Skaffa barn nummer två som ensamstående

Jag ser inget hinder i att du skaffar ett barn till om du önskar ett syskon till ditt nuvarande barn. Fördelen är ju dessutom att du får dem någorlunda tätt också vilket gör att de kan leka mer med varandra.

Är i exakt samma sits som dig. Försöker få barn nr 2 på egen hand är 38 år. 

Jag vet att den här tråden har ett år på nacken, men jag går själv i samma tankar och undrar därför hur det har gått med allting? Är ett syskon på G? Vilka val gjorde du till slut?

När mitt äldsta barn var 8 bestämde jag mig för att skaffa ett syskon till hen. Ensam. Min äldsta har jag sedan en tidigare relation. Jag inseminerade och blev gravid på andra försöker. Jag var 36 när hen föddes. Kan lätt säga att det är till 90 procent hur bra som helst att vara ensam förälder. Visst har det varit tungt ibland, stressigt, att vara själv med allt. Men som sagt var, det mesta är bara bra.

Är detta vad du vill, go for it.

Bry dig inte om vad folk tycker. Såna som är negativa och inte förstår finns alltid.

Och vad gäller det där med hur du gör om du skulle gå bort, skriv papper. Hur du/ni(barnets önskan om det är äldre) vill ha det. Det är inte juridiskt bindande men oftast tas önskan i åtanke. Tex om barnet/barnen ska bo hos nån släkting.

Lycka till!

Rent spontant känns det som att har du en bra relation med barnets far. Då kan du ju höra med honom om han är sugen på att skaffa ett barn till. Tråden är visserligen gammal men det stod ju att han skulle trappa upp sin tid med barnet och det skulle kännas bra för barnen att ha samma föräldrar. Även underlättar det ju om du skulle bli sjuk att han tar hand om båda ungarna. En annan fördel är ju t.ex om pappan vill ut och resa med ungarna. Det är ju inte självklart att han skulle ta med sig den ungen som han inte är far till när ni lever separerade.

Mitt råd, om ni inte hatar varandra, båda vill ha ett barn till och du tycker han är en bra far- försök att få samma pappa till båda barnen.

Tack för att du delar med dig!

Vad härligt att det har gått bra för er och att du lyckades bli gravid så snabbt. Valde du att göra det i Sverige eller utomlands? Har du några tips på vad man bör tänka på vid val av klinik, mm?

Jag har bestämt mig för insemination eller IVF (beroende på vad läkaren rekommenderar) med donerade spermier (tyvärr är helsyskon inte aktuellt). Såvitt jag förstår kan man som ensamstående med ett barn betala för behandlingen här i Sverige, men många verkar ändå åka till Danmark eller andra länder trots att kostnaderna ser ut att vara ganska lika. Eller har jag missförstått något?

Jag har en bekant som är ensam med två barn. Det är jobbigt, utan tvekan. Stora vill ha stimulans, den lille sover inte ordentligt så hon är alltid helt utmattad. Hon har ett stort behov av att få prata av sig om barnen osv hela tiden.

Så det verkar fruktansvärt slitigt, men jag tror inte hon ångrar sig.

Jag har två barn och är tillsammans med pappan. Trots detta är jag om vartannat väldigt sugen på att adoptera bort barnen för syskon ÄR skitjobbiga. De bråkar konstant, det är dubbelt av allt, tex kräksjuka. För att inte tala om avundsjuka.

Det ska skrikas, bråkas, tjafsas, allt är en tävling. "HAAAAAN SLOOOOG MIIIIIG AAAAAAHGH! 

DAGARNA I ÄNDA. 

De är skitgulliga var för sig men tillsammans. Fyfan. Kan räkna på en hand de gånger de leker snällt med varandra.

Då är vi ändå två föräldrar om saken. Leva själv med två st hade jag inte klarat.

Barbados: Vad det kostar i Sverige beror på var du bor/gör insemination. Kontakta sjukvården där du bor och hör om köer och priser. Du har även rätt att inseminera i andra landsting vad jag vet.

Vissa gör äggledarspolnig innan. Vissa äter hormoner. Privata gynekologer brukar hjälpa till med allt sånt. Försök hitta någon där du bor.

Storkkliniken och vitanova i Danmark har bra rykte.

Du ska ha testats för vissa sjukdomar osv innan du kommer dit. Först har du ett joursamtal där innan själva inseminationen. Du kan få recept av dem i Danmark som sen vissa här i Sverige ?översätter? så du kan hämta ut på apotek i Sverige.

Men det mesta går att läsa på klinikernas hemsidor.

Förlåt om jag var otydlig i mitt förra inlägg. :)

Jag menade att jag har läst på en del och bla kollat upp priser på klinik här i Stockholm och de större i Danmark och jag tycker inte att det är någon större prisskillnad. Därför är jag nyfiken på om jag missat något eller om det finns andra anledningar till att man väljer att åka utomlands?

Vill du berätta om du valde att göra det i Sverige eller utomlands och vad som var avgörande för dig? Hur lång tid tog hela processen från första mötet till positivt testsvar? Är det något i processen som du önskar att du hade tänkt igenom eller gjort annorlunda så här i efterhand? Om du gjorde det i Sverige, hur tyckte du att den psykosociala utvärderingen var?

Fröken frågvis här!