leva med obotligt/kronisk sjuk sambo

När en person blir tillräcklig sjuk så ändras personligheten.
Personen skyller gärna på allt och alla, blir lätt självisk

Jo har rätt bra relation med hans pappa men han är inte heller riktigt med på vad som händer. Han säger inget direkt till mig om man inte drar ur honom det.

Saken är väl den att min man inte upplever att han retar upp/är elak mot andra.

Tumören i hjärnan gör ju att de blir en personlighetsstörning, så han kan inte uppfatta saker som en "frisk" människa. Han är inte sig själv.

Ja de är för han bästa jag stannar kvar då han inte orkar att fixa allt själv med tvätt/städ och matlagning då han vissa dagar knappt orkar gå till toaletten. Uran han är bara i soffan/sängen.

Även motsatsen förekommer. Att de i slutskedet mjuknar och för första gången i livet blir ödmjuka.

Får man cancer i hjärnan (tumörer) så kan de sätta sig på de området i hjärnan som styr hur du är som person. Använd Google så finns rätt utförliga svar där.

Han kan säga saker som han inte har sagt innan, att man är konstig beter sig dumt, han uppfattar att alla har fel utom han osv. Svårt att beskriva men personen ifråga är inte sig själv på grund av tumörerna.

Vad menar du?. Vill de fortsätta ieran relation? Fattar faktiskt inte frågan.. ???

Ja för den som är sjuk är de nog bäst man stannar för jag känner honom sen innan och vet vad han vill/inte vill.

Kan väl vara samvetet med som spelar in då han är sjuk och man inte vill lämna för att de är jobbigt. Men upplever man e inte själv har man ingen aning om hur de är att leva med någon som är kronisk sjuk eller obotligt sjuk..

Ja fast de har personen inte varit sån från början, utan varit mer åt de andra hållet.

Hej igen!

Det var jag som skrev om relationen jag lämnade där jag tillslut inte stod ut längre.

Jag förstår att du är i en helt annan sits och speciellt om det är så att han inte kommer överleva detta. Då kanske det bästa är att kämpa på så att du och barnen sen kan känna att ni gjorde allt för honom. Kanske lättare då att leva vidare. Men om han skulle fortsätta vara såhär i flera år tycker jag du ska tänka om på grund av dina barns barndom om du förstår hur jag menar. Då ska inte en person göra att en hel familj så tassa på tå. Men ni är förstås i ett annat läge...

Men kom ihåg att du ska överleva också. Lite grann får du kanske lov att gå emot honom. Så som att få mer hjälp hemma. Kanske öppna dig och förklara för hans och dina föräldrar hur det verkligen ligger till utan att berätta det för din man. Sen tycker jag att du verkligen ska gå och tala med en psykolog för att få lätta din ryggsäck som just nu verkar full av ansvar och sorg. det är ju en riktig kris du befinner dig i. All styrka till dig som orkar!

Att prata med någon kanske du kan göra på arbetstid? Och berätta inte det för din man lm det är enklast!

Kram

Ja precis hade de kunnat vara så här i flera år hade jag inte stannat, för de hade jag inte orkat. Nu när man ändå vet att han inte har så lång tid kvar så får man göra de bästa av det för att han ska må så bra som möjligt. Känns bäst som du säger och är inget jag kommer ångra efteråt sen. Han har kanske 6 månader kvar och han är inte alltid sur, arg eller tycker vi mest ivägen.. idag har tex varit en bra dag då han var med å gjorde middagen var ute lite med barnen å åkte fyrhjuling., men sen blir han väldigt trött och slut hela kvällen. Men då fick barnen verkligen kvalitetstid med sin pappa. Vill ändå att hans sista tid ska vara så bra som de bara går. Och så får jag försöka vända mig till andra och prata och få vara ledsen och arg över hur orättvist livet är.

Ja jag försöker tala om för mina föräldrar hur jag har de men tror inte de förstår. De svarar på ett sånt sätt så man märker att de inte riktigt är med på hur man har det på "riktigt". Min mamma var här en em när man man var dålig och då verkade de som hon förstod på ett annat sätt, men sen är de ju ändå mest han som de fokuserar på . Som anhörig räknas man tyvärr inte inte ens av sina egna närmsta.. så upplever jag det. De är nog efteråt sen när han inte finns mer man som anhörig får mer stöd.

