kittla barn

Man ska vara väldigt försiktig med att kittla andra, särskilt barn. Just att kittlas är svårtolkat. De flesta skrattar, men det betyder inte alltid att de tycker att det är kul. Det är en försvarsmekanism att skratta när man blir kittlad, som människan (och andra primater) lärt sig uppskatta, men väldigt många är kvar i det automatiska "om jag visar att jag gillar det så skadar kittlaren mig inte"-mekanismen. Detta gör det också svårt att säga ifrån för barn för "jag skrattar ju så jag BORDE ju gilla det". Lägg till det att en vuxen fritidspedagog gör detta, och barnets beroendeställning gör det hela ännu svårare.

Barn kan skratta av ren förtvivlan, och om man inte märker det eller avfärdar det med "det var ju inte så farligt, jag bara kittlade" så kan man hamna väldigt, väldigt snett.

Sem vad just TS ska göra i just sin situation med sin arbetsgivare vet jag inte, men TS och vissa andra bör tänka två och tre gånger.

Du behöver inte tuta i ungen någonting för att ungen själv ska tycka att något är obehagligt, Tycker din unge ska för avgöra själv om något är roligt eller inte, inte att du ska tuta i honom vad du tycker.

Fast det blir övergrepp när försvarsmekanismer inte blir uppmärksammade. Skillanden mellan ett barn som skrattar i panik och förtvivlan när han blir kittlat och en kvinna som fryser i panik och förtvivlan när hon blir våldtagen är inte så stor som du kanske tror, rent vad som händer runt reaktionen från den utsatta. 

Och, ja, jag jämförde precis mekanismen som triggas när man blir kittlad med mekanismen som triggas när man blir våldtagen. Det står jag för, utan problem. Men du kommer så klart anse att jag överdriver... 

Kanske är det barnen som berättat för någon annan vuxen att de inte vill bli kittlade av dig? Och rektorn skulle ju såklart inte bryta ett barns förtroende och säga vem/vilka de är. Nu har du fått till dig att inte kittla barnen, är det verkligen så svårt att låta bli det?