13-åringen borde väl få bestämma?

En 16-åring får skriva under sin egen flytttanmälan t.ex. Så nej, föräldrarna bestämmer inte allt innan barnet är 18, en 16-åring får bestämma mycket själv, förvisso är ts barn endast 13 än så länge. Men det var detta med 18 år som jag reagerade påSjälvklart inte, men påtvinga ett umgänge är också fel. Det finns många som har mått dåligt och brutit med ena eller båda föräldrarna när de blivit myndiga för att föräldrarna kört över barnet i, för barnet, viktiga frågor.Håller inte alls med dig i detta, just umgänge med den andra föräldern så ska man lyssna på barnet, det innebär inte att man låter barnet ta själva beslutet, men att barnet ska ha stort inflytande.

Rent generellt, jag skulle nog säga att just i tonåren är det man ofta grundlägger den relation man får till sitt vuxna barn.
Kör man över barnet gång på gång, så blir det nog inte en bra relation, men lyssnar man på barnet, försöker få så mycket beslut där man är överens, man respekterar barnet helt enkelt, då är jag rätt säker på att relationerna fungerar väldigt bra när barnet är vuxet
Vissa beslut, där man ett barn kan fara illa, där konsekvenserna kan bli stora vid ett felaktigt beslut, där måsta man absolut in och styra upp. Men att ge sin tonåring, i den mån det går, inflytande över sitt eget liv är jätteviktigt.

Umgänge är en sådant beslut där man absolut inte, mer än i nödfall, ska köra över en tonåring.
Men man kan som vuxen, i ts fall, hitta lösningar, där ett umgänge finns kvar, men under andra förutsättningar

Jag hade inte tvingat ett så stort barn. Möjligen uppmuntrat.

Nej, en 13-åring kan inte förstå konsekvenserna av sådana val. Att lämpa över sådant ansvar på ett barn är riktigt dåligt föräldraskap.

Det är heller inget bra föräldraskap att tvinga iväg en tonåring till en vuxen människa som svikit och struntat i att vara en förälder tidigare.

Nej - och här är ditt dilema. Vad du än beslutar kan det sluta dåligt. Men beslutet är ditt, lägg inte det ansvaret på en 13-åring.

Vilka är de skadliga konsekvenserna?
Det gäller alltså en person, som råkar vara en förälder, men uppenbarligen inte en trygg person.

Det värsta jag kan tänka mig är att föräldern vänder ryggen till, men då skulle jag nog vända det till att det är förälderns sätt att vara som lett till en konsekvenserna, inte barnets vägran att åka dit

Men vad är det som kan sluta dåligt? Du brukar vara så klok, men här förstår jag dig inte alls, hjälp mig

Den andra förälderna kan stämma, blir en dyr och energikrävande vårdnadstvist och ett fastställt umgänge
Den andra föräldrena kanske inte är riktigt så dålig som TS tycker och barnet förlorar kontakten med en i alla fall godkännd förälder
Den andra föräldern blir arg och sen blir det en massa bråk och konflikter
13-åringens beslut kanske är lite impulsivt pga av någon kortsiktig fördel. Genom att understödja kommer barnets förhållande med den andra förälderna blir sämre.

Nu tro jag inte det är så i detta fall men sett ett antal fall när en förälder mer eller mindre mutar barnet inför umgänge med allt från roliga aktivteter till prylar. Allt för att få barnet att säga "Jag vill inte till mamma/pappa denna helg" och därefter ställa in umgänget och skylla på barnet. 

Jag tycker att bestämmandet bör ligga hos föräldern men att föräldern ska lyssna på sitt barn. Varför vill hen inte åka? Orsaken spelar också in tycker jag. 

Vill hen inte åka för att man inte vill städa sitt rum hos den andre? Vill hen inte åka för att hen hellre vill spela datorspel hemma? Det är orsaker jag inte tycker är giltiga. 

Men om hen inte vill åka för att hen känner sig sviken av den andre föräldern eller inte känner sig trygg med denne? Då bör man lyssna och prata, men beslutet ska vara förälderns. 

Är inte rädd för att hamna i en vårdnadstvist då den andre föräldern inte vill ha vårdnaden och den nyblivna tonåringen vill inte ha ett ofta och fast umgänge.

Bråk och konflikter finns det redan och vet på riktigt inte om förhållandet kan bli så väldigt mycket sämre än vad det är redan nu?

Nej så är inte alls fallet, han har ordnat fint för sig genom att svika gång på gång och jag kan själv säga att om jag skulle byta plats med min tonåring så skulle jag också tveka rejält med att åka.

