nån kommenterar om småbarnsföräldrar, hur barnen STYR deras dagar, deras liv.

("Vi skulle träffas klockan två, men X och Y har ju småbarn he-he, så det är väl de som bestämmer, det kan ju bli lite kaos ibland". Men vad fan, plocka upp ungen i famnen och säg "nu går vi"?!)

* Jag vill inte skaffa egna barn för att det är äckligt. Inkontinens och torka snor liksom. Jag inte är beredd att ta konsekvenserna det kan innebära för min kropp. Jag skiter i att många andra kvinnor (inte alla!) fixar en förlossning och återhämtar sig, jag är inte redo att ta den risken. Kissa på mig. Minskad sexlust. Vad det än kan gälla. Så det rent kroppsliga gör att jag känner motvilja. Tycker vidare inte om tanken på att sniffa på blöjor, torka spyor. (Den biten är jag medveten om att jag skulle vänja mig vid om jag faktiskt hade barn, självklart - men eftersom jag idag kan välja hur mina dagar ser ut, så väljer jag att EJ behöva snyta några ungar.) Skulle vilja vägra alla små "ritualer" som att hålla på och få babyn att "rapa" (?!) av ren princip för att det verkar äckligt. 

* Dessutom, NEJ; alla föräldrar känner inte den där totala kärleken för sitt barn. Det finns ett helt gäng stackare som aktivt ÅNGRAR sina barn. Som inte älskar det så där som man "borde". Som kanske älskar barnet men inte tillräckligt, inte mer än katten, inte vill offra allt för det. Som mår dåligt i FLERA ÅR för att man ju ska tycka att barnet, förlossningen, allt det, ska vara det största i livet - men man tycker inte det känns så alls. Man saknar tiden före.

(Min moster älskar sina vuxna barn, har inte ångrat dem för en dag, de är hennes största stoltheter, MEN, med facit i hand? Idag skulle hon göra valet att vara barnfri, om hon fick bli ung och "börja om". Så det är vad hon tipsar mig om, nu. Hennes ord är givetvis inte ett argument, det är bara en liten fotnot för er som säger att ingen nånsin skulle välja annorlunda efter att de väl valt att bli mamma. Alla tycker inte att mammarollen är det som definierar dem.)

* Känner mig också för gammal. Hade inte råd som ung att "resa av mig" och sådär så hoppas ha tid för det även om 10+ år. Hade hellre blivit mamma som 20-åring (fast ville inte skaffa barn då heller), för jag tänker ICKE sitta som pensionär med ett omyndigt barn, typ!

* Och en lite löjligare grej: Jag vill till skillnad från någon annan här, inte lämna något efter mig, någon "legacy", en del av mig till eftervärlden typ. Jag tycker inte om tanken att en del av mig ska överleva mig själv!

Glömde en ganska stor grej, på tal om samhället sådär. Visst är vår hemska värld något jag inte vill utsätta ett nytt liv för. Men det är inte ett argument, för jag är för egoistisk: ville jag ha barn, hade jag struntat i hur hemskt samhället ser ut och gjort det bästa av det som alla andra föräldrar.

Men.

Jag hade velat vara hemmafru på heltid. Hela barnets uppväxt. Vill inte dela några futtiga föräldradagar med min sambo; jag vill vara hemma med barnet tills han eller hon börjar 6-årsverksamhet åtminstone. Helst genom hela lågstadiet. Kanske jobba halvtid under låg-o-mellan, men jag vill inte jobba - jag vill leva för min familj! Vara hemma genom allt! Och det har jag tyvärr inte de ekonomiska förutsättningarna att göra.

DET, plus "tänk om barnet inte föds friskt", är mina två huvudargument för att inte skaffa barn! De andra kan jag "förhandla" med mig själv om. Men dessa två är inte förhandlingsbara.

Postade för snabbt IGEN. Två sista grejer, sen är jag klar, lovar:

* Jag vill inte separera! Det kanske vi gör ändå, en dag. Ingen vet vad framtiden bär med sig. Men med barn är det mycket struligare att gå skilda vägar. Dels för att du plötsligt bara "äger" halva dina egna barn, det är ju hemskt, fattar inte att nån vill utsätta sig för det (om inte alternativet är att din man misshandlar dig/er.) Och många småbarnsföräldrar ger upp och separerar under de första fem åren eller nåt sånt.

