Men herregud! eftersom mamma oftast tar den första föräldraledigheten är barnen ofta mammiga till en början. Men finns det en aktiv pappa ändras detta för det mesta och går sedan i perioder. Det är väl knappast en bisarrt att vi slippa din situation där mamman måste åka hemifrån för att vila?
Men, när du tog din del av föräldraledigheten och din partner/ barnens mamma åkte till jobbet. Blev det inte så efter ett tag att barnet tydde sig till dig och det faktiskt var du som hade bäst koll på barnets vanor eftersom du hade det dagliga ansvaret?
Så var det i alla fall för oss. När jag varit hemma det första året så var jag absolut bäst på att tolka vårt barns signaler, men när det sedan var min mans tur att gå på föräldraledighet så dröjde det inte lång tid innan det förändrades.
Under hans år som föräldraledig var han definitivt den som bäst visste barnets rutiner. Efter att barnet börjat förskola och vi delar på ansvaret på ett annat vis så har det kunskapsglappet jämnat ut sig. Vi delar på hemansvar, barnansvar och sovmorgnar och han har, liksom anonym (Eva):s man inga problem att få gehör av barnet om han säger att nu får mamma inte störas.
Så nog finns det män som gör hälften!
Allt tyder ju på att det är ni som ät den udda familjen.
Så ni är så inkompetenta menar du?
Har du så låga tankar om dig själv och ditt kön att tanken att ni kan vara jämbördiga individer som kan göra hälften är en utopi i din hjärna? Really?
Exakt. Det är rent sorgligt hur han pratar om andra män. Jag och min sambo har visserligen inga barn än, men han får dåligt samvete om jag så börjar laga middagen utan honom.
Och verkligheten uppbackad av massor av studier visar att män generellt gör mindre i hemmet/för familjen än kvinnor. Dock har du rätt till din åsikt, precis som folk som tror att jorden är platt har rätt till sin åsikt.
Det klart du har rätt i det du säger men hur tvingar jag honom? Sluta laga mat? Sexstrejka? Dra iväg? Ge mig gärna tips för du är inne på en smärtsam sanning..tyvärr
Och stora hållhaken är såklart mitt dåliga samvete för barnen.
Men jag har ändå svårt att förstå hur man kan älska någon och samtidigt inte bry sig att hon mår dåligt. Man är ju ett team. Men känner mig som en singelspelare
Jaa.. jag ska nog börja göra så. Är bara rädd att allt kommer vara så nersunkat att jag får ett massivt arbete att fixa lägenheten framöver och behöva leva i allt.. jag blir lätt stressad av det (förmodligen pga av att jag vet att jag inte har uppbackning utan det landar på mig) han kan tyvärr sunka ner sig rejält.. han mår inte dåligt av det.
Men om jag inte gör något så kommer det ju aldrig ske en förändring å andra sidan..
Det som gör mig mer ledsen nu är att jag ställer mig frågan, vad får jag ut av det här? Om han är den faktor som stressar upp mig och få mig att må dåligt, varför ska han då vara en del av mitt liv?
Antar att jag älskar honom men min förbittring blockar mycket av de känslorna.
Men ska pröva att lägga ner alt och bolla över till honom som första steg.
Tack!