Ha jag ska ta tag i å få komma till en psykolog/kurator å få prata med någon om min sits då de verkligen är en livskris..

Tack för uppmuntrande ord och din förståelse. Kram

Jag förstår precis vad du menar. Sådant som aldrig skulle sagts tidigare sägs, och fast man vet att sjukdomen är orsaken så undrar man ändå om personen tyckte så redan innan.

Sedan får man i bästa fall en tafatt ursäkt dagen efter, typ "jag sade en massa strunt igår", eller "du ska inte lyssna på vad jag säger ibland". Men även om det känns lite bättre så blir det ju ändå aldrig helt bra.

Att leva med detta år efter år bryter långsamt ner en. Man grubblar på ens eget värde, är jag så hemsk och usel, hur ska jag då klara mig senare, då jag blir ensam?

Ja som du säger så sätter de elaka orden sina spår. Även fast man vet att personen är sjuk men ser gör ont ändå.

Som tur är händer det inte så ofta, men när han mår riktigt dåligt och saker inte är som han vill då kommer det. Han har varit sån innan med att han håller hellre tyst än att säger något dumt. Och än så länge verkar han ha den spärren kvar.

Men klart år efter år av att få höra sånt då blir de väl tyvärr att man börjar tvivla på sig själv.

Många vänner/arbetskollegor som vet om min sits någorlunda tycker att jag verkar så stark. De är många som sagt att jag verkar vara väldigt stabil och realistisk..de har hjälpt mig väldigt mycket TT jag är sån tror jag, är inte särskilt känslig utan ganska tuff. Men en sån här prövning borde ingen behöva gå igenom. Tyvärr vet jag att de är många som måste gå igenom det då är tacksam för att man ändå har en viss styrka.

Hur länge sen är det din mamma fick bort?

Nu blandar du ihop oss, jag är en av de andra med kroniskt sjuk sambo.

Har levt med detta i 20 år, en del år lite bättre men många lite sämre, och nu verkar det bara gå åt fel håll, och det allt snabbare.

Ursäkta! Hoppas du inte tig illa upp.

Oj 20 år är väldigt lång tid. Hur har du orkat under alla år? Vad har gjort att du stannat kvar?

Människor som inte själv varit i en sådan svår sits som du eller som jag just nu inser verkligen inte hur det är.

En del säger bara att de är att lämna relationen om de är så jobbigt, men de är lättare sagt än gjort. Tror inte många klarar av att göra det.

Vad är det din sambo lider av för sjukdom? Fruktansvärt att bara stå bredvid och se den man älskar förändras så. Och känna sig så maktlös.

Hoppas du har någon i din närhet som du kan få stöd av. Och bara kan lyssna på dig! Går du till någon psykolog eller kurator?

Kram och var rädd om dig!

Ingen fara, lätt hänt att blanda ihop de olika anonyma signaturerna.

20 år är en lång tid, nästan hela mitt vuxna liv. Man vänjer sig, livet är såhär. Att lämna har aldrig varit aktuellt i praktiken. Visst har jag lekt med tanken ibland, men inte mer än så. (Och nu har det ändå blivit för sent att börja om med en ny partner. Skulle inte våga. Vet inte hur man gör, har inte haft sex sedan 2013. Sällan innan dess.)

Ytterst sporadiskt hjälp av någon. Har hamnat geografiskt för långt bort. Flera år utan barnvakt, gick flera år utan att jag kom ifrån en kväll på egen hand. Sambo som mådde dåligt och små barn tog all tid och all ork. Förutom jobbet då som jag missköter år efter år.

Ibland känns det bittert då jag ser hur andra har det. Hela familjer som åker till fjällen, seglar, badar osv. Mina barn får växa upp med en förälder som är hemma och trött och ofta på dåligt humör. Eller så lyckas jag få lite tid över mellan arbete, disk och tvätt, för en utflykt. Men sällan hela familjen.

När det gäller ekonomin klarar vi oss. Jag har hyfsad lön, men om sambon varit frisk hade vi haft det riktigt bra.

Läxa för alla är att ha sjukförsäkring under uppväxt och studier. Vi hade det inte och då får man knappt något att leva på!

