Den bistra sanningen om nätdejting...

Senaste tiden bara tinder, och då måste ju matchningen vara ömsesidig för att få kontakt.

För några år sedan testade jag happy pancake, och då tog jag ofta första kontakten. Jag är inte den passiva typen som sitter och väntar.

Det är riktigt. Men oavsett vem som tar initiativ, det kan och gör kvinnnor också även om inte i samma utsträckning som män, så bör du inte utstråla dåligt självförtroende och vara utan karisma för då blir det svårare. Men är du rädd måste du träna bort rädslan och det kan du bara göra genom att utsätta dig det du är rädd för. Vad är det värsta som kan hända om du uppvaktar?

Det värsta som kan hända är att mitt självförtroende sjunker ännu lägre och att det ger en jobbig känsla, känns pinsamt och så. Det är en obehaglig upplevelse helt enkelt.

Men det är ju förstås övning som krävs, lite som en terapi man går genom att utsätta sig för det obehagliga gång på gång.

Men ytterligare en faktor är att jag inte vet vad jag ska säga som är tillräckligt attraktivt att höra för henne. Det här "Går du hit ofta" är ju så dåligt att det nästan väger över och blir bra.

Vad bra!

Så ett bra foto är typ som inträdesbiljetten, utan det så kommer man ingen vart. Fast beror på sida förstås, många sidor har ju att man skickar ett mess samtidigt.

Men det är väl som IRL, en snygg kille får väl inte mycket mer än blickar och en del tjejer som tar kontakt eller? Sen gäller det att visa att man har en bra personlighet.

Dina råd är fel.

Det är inte alls bra att "utsätta sig" för en massa saker om det leder till misslyckande och negativa känslor.

Ingen blir starkare av att bli dissad.

Jag vet inte för jag hade inget foto alls en gång i tiden och det gick ändå men då hade jag enorm energi och brukade skriva allt till alla om vad som hände i mitt liv och hur jag kände och vad jag gjorde. Det var inte effektivt men det gick.

Sen la jag till foton och då behövde jag inte kämpa längre men jag skrev rätt mycket ändå, det var en superbra period.

Sen kraschade jag en del och sen dess orkar jag inte engagera mig och då går det rätt dåligt trots bilderna.

Ja det stämmer, men IRL är lite samma sak. Jag får blickar och kvinnor frågar mig om hjälp på gym och så där, men inte heller där är det som förr, då fick jag blickar hela tiden.

Det är som kvinnor har ett sjätte sinne där de kan se rakt in i ens själ. De gånger jag blivit erbjuden sex rakt av av kvinnor på gatan är alla när jag precis haft sex, varit påväg hem och mött kvinnor på gatan som jag gått rakt emot, det är som att de kan läsa något i kroppsspråket som gör dem lockade.

Självförtroende är enormt viktigt och det går nog inte att fejka, tjejerna läser det på en, men om man har framgång så kommer det helt naturligt utan att man själv vet om det. Det känns som man kan fråga vilken tjej som helst och få ja även om det nog inte stämmer.

Kan du inte ens tänka dig att bli dissad eller klara av att bli dissad ska du inte ens tänka på någon form av relation. Det är den bistra verkligheten. Alla vuxna människor måste klara av att bli dissade utan att världen går under.

Det är sant det där med självförtroendet. När jag fått en napp på en tjej på ett eller annat vis genom att hon visat intresse så har mitt självförtroende ökat rejält bara av det och jag har märkt att det går lätt att prata med fler tjejer då, och det går att våga ta risker, göra bort sig och ändå hålla huvudet högt.

Inte ett dugg kul att få nobben, bli dissad. Blev det själv nyss, IRL, en tjej jag var förälskad i. Och häromdagen skrev jag till en tjej som var intressant, som bor i samma stad. Hon läste, gick in på min sida, svarade inte. So fucking what? Jag försöker i alla fall. Lovar, det är bättre än att bara sluta försöka, att bli rädd, kanske bitter. Själv varit där. Åtminstone jag mår bättre bara av känslan att jag faktiskt försökte. Vad mer kan man göra? Och vem vet, nästa gång kanske det är rätt tjej