• Anonym (Annon)

    Osäker

    Hej!

    Helt ny här men tänkte be lite om råd. Vilket dom flesta av er är väldigt snälla och duktiga på att göra.

    I helgen stannade jag hemma från en fest vilken min flickvän gick på med en senare utgång.

    Där träffade hon en kille på krogen (hennes två vänner var lite upptagna ????)

    Hon tog sedan hem killen på efterfest medans jag sov. Det är här jag börjar fundera.

    Killen stannade i 40min och lyssnade på musik, med max en drink. Enligt min tjej kickade hon sedan ut honom för att hon var trött. Men lagade ändå mat.

    Dagen efter när vi vaknat märker jag att hon gråter och vill inte säga varför. När jag sedan gjorde frukost ser jag att hennes kläder hänger i köket. Jag frågade vad dom gjorde där och hon svarade med att hon spillt. (Inte på byxorna men på t-shirten)

    Inte så konstigt i sig.

    Men när jag frågade om kvällen glömmer hon helt efterfesten och nämner inte att hon hängt med killen hela kvällen. När jag frågar lite mer är hon väldigt kort och undviker samtalet. Jag frågar sedan lite då och då under dagen (lite apropå) och får undvikande svar. Hon berättar till slut att hon gråtit för att hon inte ville gå till jobbet idag. Men idag var hon extra glad så jag klämmer till med att hon grät ju igår. Vilket jag inte får något svar på och hon bara går.

    Kan nämna att varit extra gullig under gårdagen.

    Jag vet inte vad jag ska tro. Hade hon svarat och saker stämde hade det inte varit några problem. Men när hon är så undvikande känner jag mig orolig.

  • Svar på tråden Osäker
  • Anonym (Tjejen)

    För mig är samtal och konfrontation helt olika saker.

    I ett samtal, där man sätter ned foten och där man kommer överens om våra spelregler, så vill jag gärna ha torrt på fötterna och veta något om sanningen innan jag tar det samtalet.

    Att sopa under mattan är värdelöst, så där är vi helt överens.

    Att en konfrontation, med två inblandade personer i denna situation, inte skulle innebära konflikt bedömer jag som närmast osannolikt. Minst den ena av personerna kommer sannolikt skapa konflikt.

    Jag anser fortfarande att huvudfrågan är vad som ska hända i nästa steg. 
    Ska det vara slut eller vill han rädda förhållandet?
    Svaret på den frågan bestämmer på vilket sätt han bäst ska gå tillväga.

  • Anonym (ggr)
    Anonym (Tjejen) skrev 2018-09-05 09:27:07 följande:

    För mig är samtal och konfrontation helt olika saker.

    I ett samtal, där man sätter ned foten och där man kommer överens om våra spelregler, så vill jag gärna ha torrt på fötterna och veta något om sanningen innan jag tar det samtalet.

    Att sopa under mattan är värdelöst, så där är vi helt överens.

    Att en konfrontation, med två inblandade personer i denna situation, inte skulle innebära konflikt bedömer jag som närmast osannolikt. Minst den ena av personerna kommer sannolikt skapa konflikt.

    Jag anser fortfarande att huvudfrågan är vad som ska hända i nästa steg. 
    Ska det vara slut eller vill han rädda förhållandet?
    Svaret på den frågan bestämmer på vilket sätt han bäst ska gå tillväga.


    Jag håller med, därav mina citationstecken kring vissa ord. 

    Men jag anser att TS har torrt på fötterna - i saken som gäller "efterfest" med en "okänd person". Lägg otrohetsspekulationerna åt sidan, koncentrera samtalet kring huruvida det var lämpligt att ställa till med en "efterfest".

    Jag anser att huvudfrågan är just detta. Ser ingen anledning till att springa i förväg och fundera på om detta var ett så pass allvarligt misstag, eller snedsteg, att frågan är "göra slut" eller "rädda förhållandet".

    Om TS sambo anser att det är helt ok, fullkomligt normalt att bjuda hem en okänd person på efterfest, samtidigt som ens partner ligger i sovrummet bredvid och sover. Det är frågan som jag anser behöver ställas och TS bör få någon slags svar på det.

    Sen kan man gå vidare, om det är så att man inte är överens, om man kan leva med att inte vara överens, eller om man har så pass olika uppfattningar att det gör det svårt att fortsätta leva tillsammans.