Kör på då. Men låt inte 13-åringen bestämma. Du bestämmer.

Aldrig skylla på barnet, och du vet liksom jag, att man ytterst sällan skulle köra över ett barns motstånd, när det är 13 år, det finns absolut sådana fall, men då är det väl mer när man kanske har undanhållit umgänge, men det är ju inte i Ts fall.

Jag är uppe i TR nu med en "pappa" som varit frånvarande större delen av mitt barns liv, h*n blir snart 15.

Vi försökte med bevakade umgängen men tonåringen vägrar, h*n vill inte träffa personen som h*n enbart kallar vid hans förnamn,pappa sägs inte.

Så de lyssnar, barnet är så pass stort att ingen kan tvinga iväg dem på umgänge.

Men man kan som sagt inte tvinga. Även om det skulle gå till rätten så kommer dom att lyssna på barnet eftersom det är ett så stort barn det gäller. Möjligt att dom kanske skulle döma till ett någorlunda regelbundet umgänge, men ts tror ju inte ens själv att det kommer att bli någon vårdnadstvist som jag förstod det?

Absolut finns det gott om egoister till mammor som försöker lägga käppar i hjulet för den andra föräldern, men det finns också gott om pappor som inte förtjänar den titeln. Här får man väl ändå utgå ifrån att mamman talar sanning.

Men det är ju precis det som ligger till grund här, svek. Jag har tidigare varit den som pushat på eftersom jag fick lära mig att det var min plikt att se till att ett umgänge blev av. Såhär i efterhand har jag förstått att ett umgänge inte behöver betyda att man träffas rent fysiskt utan kan även handla om att man håller lite kontakt genom telefon, chatt etc och jag tror faktiskt att det i nuläget hade varit det bästa. Inte pusha, inte pressa utan hålla det på en lite enklare nivå.

Det finns ju som sagt en stark bakomliggande orsak till att tonåringen nästan letar efter saker för att bli uppbokad när det gått ett tag från när hen senast var hos pappan.

13-åringen har i sms berättat för pappan att hen inte är intresserad av umgänge för tillfället men han tror hen inte. Detta var barnets eget initiativ då han inte lyssnar på mig ett dugg utan påstår att jag ljuger om att hen inte vill dit. Pappan har upprepade gånget dragit upp ett tillfälle som inträffade för länge sedan då barnet varit surt på mig och sagt att hen inte vill bo hos mig och detta har han hakat upp sig på och kläcker upprepade gånger ur dig att hen visst vill till honom och att hen inte ens vill bo hos mig. Det har till och med gått så långt att pappan misstror 13-åringen att vara jag som blandar mig i och ljuger. 13-åringen har varit alldeles uppriven över att gång på gång bli misstrodd och vände sig till farmorn för att be henne förklara för pappan samt för att be henne om att be honom att sluta att bråka med/misstro mig om allt varpå hon gjorde exakt likadant som pappan dvs anklagade mig.

Nu sitter vi här båda två och är alldeles upprivna och tonåringen kan inte förstå varför inte budskapet når fram och känner allt mer att hen inte vill ha någonting med någon i den släkten att göra någonsin igen och jag har bara lust att blockera hans nummer för all framtid.

Pappan visar på alla sätt att han varken vill eller ens är kapabel till en normal kommunikation och ett samarbete kring att få till någon typ av umgänge. Allting jag säger/föreslår är det fel på och han ska alltid ha sista ordet. Och så det här med att han nu misstror allting som tonåringen säger, det var liksom droppen, det är inte han som har rätt till umgänge men han verkar glömma det hela tiden. Är det ens en sund relation för tonåringen att ha, en där hen hela tiden misstros och det pumpas information om det är jag som ligger bakom beslut som hen tar? Jag mår dåligt bara av att tänka på hur dåligt mitt barn måste må över det här.

Låt tiden gå bara. 13-årigen lär fortsätta undvika pappa och pappan kan ju egentligen inget göra. 
Som sagt, skulle pappan få för sig att gå till rätten så får han ju göra det, men låter inte så troligt utan det är nog mest "skällande hund" så sluta försöka ena dessa två, stötta ditt barn.

Ja efter det här med misstron nu på slutet så är jag väldigt sugen på att bara sätta stopp.

Du behöver inte ens sätta stopp så att säga, var bara passiv (så du slipper anklagelser om att du aktivt går emot). Barnet blir äldre fort och ingen kommer bära ut en 13-14-15-åring till ett tvingat umgänge.