Mannen måste sova i samma rum som bonusbarnet

Målet är såklart att barn ska bli trygga och våga sova ensamma och bli mer och mer självständiga. Men det är bra om det sker utifrån barnets utveckling och inte utifrån föräldrarnas behov av att inte bli störda.


Ja men va bra! Men vad var då felet med att hjälpa barnet att känna sig trygg i dom tips jag gav? Föresten kan du Googla själv så kommer du se att mina tips är väl dokumenterade... 
 
 
TS måste backa en smula i det här läget, och invänta att pojken blir mer självständig i sin egen takt.

Självständig? Mitt barn vill att jag ska följa med in i skolan varje dag? Ska jag göra det då ELLER hjälpa mitt barn hitta trygghet i sig själv och visa att det är okej och att pappa kommer tillbaka och hämtar henne efter skolan varje gång?

Eller tycker du att jag ska "vänta" in henne och skita i mitt jobb bara så hon är trygg?

Det kan mycket väl hända att hon själv snart har en sexåring som inte vill sova ensam och då kommer hon förmodligen att se på det annorlunda.

Du är så duktig på att spå framtiden. Så vad kommer du själv göra när din man skiljer sig från dig och din nya sambo har en 6 åring som kommer in på natten? Som svar på din fråga så VET du inte det! Så sluta att spå andras framtid!

Canadasvensk - skulle du själv vilja bli föremål för en sån här checklista där din man utarbetar en strategi för att hantera dig och göra dig mindre problematisk i dina behov och önskemål?

Mycket tjafs i denna tråd. Egentligen är alla överens om att barn ska vara trygga och att barns behov är viktiga. Det som skiljer är att vissa som ts gärna ser att barnet är tryggt i egen säng och gärna vill ha tips för att underlätta detta för barnet medan andra tycker att samsovning är det absolut bästa. Det kan man tycka olika om utan att antyda att önskan att sova med sin man i sitt eget rum skulle vara oerhört egoistiskt. Är man en ännu bättre förälder om man sover riktigt dåligt med barnen i sängen och guldstjärna om parrelationen tar stryk?

Det är svårt nog att hantera barns alla behov och faser utan att vi föräldrar behöver trycka till och skuldbelägga varandra för olikheter.

Mycket tjafs i denna tråd. Egentligen är alla överens om att barn ska vara trygga och att barns behov är viktiga. Det som skiljer är att vissa som ts gärna ser att [bonusbarnet] är tryggt i egen säng och gärna vill ha tips för att underlätta detta för [bonusbarnet] medan andra tycker att samsovning är det absolut bästa. Det kan man tycka olika om utan att antyda att önskan att sova med sin man [och sitt biologiska barn] i sitt eget rum skulle vara oerhört egoistiskt. Är man en ännu bättre förälder om man [låter bonusbarnet också sova i sovrummet] och guldstjärna om parrelationen tar stryk?

Det är svårt nog att hantera barns alla behov och faser utan att vi föräldrar behöver trycka till och skuldbelägga varandra för olikheter.

Tror du utelämnade några detaljer, men du tyckte kanske de var helt oväsentliga i sammanhanget? Ändrade för klarhets skull.

Nu verkar det dock inte som att någon form av kompromiss duger åt TS, utan hon är helt enkelt inte nöjd så länge mannen inte slutar sova hos sin son och börjar sova i kärnfamiljrummet i stället. Och ja, då är det väl bara att ta diskussionen med mannen och se vad han tycker!

Jag undrar lite över er som tycker TS fått "elaka" svar. Jag har främst sett goda skäl till att varför 6-åringar med nattskräck och ny familjesituation skall ges visst utrymme och inte bara trängas bort. Sextiotalist t.ex. har generöst bidragit med tid och tips och har verkligen inte skrivit något elakt, men har däremot fått en del skit tillbaka. Själv tycker jag det är betryggande att så många, inklusive 6-åringens pappa, faktiskt verkar bry sig om barnens situation.

Ingen av er som tycker det är självklart att parrelationen ska gå före 6-åringen har heller något att säga om att man kan ha sex, närhet och morgondagsplanering innan man går till sängs? Kreativitet, som sagt.

Tror du utelämnade några detaljer, men du tyckte kanske de var helt oväsentliga i sammanhanget? Ändrade för klarhets skull.

Nu verkar det dock inte som att någon form av kompromiss duger åt TS, utan hon är helt enkelt inte nöjd så länge mannen inte slutar sova hos sin son och börjar sova i kärnfamiljrummet i stället. Och ja, då är det väl bara att ta diskussionen med mannen och se vad han tycker!

Jag undrar lite över er som tycker TS fått "elaka" svar. Jag har främst sett goda skäl till att varför 6-åringar med nattskräck och ny familjesituation skall ges visst utrymme och inte bara trängas bort. Sextiotalist t.ex. har generöst bidragit med tid och tips och har verkligen inte skrivit något elakt, men har däremot fått en del skit tillbaka. Själv tycker jag det är betryggande att så många, inklusive 6-åringens pappa, faktiskt verkar bry sig om barnens situation.

Ingen av er som tycker det är självklart att parrelationen ska gå före 6-åringen har heller något att säga om att man kan ha sex, närhet och morgondagsplanering innan man går till sängs? Kreativitet, som sagt.

Men DUMHUVUD!

Detta är en kvinna som nyligen fått barn, det är lång tid innan hon kan förväntas ha hormonnivåer i balans, utöver alla andra omställningar som en graviditet för med sig. Och alla graviditeter är olika, och vem är DU för den delen att säga att hennes behov inte är viktiga bara för att det finns ett barn med i bilden?