    Jag vill nog tro att många som lever i en samborelation skulle höja lite på ögonbrynen om ens partner bjöd hem okända främlingar efter en utekväll på stan. Om man nu inte har den typen av socialt umgänge sedan tidigare... Somliga kanske är mer eller mindre "festprissar"...

    Precis som jag gärna vill tro att de flesta skulle tycka att det vore urbota korkat att bjuda hem en okänd person med avsikterna att vara otrogen, med vetskapen om att ens partner är hemma och sover i rummet bredvid.

    Men å andra sidan, den sista raketforskaren är inte född än...
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (Tjejen) skrev 2018-09-05 08:45:27 följande:

    Nej Anonym, nu ger du uttryck för dina egna inskränkta förutfattade meningar. Jag har aldrig sagt att jag har varit otrogen i mitt nuvarande förhållande.
    Läs om, läs rätt..!


    Nja..nu skrev du ju så att jag antog att du varit otrogen i ditt nuvarande förhållande...men..my misstake. Ber om ursäkt.

    Mitt sätt att tänka ligger väl kanske ganska nära "Anonym (ggr):s" inlägg även om man inte kunde utläsa det i mitt inlägg.
    Men på något sätt måste ju ts undringar få ett svar, och jag hatar spel i ett förhållande. Kan och vill man inte vara ärliga mot varandra och erkänna sina brister och misstag får det vara för min del.
    Och visst, ett förhållande kan överleva en otrohet under vissa förutsättningar. Men det förutsätter ärlighet och inget mörkande.
  • Anonym (Tjejen)

    Nja, jag har lite svårt att förstå era resonemang.
    Skulle efterfest med okänd person vara en ödesfråga medan otrohet inte är en ödesfråga?
    För mig kan otrohet vara en ödesfråga som avgör om förhållandet ska ta slut eller om det går att rädda.
    Men om det enbart har varit en efterfest med en okänd person, och inte särskilt mycket mera, så tycker jag inte att det är en särskilt stor fråga. Men självfallet bör man ömsesidigt reda ut var gränserna ska gå.

    Ömsesidig ärlighet i förhållande är självfallet en viktig fråga.
    Men att konfrontera tror jag inte säkerställer ärlighet utan tvärtom bara förstärker förnekelsen.
    Om TS är osäker på hennes ärlighet så tror jag att lugn och metodisk smartness är ett bättre sätt att få fram någon sanning.

    Men hela tiden tycker jag att de flesta här verkar förbise det viktigaste; vad vill TS med förhållandet? Ska en otrohet innebära slutet eller vill han rädda förhållandet? Innan detta är utrett kan ingen säkert säga vad som är bästa sättet.

    Enligt statistik, och enligt personer som arbetar professionellt med sådana frågor, så överlever de flesta långvariga förhållanden en otrohet. Otrohet är ju trots allt inte särskilt ovanligt sett över tid.
    Om alla parter vill så finns goda möjligheter att gå vidare efter en otrohet.
    Men jag har aldrig sagt att det är enkelt...

  • Anonym (Anonym)
    Anonym (Tjejen) skrev 2018-09-05 10:37:03 följande:

    Nja, jag har lite svårt att förstå era resonemang.
    Skulle efterfest med okänd person vara en ödesfråga medan otrohet inte är en ödesfråga?
    För mig kan otrohet vara en ödesfråga som avgör om förhållandet ska ta slut eller om det går att rädda.
    Men om det enbart har varit en efterfest med en okänd person, och inte särskilt mycket mera, så tycker jag inte att det är en särskilt stor fråga. Men självfallet bör man ömsesidigt reda ut var gränserna ska gå.

    Ömsesidig ärlighet i förhållande är självfallet en viktig fråga.
    Men att konfrontera tror jag inte säkerställer ärlighet utan tvärtom bara förstärker förnekelsen.
    Om TS är osäker på hennes ärlighet så tror jag att lugn och metodisk smartness är ett bättre sätt att få fram någon sanning.

    Men hela tiden tycker jag att de flesta här verkar förbise det viktigaste; vad vill TS med förhållandet? Ska en otrohet innebära slutet eller vill han rädda förhållandet? Innan detta är utrett kan ingen säkert säga vad som är bästa sättet.

