Mannen måste sova i samma rum som bonusbarnet

]sextiotalist skrev 2018-02-22 07:16:11 följande:[/quote-nick]Kan inte hålla med dig där, en familj, som har familjesäng, den kvinnan långtidsammade alla sina barn och var mycket föräldraledig och en mycket fysisk familj.

Sonen har aldrig varit en närhetstörstande barn, endast när han sov, redan som nyfödd. Ville aldrig sitta i famnen eller bli buren vaken.

Nja, jag tror mer på föräldrainställning, många av mina vänner anammade mycket av AP (attechement parenting).[/quote]

Du håller inte med mej om att familjer fungerar olika? Eller om mina teorier som jag just själv insåg var fel eftersom vi är jämngamla? Eller vad håller du inte med om, och vad har den långtidsammande mamman med saken att göra?

*förvirrad*

Du är orättvis mot ts, det är klart hon kan sova själv men att man och hustru sover ihop bygger inte på mörkrädsla. Det bästa för bonussonen är på sikt att vara trygg oavsett om pappa är förkyld eller bortrest, trygg i sej själv. Om det går att fixa eller bara härda ut är osäkert men ts är inte grym eller mörkrädd bara för att DU samsov med ditt barn. Du hade inte en bebis samtidigt heller .

Jag är fullt medveten om att familjer fungerar olika och jag skrev just att många av mina vänner anammat AP (där samsovning är en av verktygen).

Men nu fungerar det inte som ts önskar, det finns en 6-åring som är mörkrädd, vill inte sova själv och dessutom fått ett syskon. Just 6-årsåldern är en "krisåldrarna" för barn så just den tiden är det inte alls ovanligt att barn är extra närhetstörstande och behöver sina föräldrar än mer, varför då inte backa och låta barnet få det då. För jag lovar, barnet (de allra flesta i varje fall) kommer sedan, utan övningar och annat, välja att sova i egen säng.

I ts fall är det en strid om jag inte skulle ta, jag skulle avvakta tills barnet är mindre mörkrädd och blivit tryggare i sin roll som storasyskon.

Målet är såklart att barn ska bli trygga och våga sova ensamma och bli mer och mer självständiga. Men det är bra om det sker utifrån barnets utveckling och inte utifrån föräldrarnas behov av att inte bli störda.

Barnet i TS har i perioder blivit övergiven av båda föräldrarna och nu fått ett nytt syskon. Det är väl givet att barnet under en sån situation har extra behov av närhet och trygghet. Och om pappan kan ge den här tryggheten nu så är ju mycket vunnet inför framtiden. Ett barn som vet att pappa stannar så länge jag behöver det kommer sannolikt att snabbare klara sig utan pappa i rummet än ett barn som hela tiden måste slåss för sin trygghet med pappa i rummet.

TS måste backa en smula i det här läget, och invänta att pojken blir mer självständig i sin egen takt. Det kan mycket väl hända att hon själv snart har en sexåring som inte vill sova ensam och då kommer hon förmodligen att se på det annorlunda.

Och det kommer komma många tillfällen där ts kommer märka att det hon tyckte då, innan hennes eget barn var i den situationen, kommer inte stämma överens med hur hon agerar och tycker när hennes eget barn är i samma situation.

Själv har det passerat tre pubertala ungdomar i mitt liv, varav två var sambons sedan tidigare.
Och jag lovar, jag har fått äta upp ett och annat i samband med att vår gemensamma kom in i puberteten.

Eller hur! Ingen vet så mycket om barn och barnuppfostran som den som inga barn har. Och när man ha några stycken så inser man också att barn är olika och att det som den ena ville inte alls passade den andra. Lite som att vi vuxna också är individer...

Sen kan det vara så att barnafadern i det här fallet tycker att det är rätt skönt att få sova ostört inne hos sonen när bebis är uppe och stökar på nätterna. Fast det kanske han inte säger till TS.

I vilket fall som helst är det känslomässigt snålt att inte bjuda alla barn i familjen på den trygghet och bekräftelse de behöver även om det innebär att man själv får stå tillbaka lite i perioder.

Håller med om allt! Min son sov på madrass i vårt sovrum tills han var runt 7. Var jag eller sambon (bonuspappa) ensam hemma sov han i sängen med den som var hemma. Självklart går "vårt" barns välbefinnande och trygghet före vuxna som faktiskt KAN sova ensamma.
Sen är (precis som du säger) just 6 år en väldigt känslig ålder. "Lilla tonåren". Första gången min son fick trots utbrott var vid 6 år.

Bara läst TS.

Jag har två söner - den ena är fyra och den andra sju. Fyraåringen somnar om man sitter bredvid och sover sedan ensam större delen av natten. Vaknar han går han in till oss - den av oss som finns i vårt sovrum för tillfället..

För - sjuåringen har svårt att somna ensam. Tyvärr. Vi arbetar på det och några dagar i veckan - oftast helgerna då det inte gör ngt om han somnar lite senare - somnar han i sin egen säng. Men de flesta av nätterna sover någon, oftast jag, på madrass i hans rum.