* Jag skulle bli svartsjuk på mitt eget barn. Jag är inte svartsjukt lagd, har aldrig problem med t.ex. ex-flickvänner eller något, jag är väldigt lättsam på den punkten. Men barn har jag svårare att konkurrera med! Min bättre hälft är väldigt barnkär. Han älskar barn och kommer alltid bra överens med dem. Jag vill inte att han ska komma hem från jobbet och kasta sig på golvet med barnen och bygga lego... Jag vill att han kommer hem till MIG. Blir redan sotis när han spenderar för mycket tid med syskonbarn eller husdjur. Men det är inte okej att säga och känna så med egna barn, så det vore jobbigt att hantera.

Låter som rimliga och genomtänkta argument. Jag är man, 40 år och har 3 barn. Jag har aldrig fått frågan om jag vill eller inte vill skaffa barn. Allt beror ju ändå på omständigheterna. Förstår inte riktigt varför TS med flera här känner att de behöver göra ett tydligt statement om att inte vilja ha barn. Skälv uttalar jag mig för 1-2 år i taget -mer än så kan man sällan veta såvida man inte lever ett förutsägbart liv.

Mitt råd är att ta det som det kommer och inte ge heliga löften till dig själv och omgivningen -i förlängningen mår man bättre så.

Jag har också lite svårt att förstå varför man ska uttala sig om hela ens framtid, eftersom man faktiskt inte VET om man kommer att ändra sig (och just gällande barn är det nog ganska vanligt att ändra sig). Samtidigt tror jag att det här blir en fundamental skillnad mellan män och kvinnor, eftersom män åtminstone teoretiskt har hela livet på sig, medan om man som kvinna vill ha barn har ett biologiskt bästföredatum. Barnaskaffande är också tätare knutet till kvinnorollen än till mansrollen, och jag tror att de flesta kvinnor funderat mycket mer på den frågan än de flesta män. I förhållanden kan det ju också aktualiseras; om man möter någon och är 25 år och uppåt är det ju bra att i alla fall kunna ge ett någorlunda genomtänkt svar på om/när man vill ha barn.

Själv är jag kvinna, 39 och barnfri, och inser mer och mer att jag sannolikt inte kommer att skaffa barn.

Fast du är ju konstant påverkad av hormoner och dylikt nu med. Man kommer inte ifrån det. Att du inte vill ha barn beror ju på sådant. Enda sättet att komma ifrån det är att dö.

Jag ser inte egentligen att någon behöver lägga fram argument vare sig för eller emot att få barn. Oftast är argumenten extremt löjliga i båda fall, numera i västvärlden. Där barnen är menade att ta hand om sina föräldrar som gamla ser jag en mening, annars finns ingen att ta hand om en.

Det är klart att det gör en stor skillnad. Det är vi människor som förstör miljön så varje människa som inte föds är en vinst. 

Problemet idag är ju egentligen att fler som inte borde skaffa barn, gör det. Medan de som kanske borde skaffa barn men inte gör det är något färre. Tycker det tyder på ansvar att inse själv att man inte är lämplig, såsom TS kan se med sina diagnoser/sjukdomar.

Själv har jag inga diagnoser eller liknande, men jag inser att jag inte blivit en bra förälder och att jag inte kunnat ge ett bra liv till ett barn, bland annat därför avstår jag. Speciellt när landet är påväg åt det håll det är, då krävs det ännu bättre förutsättningar för ett nytt liv.

Kommer jag ångra mig? Kanske. Ibland kan jag tycka mitt beslut känns lite ledsamt, men samtidigt vet jag att det är det vettigaste, det riktiga. Kommer i slutet kännas bra att jag inte dömer en annan varelse till ett liv den inte bett om.

Avstå från barn är det största och mest långsiktiga en människa kan göra för miljön.

Jojo det vet jag, men hur kom du fram till att det var TS motiv?