    Enligt statistik, och enligt personer som arbetar professionellt med sådana frågor, så överlever de flesta långvariga förhållanden en otrohet. Otrohet är ju trots allt inte särskilt ovanligt sett över tid.
    Om alla parter vill så finns goda möjligheter att gå vidare efter en otrohet.
    Men jag har aldrig sagt att det är enkelt...


    Vad det gäller överlevnad av förhållande efter otrohet, tror jag, att vad som ligger i potten är avgörande. Tillit och kärlek har fått en knäck som oftast aldrig kommer att läkas ut helt.
    Ekonomi, rädd att bli ensam och gemensamma barn, utan inbördes ordning tror jag är de viktigaste sakerna som gör att man stannar kvar efter otrohet. Och då vet jag inte om jag håller med att de flesta förhållanden överlever en otrohet. Jag tror att sådana förhållanden spricker efter några år.
  • Anonym (ggr)
    Anonym (Tjejen) skrev 2018-09-05 10:37:03 följande:

    Nja, jag har lite svårt att förstå era resonemang.
    Skulle efterfest med okänd person vara en ödesfråga medan otrohet inte är en ödesfråga?
    För mig kan otrohet vara en ödesfråga som avgör om förhållandet ska ta slut eller om det går att rädda.
    Men om det enbart har varit en efterfest med en okänd person, och inte särskilt mycket mera, så tycker jag inte att det är en särskilt stor fråga. Men självfallet bör man ömsesidigt reda ut var gränserna ska gå.

    Ömsesidig ärlighet i förhållande är självfallet en viktig fråga.
    Men att konfrontera tror jag inte säkerställer ärlighet utan tvärtom bara förstärker förnekelsen.
    Om TS är osäker på hennes ärlighet så tror jag att lugn och metodisk smartness är ett bättre sätt att få fram någon sanning.

    Men hela tiden tycker jag att de flesta här verkar förbise det viktigaste; vad vill TS med förhållandet? Ska en otrohet innebära slutet eller vill han rädda förhållandet? Innan detta är utrett kan ingen säkert säga vad som är bästa sättet.

    Enligt statistik, och enligt personer som arbetar professionellt med sådana frågor, så överlever de flesta långvariga förhållanden en otrohet. Otrohet är ju trots allt inte särskilt ovanligt sett över tid.
    Om alla parter vill så finns goda möjligheter att gå vidare efter en otrohet.
    Men jag har aldrig sagt att det är enkelt...


    Mitt resonemang handlar om att jag anser att TS inte ska spekulera i otrohetsfrågan. Utan snarare börja med frågan om - efterfest med en okänd person. Hur han ställer sig till det, hur han känner inför det.

    Ta ett samtal om det, för där anser jag att TS har torrt på fötterna - det har ju de facto hänt. Och sedan har det skapat en oro hos TS, det har skapat en konstig stämning, där TS sambo svänger i humör, är undvikande etc.

    Nej, jag anser inte att efterfest med en okänd person behöver vara en ödesfråga, absolut inte. Men jag anser att det är bättre att ta bladet från munnen och fråga och prata igenom det. Att ena parten går runt och grubblar blir i längden ohållbart.

    Kanske leder ett sådant samtal fram till att det inte var någon stor fråga, kanske leder det fram till att man kommer överens om något - att det var dumt, att det var onödigt, att man undviker det för framtiden. Kanske leder det fram till något mer bekymmersamt.
  • Anonym (Anonym)

    Nu har ju inte ts varit inne och uppdaterat tråden på över en vecka så frågan är väl om det hänt något, eller om det är en trolltråd.

    Oavsett, tycker, jag att om man är i ett förhållande, är ute med sina kompisar på krogen...att då umgås med en ny bekantskap av motsatt kön hela kvällen och sedan dra hem honom/henne på efterfest hemma till gemensamma bostaden är fel och korkat, oberoende om sambon är hemma eller inte.
    Samma sak om efterfesten sker någon annanstans, och under ovanstående förutsättningar, och man av någon anledning får reda på att det bara var en efterfest med två pers och partnern kommer hem kl 6 på morgonen...
    Det skulle i.a.f. få mig att fundera.