Hon uttrycker tydligt att hon bryr sig om barnet, och hur hon och pappan i flera år försökt hitta lösningar, så att alla kan må bra. Att säga att enda sättet att prioritera barn är att prioritera bort sig själv är DUMMA I HUVUDET! Kanske är det ibland, vid vissa tillfällen, men det är inte en generell sanning som kommer att ge BARNET det bästa livet.

Barn mår bäst i en trygg miljö där mammor och pappor (i alla de konstellationer de kommer) också har det bra. Jag mår i efterhand ganska dåligt av att veta att min mamma offrade otroligt mycket för att jag och min syster skulle ha det bra. Hälften hade räckt, mindre än hälften. Hon hade i princip inget eget liv under de 20-25 år vi bodde hemma. Dock gjorde hon och vår pappa en sak rätt. De gav oss sådan trygghet i allmänhet och en trygghet vid läggdags specifikt att vi aldrig hade problem att sova ensamma i våra egna sängar. Dock säger jag inte att detta är möjligt för alla barn.

Som många av er säger: barn är olika! Men om ni inser det, hur kan ni inte inse att det finns goda chanser att barn som uttrycker en önskan om att sova tillsammans inte kan bli tryggt att sova ensam efteratt det fått sin trygghet på ett annat sätt än samsovning? Barnet kanske uttrycker en önskan om att sova tillsammans, men det betyder inte att det GARANTERAT är vad barnet egentligen vill eller behöver. Kanske behöver det bara veta att det är älskat, prioriterat och lika viktigt som innan det fick ett syskon? Kanske kommer det inte vilja eller behöva samsova när de fått den tryggheten, på andra sätt!

Vi har alla olika behov och viljor. Jag sover gärna bredvid min partner, men absolut inte så att vi rör varandra, när det väl är sovdags. Det blir för varmt och jag vaknar av hans rörelser. Med andra ord: inga barn heöler i sängen om jag ska få sova! Och den som inte sover ordentligt blir inte en lika bra förälder...

Kanske är näringsbehovet hormonellt betingat just nu. Då skulle jag argumentera att barnets psykologiska otrygghet är lättare att jobba bort än bonusmammas fysiologiska behov...

Oavsett: skäms på er som inte har vett att tänka att en lösning som blir bra för ALLA är bättre än en som är bra bara för barnet, och dessutom i ett begränsat perspektiv. Jag säger: prioritera barnet i första hand (som de gör), men sluta inte söka efter en lösning som är bra för alla (vilket är det hon gör!).

Ursäkta det blev så långt.. jag blev upprörd.

Hur gammal är du egentligen eftersom du inte kan sova själv?
Varför begär du något av ett barn som du som *vuxen* inte klarar av?
Självklart går barnet före ditt behov av att bli påsatt.
Du har offrat........Du har inte offrat något, snarare har barnet förlorat allt o nu har du mage att kräva att barnet ska förlora sin pappa med....för dig av alla människor. Nä fy på dig.
Har du inte vett o sans så antar jag att du vet vart dörren finns......

Men DUMHUVUD!

Detta är en kvinna som nyligen fått barn, det är lång tid innan hon kan förväntas ha hormonnivåer i balans, utöver alla andra omställningar som en graviditet för med sig. Och alla graviditeter är olika, och vem är DU för den delen att säga att hennes behov inte är viktiga bara för att det finns ett barn med i bilden?

Hon uttrycker tydligt att hon bryr sig om barnet, och hur hon och pappan i flera år försökt hitta lösningar, så att alla kan må bra. Att säga att enda sättet att prioritera barn är att prioritera bort sig själv är DUMMA I HUVUDET! Kanske är det ibland, vid vissa tillfällen, men det är inte en generell sanning som kommer att ge BARNET det bästa livet.

Barn mår bäst i en trygg miljö där mammor och pappor (i alla de konstellationer de kommer) också har det bra. Jag mår i efterhand ganska dåligt av att veta att min mamma offrade otroligt mycket för att jag och min syster skulle ha det bra. Hälften hade räckt, mindre än hälften. Hon hade i princip inget eget liv under de 20-25 år vi bodde hemma. Dock gjorde hon och vår pappa en sak rätt. De gav oss sådan trygghet i allmänhet och en trygghet vid läggdags specifikt att vi aldrig hade problem att sova ensamma i våra egna sängar. Dock säger jag inte att detta är möjligt för alla barn.

Som många av er säger: barn är olika! Men om ni inser det, hur kan ni inte inse att det finns goda chanser att barn som uttrycker en önskan om att sova tillsammans inte kan bli tryggt att sova ensam efteratt det fått sin trygghet på ett annat sätt än samsovning? Barnet kanske uttrycker en önskan om att sova tillsammans, men det betyder inte att det GARANTERAT är vad barnet egentligen vill eller behöver. Kanske behöver det bara veta att det är älskat, prioriterat och lika viktigt som innan det fick ett syskon? Kanske kommer det inte vilja eller behöva samsova när de fått den tryggheten, på andra sätt!

Vi har alla olika behov och viljor. Jag sover gärna bredvid min partner, men absolut inte så att vi rör varandra, när det väl är sovdags. Det blir för varmt och jag vaknar av hans rörelser. Med andra ord: inga barn heöler i sängen om jag ska få sova! Och den som inte sover ordentligt blir inte en lika bra förälder...

Kanske är näringsbehovet hormonellt betingat just nu. Då skulle jag argumentera att barnets psykologiska otrygghet är lättare att jobba bort än bonusmammas fysiologiska behov...

Oavsett: skäms på er som inte har vett att tänka att en lösning som blir bra för ALLA är bättre än en som är bra bara för barnet, och dessutom i ett begränsat perspektiv. Jag säger: prioritera barnet i första hand (som de gör), men sluta inte söka efter en lösning som är bra för alla (vilket är det hon gör!).

Ursäkta det blev så långt.. jag blev upprörd.