Det måste vara frustrerande och tung för dig. Konstigt att han blev så helt plötsligt. Synd du inte visste det innan ni skaffade barn, då kunde du valt bort honom. Ja eller väntat tills han blev äldre/mognat. Du får helt enkelt tjata & gnata på honom, som till ett barn. Kanske det fungerar. Kanske han då älskar, stöttar och repekterar dig tillslut.
Nu kunde jag inte se dina förträffliga råd som genom ett trollslag gör hennes man till en husgud. Hur skall FL kunna lösa detta mysterium, med denna man. Hur skall vi få honom att mogna, ta sitt ansvar, stötta & hjälpa sin sambo. Respektera henne.. inte lätt asså. Men tror du sitter med svaret !! Kom igen nu
Jag är gravid i vecka 17 men jag är så arg och irriterad på min man. Jag är trött och har ont i kroppen, samt fick en propp i benet som jag medicinerar mot men känner fortfarande av. Benet svullnar och jag kan inte gå normalt pågrund av smärtan. Jag har påtalat det flertalet gånger men ändå får jag ensam ta ansvar för hem och barn i stort sett. Tvätt, mat, städ, kalas, gäster och rutiner. Vi båda arbetar heltid. Jag alltid dagtid, han skift. Min man ägnar gärna tid åt sitt intresse och tycks som det ända han har i huvudet. Han håller inte "efter" utan säger sig spara så det blir mer samlat, dock glömmer han sen å ta itu med det. När jag klagar om att jag får göra allt så förminskar han det jag gör och tycker inte de jag gör är en stor grej. Han tycker allt är oviktig och säger sig inte tänka på saker eller se saker. Snigelspår i toan( efter honom), överfulla sopor, överfull tvättkorg med rentvätt, smutsiga barn, damm, ge barnen mat osv.
För att han ska göra saker krävs att jag ber honom om det. Detta gör mig så irriterad för att jag ska tänka för oss båda hela tiden som borde vara självklart. Jag vet inte hur jag ska bete mig och önskar helst han flyttar då det känns som han inte tillför något för familjen bara tänker på sig själv.
vi är tillsammans/gifta sedan över 10 år å har två barn, så kommer inte som en chock för mig. Dock har jag mått betydligt bättre än jag gör nu och jag har orkat göra mycket själv. Nu när jag har ont och låg energinivå klarar jag det inte. Jag skulle väl inte kalla mig överdrivet pedantisk och tror ingen skulle tycka det som kommer hem till mig. Men jag vill inte det ska vara dammigt eller smutsigt och att var sak är på sin plats och det är ordning för dels mina barns skull men också för mitt mående skull. Jag försöker att "välja mina strider". De är väl de att jag känner mig som en jävla surkärring som går och pikar hela tiden och försöker bita ihop tills jag tillslut exploderar och det blir århundradets bråk. Vi har pratat om det, han säger att han förstår och ska bättra sig, håller en vecka, sen back to normal. Han tror sig ha ADD och säger sig inte se de som bör göras. (godtar inte ADD förrän han gjort utredning samt att de inte ursäktar att inte göra nåt). Jag tycker heller inte att jag ska tänka åt honom vad som behöver göras. De måste han väl förstå själv. Gav nu som förslag att han ställer alarm när han kommer från arbetet och går runt i hela huset och ser själv vad som bör göras. Så får man se hur de fungerar. Jag tror hans beteende beror på omogenhet och att han är uppväxt i en familj där föräldrarna gjorde allt åt honom. Det kan kännas som att han använder strategier för att slippa göra saker som att gå på toa när vi håller på å plockar undan från bordet osv. De menar han att han inte gör, men kanske ändå omedvetet. Jag å andra sidan fick automatiskt ta mycket ansvar redan som liten. Jag är noga med att barnen gör saker de klarar av utifrån ålder och de klarar av att görs de automatiskt. Men hos honom fastnar de aldrig riktigt.