  • Anonym (komigen)
    Anonym (Tjejen) skrev 2018-09-05 08:08:27 följande:

    Om man är smart och taktisk, och gör sin hemläxa med lite finurligt detektivarbete, så har man med tiden mycket goda möjligheter få reda på det allra mesta.
    Om man konfronterar förstärker man bara förnekelsen. Om den andra redan har börjat förneka ska det väldigt mycket till för att man i en konfrontation kan få någon att ändra sig.
    Konflikten förstärks och förnekelsen förstärks. Särskilt förstärks förnekelsen inför sig själv, det är som en skyddsmekanism. På så sätt blir förnekelsen bara starkare och starkare.
    Konfrontation medför konflikt.
    Om man vill rädda förhållandet bör man självfallet undvika hemska konflikter. Men om man redan har bestämt att även minsta lilla otrohet innebär ett absolut slut på förhållandet så kan ju konflikt och konfrontation vara ett sätt att avsluta.

    Men som sagt, de flesta förhållanden kan överleva en otrohet.
    Därför bör man själv bestämma sig för hur man vill hantera problemet. Vill jag att en eventuell otrohet ska innebära slutet eller vill jag försöka rädda förhållandet? Sedan handlar jag utifrån det som är mitt mål.

    Jag har själv erfarenheter av båda sidor.
    Utsatt för otrohet och jag valde att avsluta förhållandet. 
    En annan gång utsatt för otrohet och valde att acceptera (inte förlåta...) och att rädda förhållandet. Det håller än idag efter 15 år och är ett fantastiskt bra och kärleksfullt förhållande.
    Jag har själv varit otrogen, men utan att bli påkommen.


    Njae, de flesta KAN överleva en otrohet rent teoretiskt men i praktiken gör de flesta inte det. Visst, statistiskt sett ger de flesta det en andra chans, men hur många som sen håller är en helt annan sak. Hur många är fotfarande tillsammans säg två år efter en otrohet och hur mår de?

    Förtroende är centralt för alla slags förhållande inte bara parförhållande, vi kan oftast acceptera varandras brister och dumheter så länge vi litar på varandra. Men ett svek vilket otrohet är slår väldigt hårt mot just förtroendet och går alltså inte att jämföra med vilket annat misstag som helst som man ofta gör.

    En otrohet orsakar ofta en djup kris hos den drabbade, man går igenom en process med ett flertal faser som tar sin tid,  runt 1-2 år (varierar från person till person) . Få är egentligen redo att ta ett sånt stort beslut som att splittra upp familjen i början av sin process, det är inte förrän man kommit till nyorientieringsfasen som man egentligen är redo att ta ett sånt viktigt beslut.vilket kanske förklarar varför många förhållande spricker ändå 1-2 år efter otroheten.

    En otrohet får den drabbade att ändra uppfattning om sin partner, den bild man hade av sin partner stämmer inte längre, personen visade sig inte vara den man trodde och man måste göra sig en ny bild av personen, det tar sin tid det med. När den processen är avklarad så har man en ny bild av sin partner som kanske inte är helt smickrande, många upplever det som att det är en ny person som de ska försöka förmå sig att älska vilket inte alltid är så lätt. Delar av personen tycker man fortfarande om, men andra delar avskyr man, det blir blandade och motsägelsefulla känslor. Även om man kan förmå sig att förlåta själva otroheten så är det inte säker att man förmå sig att älska sin "nya" partner. 

    Det är här ärlighet blir väldigt viktigt, eftersom den kommer avgöra vilken bild man slutligen får av sin partner. Om personen slingrar sig och försöker mörka så mycket det går vilket tyvärr verkar vara det vanligaste så cementerar det bilden av en opålitlig person och gör det väldigt svårt att försöka se det som ett "misstag". Jag tror att de fall där den som varit otrogen lägger ALLA korten på bordet och verkligen visar i både ord och handling att man är beredd att göra  allt för att kompensera för sitt misstag. Det är väldigt naivt att tro att man kan behålla sin personliga integritet och frihet efter att man svikit något på det sättet och ändå bli förlåten. Förlåtelse är något man gör sig förtjänt av inte något man bara får gratis.

