Me87 skrev 2018-08-13 11:43:32 följande:
vi är tillsammans/gifta sedan över 10 år å har två barn, så kommer inte som en chock för mig. Dock har jag mått betydligt bättre än jag gör nu och jag har orkat göra mycket själv. Nu när jag har ont och låg energinivå klarar jag det inte. Jag skulle väl inte kalla mig överdrivet pedantisk och tror ingen skulle tycka det som kommer hem till mig. Men jag vill inte det ska vara dammigt eller smutsigt och att var sak är på sin plats och det är ordning för dels mina barns skull men också för mitt mående skull. Jag försöker att "välja mina strider". De är väl de att jag känner mig som en jävla surkärring som går och pikar hela tiden och försöker bita ihop tills jag tillslut exploderar och det blir århundradets bråk. Vi har pratat om det, han säger att han förstår och ska bättra sig, håller en vecka, sen back to normal. Han tror sig ha ADD och säger sig inte se de som bör göras. (godtar inte ADD förrän han gjort utredning samt att de inte ursäktar att inte göra nåt). Jag tycker heller inte att jag ska tänka åt honom vad som behöver göras. De måste han väl förstå själv. Gav nu som förslag att han ställer alarm när han kommer från arbetet och går runt i hela huset och ser själv vad som bör göras. Så får man se hur de fungerar. Jag tror hans beteende beror på omogenhet och att han är uppväxt i en familj där föräldrarna gjorde allt åt honom. Det kan kännas som att han använder strategier för att slippa göra saker som att gå på toa när vi håller på å plockar undan från bordet osv. De menar han att han inte gör, men kanske ändå omedvetet. Jag å andra sidan fick automatiskt ta mycket ansvar redan som liten. Jag är noga med att barnen gör saker de klarar av utifrån ålder och de klarar av att görs de automatiskt. Men hos honom fastnar de aldrig riktigt.
Han påminner som sagt väldigt mycket om min man som har diagnos och han kan definitivt inte "se vad som behöver göras". Det låter ju kättebra att din man har den självinsikten att han misstänker ADD. Mindre bra att du verkar dissa den idén och tycker att han bara ska skärpa sig. Som jag ser det har du två alternativ:
1. Stötta din man genom en utredning och hoppas att han får diagnos och fungerande medicinering. Kommunicera tydligt kring hur hemmet ska skötas och schemalägg viktiga moment. Njut av den mer välfungerande tillvaron.
2. Fortsätt hävda att det bara är att skärpa sig och hoppas på att han plötsligt ska börja se vad som behöver göras (trots att han förmodligen faktiskt inte KAN se det) Bli arg och bitter för att han inte magiskt lyckas utveckla denna förmåga. Separera.