Barn är inte alltid modigaste i världen. Och de kan inte stänga ute sin oro och ängslan på samma sätt som vuxna. Eller dölja den rättare sagt..

Visst vill jag sova ned min man men vi ÄR vuxna - vårt behov av närhet kan vi tillfredsställa utan att sova ihop varje natt. HR anser jag det vara en av de tillfällen när uttrycket "barnet går först" faktiskt stämmer. I vardagen annars anser jag att alla "går först" och att vi får anpassa oss efter varandra. Men när det gäller rädsla och oro som behov går barnet först. Alla gånger.

Dessutom kan jag inte låta bli att reagera på att det är viktigt för dig att sova med din man och att du verkar anse att det är skäl nog att du skall ha förtur. Det är uppenbarligen viktigt även för barnet - och här är du den vuxna.

Är det en bebis på väg så kan det vara än viktigare att pappan sover med sitt äldre barn - bebisen får förmodligen sova med en förälder. . Det är mycket förändringar just nu, högst troligt går det över :)

Hur gammal är du egentligen eftersom du inte kan sova själv?
Varför begär du något av ett barn som du som *vuxen* inte klarar av?
Självklart går barnet före ditt behov av att bli påsatt.
Du har offrat........Du har inte offrat något, snarare har barnet förlorat allt o nu har du mage att kräva att barnet ska förlora sin pappa med....för dig av alla människor. Nä fy på dig.
Har du inte vett o sans så antar jag att du vet vart dörren finns......

Men DUMHUVUD!

Detta är en kvinna som nyligen fått barn, det är lång tid innan hon kan förväntas ha hormonnivåer i balans, utöver alla andra omställningar som en graviditet för med sig. Och alla graviditeter är olika, och vem är DU för den delen att säga att hennes behov inte är viktiga bara för att det finns ett barn med i bilden?

Hon uttrycker tydligt att hon bryr sig om barnet, och hur hon och pappan i flera år försökt hitta lösningar, så att alla kan må bra. Att säga att enda sättet att prioritera barn är att prioritera bort sig själv är DUMMA I HUVUDET! Kanske är det ibland, vid vissa tillfällen, men det är inte en generell sanning som kommer att ge BARNET det bästa livet.

Barn mår bäst i en trygg miljö där mammor och pappor (i alla de konstellationer de kommer) också har det bra. Jag mår i efterhand ganska dåligt av att veta att min mamma offrade otroligt mycket för att jag och min syster skulle ha det bra. Hälften hade räckt, mindre än hälften. Hon hade i princip inget eget liv under de 20-25 år vi bodde hemma. Dock gjorde hon och vår pappa en sak rätt. De gav oss sådan trygghet i allmänhet och en trygghet vid läggdags specifikt att vi aldrig hade problem att sova ensamma i våra egna sängar. Dock säger jag inte att detta är möjligt för alla barn.

Som många av er säger: barn är olika! Men om ni inser det, hur kan ni inte inse att det finns goda chanser att barn som uttrycker en önskan om att sova tillsammans inte kan bli tryggt att sova ensam efteratt det fått sin trygghet på ett annat sätt än samsovning? Barnet kanske uttrycker en önskan om att sova tillsammans, men det betyder inte att det GARANTERAT är vad barnet egentligen vill eller behöver. Kanske behöver det bara veta att det är älskat, prioriterat och lika viktigt som innan det fick ett syskon? Kanske kommer det inte vilja eller behöva samsova när de fått den tryggheten, på andra sätt!

Vi har alla olika behov och viljor. Jag sover gärna bredvid min partner, men absolut inte så att vi rör varandra, när det väl är sovdags. Det blir för varmt och jag vaknar av hans rörelser. Med andra ord: inga barn heöler i sängen om jag ska få sova! Och den som inte sover ordentligt blir inte en lika bra förälder...

Kanske är näringsbehovet hormonellt betingat just nu. Då skulle jag argumentera att barnets psykologiska otrygghet är lättare att jobba bort än bonusmammas fysiologiska behov...

Oavsett: skäms på er som inte har vett att tänka att en lösning som blir bra för ALLA är bättre än en som är bra bara för barnet, och dessutom i ett begränsat perspektiv. Jag säger: prioritera barnet i första hand (som de gör), men sluta inte söka efter en lösning som är bra för alla (vilket är det hon gör!).

Ursäkta det blev så långt.. jag blev upprörd.

Jag kan tyvärr bara hålla med. Finns otroligt mycket dryga människor här som tycker att barnen ska gå före ALLT. Men så har många av dessa kurling föräldrar inte behövt förklara varför mamma och pappa inte kan leva under samma tak längre...

Hur som helst, skit i dom dryga människorna och ta åt dig av dom tips du får.

Jag kan bidra med ett till, skaffa en flaska med "monster spray". Givetvis bara vatten men du kan klistra på ett litet gulligt monster på flaskan. Vårat monster spray håller också borta spöken och spindlar. Ifall dom blir rädda så får dom hjälpa till att spraya hela rummet. Vi har också "installerat" speciella väggar i huset som monster och spöken inte kan ta sig igenom.

Men oj det var väl också alldeles för ego trippat och hemskt för våra stackars kurling föräldrar!