    Det är lätt att tro att man kan lösa allt genom att mörka och ljuga, den enkel genväg för att slippa problem och konflikter. Men man får vara medveten om att om att man då lägger alla sina ägg i samma korg och allt bygger då på att lögnerna inte spricker. För om det spricker så kommer skadan bli 100 ggr värre än om man varit ärligt från början så jag tycker inte alls att det är så självklart att man ska undvika konfrontationer eller konflikter. konflikt är inte alltid fel, ibland måste man ha konflikter för att lösa problem.
  • Anonym (komigen)
    Anonym (Tjejen) skrev 2018-09-05 08:45:27 följande:

    Nej Anonym, nu ger du uttryck för dina egna inskränkta förutfattade meningar. Jag har aldrig sagt att jag har varit otrogen i mitt nuvarande förhållande.
    Läs om, läs rätt..!


    Vad är det som är "inskränkt" med att påpeka att om den ene känner till den andres otrohet men inte tvärtom ger en skev maktfördelning?

    Jag tycker det snarare är att påpeka en självklarhet.
  • Anonym (moralgubben)

    Ja du Tjejen.Jag blir lite fundersam över ditt sätt att resonera. Du säger att man skall samtala i stället för att konfrontera. Men ett samtal inleds väl ofta med en konfrontation. Man påpekar att partnern gjort något som skapat oro hos mig. Så stor oro att den allvarligt påverkar vårt förhållande. Vilket TS tema handlar om.
    Då kan ju min partner ta ställning till om vårt förhållande är viktigt att vi kan reda ut det som hänt. Men om hon/han nekar så hamnar densamme i ett undvikande beteende. Vilket grundar sig i rädsla eller stark skam. Och samtidigt visar på brist på respekt och tillit till mig. Om hon/han istället tar min oro på allvar och visar förståelse kan ett riktigt samtal äga rum. Och jag kan först då ta ställning till eventuella konsekvenser. Vare sig en otro eller ej ägt rum.

    Ditt tal om detektivarbete blir ju ett sätt att gå bakom ryggen på partnern. Att låtsas att inget hänt förrän jag fått bevis. Där blir ditt tal om att alltid vara sanna mot varandra märkligt.
    Dessutom luktar ditt tal om att inte konfrontera något av aggressionshämning. Att konfrontera är ju egentligen bara att adressera något som är viktigt i relationen.
    Men med bestämdhet.
    Jag tror för övrigt att det är viktigt att vi alla tar konsekvenserna av våra beteenden. Och det kan man bara göra om man är medveten om vad man riskerar om man inte är ärliga och villiga att förändra. Om jag har betett mig som en skit skall jag vara beredd att reparera.

  • Anonym (Om)

    Den här diskussionen har ju spårat. Självklart ska ts prata med sin flickvän i öppna ordalag om vad han tänker och känner. Att prata med varandra behöver ju inte innebära konfrontation. Man måste ju kunna prata om jobbiga och mindre jobbiga saker.

    Det verkar som att alla tror det måste skett en otrohet. Set KAN det ju ha gjort men jag tror absolut inte det måste vara så. Utifrån hur jag själv funkar så hade jag varit tillräckligt skamsen över det faktumet att jag blivit packad och haft det dåliga omdömet att ha efterfest varit tillräckligt för att jag skulle bete mig undvikande och skuldmedvetet. Och dessutom med en kille...

    Jag är inte heller en otrogen typ så det skulle definitivt aldrig ha hänt nåt även om jag skulle hamna i en liknande situation.

  • Anonym (SD 2018)
    Anonym (komigen) skrev 2018-09-05 12:52:30 följande:

    Vad är det som är "inskränkt" med att påpeka att om den ene känner till den andres otrohet men inte tvärtom ger en skev maktfördelning?

    Jag tycker det snarare är att påpeka en självklarhet.


    Verkigen, jag håller med dig. Det är att spela på olika villkor och sådant bådar aldrig gott. Vad som får en relation att växa och vara stark är tillit och förtroende.

    #förändringpåriktigt
  • Anonym (ytrewq)
    Anonym (komigen) skrev 2018-09-05 12:39:30 följande:
    Njae, de flesta KAN överleva en otrohet rent teoretiskt men i praktiken gör de flesta inte det. Visst, statistiskt sett ger de flesta det en andra chans, men hur många som sen håller är en helt annan sak. Hur många är fotfarande tillsammans säg två år efter en otrohet och hur mår de?

