Han älskar mig inte längre.....

Tack för ditt svar! :)

Ja alltså jag lever väl i det förflutna till viss del som du beskriver, det kan jag erkänna här och nu.

Men jag har även gått vidare och accepterat att det är slut. Jag lever på mitt liv som vanligt numera. Jag är inte ledsen längre. Visst har jag mina tankar när ångesten kommer för en kort stund och jag tänker "Hur fan kunde han bara lämna mig, jag har ju fortfarande känslor kvar för den jäveln"

Det är väl när jag kommer till att dejta killar som det tar liksom stopp på något konstigt höger....Känslan i min kropp säger stopp och belägg, den här killen ska du inte dejta eller umgås med. Det är bara exet som du ska vara med och tänka på.

Så varför det tar stopp det vet jag faktiskt inte. Känslor är ett stort mysterium.

Men tror just att det är dejtingen jag måste släppa? Jag tror jag måste låta bli den ett tag. För det är just när jag träffar killar eller skriver med killar som jag börjar tänka mer på exet och han ploppar ut i min hjärna och är där hela tiden. Han är som ett jävla spöke!

Annars i vardagen på jobbet, på gymmet, när jag är med kompisar, ja då finns han knappt alls i mina tankar.

Han kommer just när jag sätter igång kärleks känslorna...? Kan kan man kalla det kärleks känslor när man dejtar? Eller vad kan man säga?

Så i det stora hela jag VILL VILL VILL kunna börja dejta igen! 
Jag HAR HAR HAR gått vidare.
Men jag HAR INTE gått vidare när det kommer till att dejta nya killar och släppa in nya killar in mitt liv.

Så min slutsats är väl att jag får ta en paus och dejta mig själv? Tills jag känner verkligen att nu är jag nöjd med mig själv och nu kan jag släppa in någon ny i mitt liv!

Alltså det bästa man kan göra när man blivit dumpad av någon man älskar och fortfarande vill vara med är att ta hand om sig själv.

Men det är så himla svårt att göra det. Det enda man har i fokus är personen man fortfarande älskar. 

Man tänker på allt som varit, hur man kan ändra sig själv, vad som kunde gjorts annorlunda osv osv osv.

Mitt fokus dessa 4 månader har endast varit på mitt ex. Detta är något jag har insett nu. Jag har inte tänkt på mig själv. Jag har tänkt på han varje dag. Vad han gjort, tänkt, vill osv osv.

SÅ det är precis vad jag ska göra nu. Försöka tänka på mig själv endast. Inte på att komma över mitt ex. Inte på att dejta nya killar.

Nej. Det ska handla om mig, vad jag vill och vad jag känner.

Ja jag bönade och bad bara då när han sa att han inte hade känslor. Eller typ sa att vi kunde ge det en chans. Men efter det stängde jag typ bara av....jag ville inte kämpa och han ville. inte heller Så egentligen fanns det inget att kämpa för? Om ingen av oss riktigt ville försöka...

Jag har väl insett att jag inte riktigt ännu är redo att gå in i någon nytt förhållande då jag nyligen kommit ur ett 2 årigt förhållande från en person jag fortfarande bryr mig mycket om.

Så jag bör lägga dejting på hyllan ett tag. 

Jag ska kämpa på med min självkänsla. Bygga upp den och bli stark och trygg. Sedan ska jag ägna all min vakna tid till min hobby som jag älskar och är lite besatt av hehe :)

Men ja, jag tror jag fixar detta. Ångesten kommer en kort sekund numera men jag slår snabbt bort den....

Jo men det känns ju som det :) Det känns faktiskt bra. Jag har liksom hittat mina rutiner. För 4 månader sedan och mer var det jag och mitt ex rutiner.

Men nu är det endast mina rutiner. Det jag kan tacka för under dessa 4 månader är mina nära och kära! Utan dom hade jag aldrig orkat. Jag kan även tacka för ert stöd här i min tråd på familjeliv <3

Sedan min hobby. Den har gett mig sådan energi. Och det är så jävla skönt att kunna snöa in sig i något. Typ djupdyka och bara fokusera på det du gillar! :)

Jag kommer uppdatera er hur det går för  mig :)

Dock kan kännas lite jobbigt när ens morsa frågar om jag träffat någon ny samt frågar om jag pratar med mitt ex.

Vet inte riktigt vad min mamma tror? Att jag snabbt går vidare eller att jag kan än bli ihop igen med mitt ex?

Skönt för dig att vara förbi den akuta fasen. Själv tog det slut mellan mig o min kille för en vecka sen. Vi har varit ihop 2 år o 3 mån. Känns jävligt jobbigt. Mamma dog nyss, jag är ensam om att ta hand om min äldsta dotter som har ADD, min mage har inte kunnat läka ett skov av UC i allt detta o då driver han fram ett uppbrott för han tycker vi tjafsar. Jag borde ju bli förbannad o tänka att han är en jävla skitstövel, nöden prövar vännen helt enkelt. Men jag är ganska försvagad av allt "annat" o känner mig bara så fruktansvärt ensam och övergiven. Jag veeeeet att jag varit stressad o uppe i varv o kanske varit snäsig mot honom, men man kan ju dels fundera på VARFÖR jag varit snäsig (har inte känt att han varit så behjälplig och förstående för min situation) dels borde han ha lite överseende med mig när jag inte mår bra. Han är dominant, tillrättavisande, säger att jag gafflar emot när jag säger min åsikt etc etc. Lika bra att slippa det naturligtvis, men saknar det som var bra och FULLSTÄNDIGT HATAR tanken på att han kommer vara så mysigt med någon annan som faktiskt kanske ÄR lugnare än mig o att DE kommer få det jättebra. Nä, det suger. Är 48 år o känner en hopplöshet i att få komma in i en trygg hamn. Vill inte vara på öppet vatten. Alltid, alltid ensam... :(

Alltså jag såg nyss en bild på mitt ex på sociala medier. Mitt hjärta slog en dubbel volt! Så snygg. Ingen kille kommer kunna ersätta honom tänker jag nu.

Vad är det för fel på mig?!! Varför har jag fortfarande kvar dessa jävla känslor för någon som inte ens villl ha mig. När ska de försvinna? Och när ska jag läka och känna att nu är mitt hjärta helt?

Blir så ledsen av detta

Du har sagt de där två meningarna ett bra tag till mig nu. Att jag måste ge det tid och att känslor har ingen av och påkanpp.

Men fan vad tid jag har gett detta nu känns det som. Visst 4 månader kanske inte är en evighet.

Men för mig känns det fan som en evighet plus lite till. 

Och det är jävla synd att känslorna inte har en av och påknapp...

Ja det gör jag!  Jag har ju skapat något slags destruktivt beteende mot mitt ex. Jag vill liksom försöka hålla honom kvar i mitt liv. Så jag besöker ju hans sida på FB och instagram.

Men det måste få ett stopp. Annars kommer jag aldrig gå vidare. Så ja, jag blockerade.

Kommer jag aldrig mer se honom i sociala medier tror jag det blir mycket lättare att gå vidare för mig. Eller hur?

Ja det känns skönt att ha blockat honom överallt. Dock så smsade vi lite med varandra. Jag var tvungen att fråga om mina nycklar så ställde lite frågor. Han frågade tillbaka lite saker om bland annat nytt jobb, flytt, träning.

Jag svarade på frågorna.

4 dagar senare svarar han: "Oj glömde svara här, sorry :("

Alltså varför skriver man ens så? 

Han får mig att verkligen ännu mer bara vilja aldrig mer kontakta honom. Jag svarade inte på hans sms och frågor....