Helvetiskt jobbig dag idag. Sambon mår så dåligt - jag skolkade från jobbet halva arbetsdagen för att försöka hjälpa till (får jobba igen i midsommar).

Sambon sover nu. Men innan var det jobbigt för oss båda. Jag försöker hjälpa till så gott jag kan, men får timme efter timme höra hur fel jag gör, hur dum jag är, hur jag borde flytta ut etc. Nu sitter jag med bröstsmärtor sedan någon timme, stressymtom. Det kommer bli en jobbig sommar.

Barnen är ute eller på sina rum.

PM:a om du har lust.

Kan försöka stötta lite.. Har levt i samma ekorrhjul som du är i 

Usch så jobbigt för dig signatur slutkörd. Vet hur jobbigt det är med en sambo som är rent elak och säger konstiga/elaka saker, försöker att tänka att de är sjukdommen som pratar. Men ibland blir man ledsen ändå och då är det bra att få skiva av sig, de hjälper mig mycket.

Min man var väldigt elak igår och tyckte att allt jag gjorde var fel.. spelade ingen roll vad det handlade om.. alla var idioter och han var verkligen på dåligt humör, Men jag och barnen höll oss undan så gott de gick, vilket är helt sjukt att man ska behöva göra..
Man blir så ledsen och illa berörd för det var ju inte så här familjelivet skulle bli..

Hur tar era barn det när deras pappa är sådan? Eller är han de främst emot dig?

Dottern här vill inte vara ensam med pappa, då hon varit med några gånger när han blivit dålig och han har även ramlat ihop, men sen vill hon inte vara ensam heller pågrund av att hon blir ledsen för endel saker pappa säger.

vad är det för sjukdom din man har? MS?

Min mans cancer är ännu mera spridd nu, spridning till hjärnan, binjuren, skelettet och levern.
Förmodligen är det inte så lång tid kvar, och jag skäms nästan när jag skriver det men först när han gått bort kan jag gå vidare och slippa denna psykiska stress med en man som är elak.
förhoppningsvis blir inte chocken hård när han gått bort då man vetat om det under så pass lång tid att han blir inte bättre, helt förberedd är man aldrig men ändå skönt för han att slippa denna smärta han har, det är mest en plåga hela dagarna och den ångesten och oron han har måste vara fruktansvärd.
dessutom om man ska vara lite självisk så är detta inget liv för mig eller barnen heller.
Jag saknar min friska man, men tyvärr kommer han aldrig komma tillbaka..
(Skickar dig en styrkekram slutkörd)

Det är oftast jag som råkar illa ut. Oftast skärper sig sambon så gott det går då barnen är närvarande. Jag har kommit på mig själv att utnyttja det ibland, dvs jag håller mig till barnen för då vet jag att risken för påhopp blir mindre. Men barnen blir äldre, snart dags för äldsta att flytta hemifrån. Hur det ska fungerar utan barn i hemmet skrämmer mig lite.

Igår fick jag en entimmes utskällning för att allt jag gör är fel. Att jag med mitt minimala förstånd inte ens ska klara av enklaste lilla instruktion, att jag borde ta min väska och dra och aldrig komma tillbaka etc etc. Nu i morse var allt helt bortglömt. (Inte av mig då, jag är fortfarande skärrad.)

Och så kan man fundera på vad grannarna hör och ser. Ser de sambon som en tyrann, och mig som ett stackars hunsat offer?

Usch känner verkligen med dig. Vet själv hur det är tyvärr, dock verkar du ha de ännu tuffare då min man inte skällt så någon gång. Men man känner dig verkligen helt nerkörd.

Var någonstans bor du i landet?

Vill du ha kontakt via messenger på facebook? Tror vi skulle kunna stötta och lyfta varandra du och jag.

Pm: a mig om du vill så kan vi ta kontakt via mejl/messenger om du skulle vilja.

Kram

Min fru hade precis samma agerande mot mig, ofta så var det när grabben inte var närvarande. Och ibland så hade hon retat sig på något som grabben hade gjort och då skulle jag ta striden.. Inte hon.

Jag vred ut och in på mig själv i många år. Fick även stötta grabben många ggr för han tyckte han blev också illa behandlad.

Grannar, om de vet att hon är sjuk så bör de nog förstå. 

Finns via mail här om du vill