    Förtroende är centralt för alla slags förhållande inte bara parförhållande, vi kan oftast acceptera varandras brister och dumheter så länge vi litar på varandra. Men ett svek vilket otrohet är slår väldigt hårt mot just förtroendet och går alltså inte att jämföra med vilket annat misstag som helst som man ofta gör.

    En otrohet orsakar ofta en djup kris hos den drabbade, man går igenom en process med ett flertal faser som tar sin tid,  runt 1-2 år (varierar från person till person) . Få är egentligen redo att ta ett sånt stort beslut som att splittra upp familjen i början av sin process, det är inte förrän man kommit till nyorientieringsfasen som man egentligen är redo att ta ett sånt viktigt beslut.vilket kanske förklarar varför många förhållande spricker ändå 1-2 år efter otroheten.

    En otrohet får den drabbade att ändra uppfattning om sin partner, den bild man hade av sin partner stämmer inte längre, personen visade sig inte vara den man trodde och man måste göra sig en ny bild av personen, det tar sin tid det med. När den processen är avklarad så har man en ny bild av sin partner som kanske inte är helt smickrande, många upplever det som att det är en ny person som de ska försöka förmå sig att älska vilket inte alltid är så lätt. Delar av personen tycker man fortfarande om, men andra delar avskyr man, det blir blandade och motsägelsefulla känslor. Även om man kan förmå sig att förlåta själva otroheten så är det inte säker att man förmå sig att älska sin "nya" partner. 

    Det är här ärlighet blir väldigt viktigt, eftersom den kommer avgöra vilken bild man slutligen får av sin partner. Om personen slingrar sig och försöker mörka så mycket det går vilket tyvärr verkar vara det vanligaste så cementerar det bilden av en opålitlig person och gör det väldigt svårt att försöka se det som ett "misstag". Jag tror att de fall där den som varit otrogen lägger ALLA korten på bordet och verkligen visar i både ord och handling att man är beredd att göra  allt för att kompensera för sitt misstag. Det är väldigt naivt att tro att man kan behålla sin personliga integritet och frihet efter att man svikit något på det sättet och ändå bli förlåten. Förlåtelse är något man gör sig förtjänt av inte något man bara får gratis.

    Det är lätt att tro att man kan lösa allt genom att mörka och ljuga, den enkel genväg för att slippa problem och konflikter. Men man får vara medveten om att om att man då lägger alla sina ägg i samma korg och allt bygger då på att lögnerna inte spricker. För om det spricker så kommer skadan bli 100 ggr värre än om man varit ärligt från början så jag tycker inte alls att det är så självklart att man ska undvika konfrontationer eller konflikter. konflikt är inte alltid fel, ibland måste man ha konflikter för att lösa problem.
    Bra inlägg!!!

    Glöm dock inte att det inte är så att den bedragne ser sin partner på ett nytt sätt, sannolikhetet att partnern verkligen är en annan person finns med.

    "Otrogen? Du kan bli psykiskt sjuk
    Kvinnor som vänsterprasslar drabbas värst

    Du riskerar inte bara sitt förhållande om du är otrogen.

    Du kan också bli psykiskt sjuk.

    Hälften av vänsterprasslarna drabbas av psykiska problem, visar en norsk studie.

    Två psykologstudenter vid universitetet i Bergen har gjort en enkätundersökning bland 78 norska par som gått i samtalsterapi efter otrohetsaffärer.

    De har studerat skuld- och skamkänslor hos de som varit otrogna och viljan att förlåta hos de bedragna. 156 personer mellan 22 och 64 år deltog.

    70 procent av de som blivit bedragna upplevde sig ha olika psykiska problem som ängslighet, lätt för att gråta, rastlöshet och känslor av att känna sig värdelös.

    Bland dem som varit otrogna hade drygt hälften psykiska problem.

    - Det är en himmelsvid skillnad jämfört med normalbefolkningen, säger professor Frode Thuen vid universitetet i Bergen till tidningen VG.

    Han är handledare till studenterna som genomfört undersökningen.

    1997 publicerade han en rapport om psykisk ohälsa bland skilda. Den undersökningen visade att 32 procent av kvinnorna och 26 procent av männen upplevde att de hade psykiska problem efter sammanbrottet. Studenternas slutuppsats visar att det är en markant skillnad mellan skilda och otrogna par.

    Bland de kvinnor som varit otrogna har åtta av tio någon form av psykiska problem. Bland otrogna män är det fyra av tio.

    Nästan hälften av de undersökta otrohetsfallen uppdagades efter att den bedragne partnern fattat misstankar och krävt ett erkännande. I 16 procent av fallen avslöjades otroheten på bar gärning. 78 procent av de bedragna hade svårt att förlåta.

    Kvinnorna hade svårare än män att förlåta."

    https://www.aftonbladet.se/wendela/article10453750.ab
  • Anonym (komigen)
    Anonym (ytrewq) skrev 2018-09-06 10:03:29 följande:
    Bra inlägg!!!

    Glöm dock inte att det inte är så att den bedragne ser sin partner på ett nytt sätt, sannolikhetet att partnern verkligen är en annan person finns med.

    "Otrogen? Du kan bli psykiskt sjuk
    Kvinnor som vänsterprasslar drabbas värst

    Du riskerar inte bara sitt förhållande om du är otrogen.

    Du kan också bli psykiskt sjuk.

    Hälften av vänsterprasslarna drabbas av psykiska problem, visar en norsk studie.

    Två psykologstudenter vid universitetet i Bergen har gjort en enkätundersökning bland 78 norska par som gått i samtalsterapi efter otrohetsaffärer.

    De har studerat skuld- och skamkänslor hos de som varit otrogna och viljan att förlåta hos de bedragna. 156 personer mellan 22 och 64 år deltog.

    70 procent av de som blivit bedragna upplevde sig ha olika psykiska problem som ängslighet, lätt för att gråta, rastlöshet och känslor av att känna sig värdelös.

    Bland dem som varit otrogna hade drygt hälften psykiska problem.

    - Det är en himmelsvid skillnad jämfört med normalbefolkningen, säger professor Frode Thuen vid universitetet i Bergen till tidningen VG.

    Han är handledare till studenterna som genomfört undersökningen.

    1997 publicerade han en rapport om psykisk ohälsa bland skilda. Den undersökningen visade att 32 procent av kvinnorna och 26 procent av männen upplevde att de hade psykiska problem efter sammanbrottet. Studenternas slutuppsats visar att det är en markant skillnad mellan skilda och otrogna par.

    Bland de kvinnor som varit otrogna har åtta av tio någon form av psykiska problem. Bland otrogna män är det fyra av tio.

    Nästan hälften av de undersökta otrohetsfallen uppdagades efter att den bedragne partnern fattat misstankar och krävt ett erkännande. I 16 procent av fallen avslöjades otroheten på bar gärning. 78 procent av de bedragna hade svårt att förlåta.

    Kvinnorna hade svårare än män att förlåta."

    https://www.aftonbladet.se/wendela/article10453750.ab
    Tack!

    nejdå glömmer inte det, det jag menade är att man inte ser sanningen om en annan människa förrän personens avslöjats. den bild vi har av andra människor baseras ju enbart på det vi vet om dem. Det är inte förrän när saker avslöjas som vi tvingas att omvärdera den bild man har av personen.

    Det snackas ofta om att förlåta ett misstag, men det tycker jag är lite väl förenklat. Vi kan många ggr utan problem förlåta ett misstag men det man glömmer ta med i diskussionen är att personens misstag många ggr får en att omvärdera sin bild av personen. Så även om man kan förlåta själva misstaget år det inte säkert att man längre känner likadant för personen eftersom personens handlingar fått ens känslor att förändras. Många ggr vill man fortsätta älska någon men kan inte. Vad vi känner för andra beror ju till stor del på hur personen beter sig och ett svek kan absolut ta död på känslor.

    Väldigt intressant fakta....och jag håller med, har man psykiska problem och svårt att kontrollera impulser, känna empati eller har ett alldeles för stort ego (narcissism) så kan jag absolut tänka mig att man har lättare för att vara otrogen vilket stämmer in på det du skriver och något den bedragne kanske inte vetat om sin partner förrän allt nystas upp, alla är ju inte ärliga om sina psykiska sjukdomar med en partner eller vet ens om det själva.
  • Anonym (Anonym)

    Hur har det gått ts, har du fått reda på hur det verkligen ligger till ??

Svar på tråden Osäker