Hejsan!
Skapar en tråd för alla oss som fick kämpa ett tag för att få ett plus på stickan, oavsett om det är genom IVF eller på naturlig väg. Vill gärna dela resan som gravid med andra som har varit i liknande situation. Spelar inte heller någon roll när BF är:)
Har försökt med ett syskon i ett och ett halvt år och blev gravid nu i augusti och BF 22 april!
Välkomna!
Hej alla som inte är med i Facebook!
Glömmer att skriva här, läser allting men glömmer att skriva. Ska se till att bättra mig, men de hade ju vart kul om ni som man haft kontakt med ända från början oxå gick med i Facebook gruppen, så ta gärna en extra funderare där ;)
Ser att många har problem med sömnen, JAG med! Blir tokig.. Så trött på kvällarna men gruvar mig för att gå och sova då ja vet att de både för ont och jag bara ligger och snurrar hela nätterna ändå. Vaknar sen trotts att ja sovit dåligt så vaknar jag ändå runt kl 06 då ja är så himla hungrig så ja mår illa! Haha. Så himla jobbigt. Och dedär att vända sig om, vilket jäkla projekt! :p Man (jag iallafall) börjar känna mig som en valross, och värre lär de väl bli såklart :p
Har inte köpt någon gravidkudde ännu, men tror faktiskt jag ska ta och göra det ändå fast jag tänkt att ja skulle låta bli.. Är så sugen på en bbhugme kudde.. Men dom lär man ju kunna ha och amma med sen med tänker jag..
Hoppas ni mår bra allihopa!
Vi vill också ha syskon.. min kille vill försöka naturligt så fort det går typ. Å funkar inte det så har vi två st i frysen å använda oss av. Tar absolut ingenting för givet å har ställt in mig på att detta kanske är den enda graviditeten jag får uppleva. Tiden får utvisa <3
Vi har dessvärre inte det, trots många befruktade båda våra försök. Verkar som de inte klarar sig utanför kroppen. Andra försöket gjorde vi tidig insättning just för att vi inte fått något till frysen vid första försöket trots alla ägg. Det var ett bra drag visade det sig :) hur ser det ut för er?
Jag vill hinna återhämta mig ordentligt fysiskt och denna gången kanske vara i lite bättre form innan (kondition och styrka). Eftersom jag hade så mycket problem med foglossning var jag ju orörlig från vecka 20 ungefär. Från vecka 10 hade jag rejält ont, men kunde åtminstone gå lite. Det tog ju extremt på det lilla jag hade innan så tänker att det kan vara bra att ha mer att ta av. Får jag samma besvär lär väl det inte bli lättare under graviditeten, men kanske efter.
Så jag tänker att det borde gå ett år, men kanske inte längre. Sen är det ju dessutom så att vi kan ju inte ta för givet att det ens kommer gå och man måste ju ställa in sig på att det kan ta tid att lyckas. Och man blir ju samtidigt äldre, vilket inte gör saker lättare. Så det är ytterligare skäl till att jag inte vill vänta för länge. Å andra sidan är det tufft med två småttingar samtidigt. Men beror ju också på hur jobbigt eller lätt barn man har och får. Men det är ju svårt att veta innan.. Hur tänker ni andra om det här?
Och hur tänker ni som har fått till frysen kring hur ni känner om ni känner er "nöjda" med antal barn, men har kvar i frysen? Där känner jag att det varit svårt att inte använda dem och "nöja sig".
Men på tal om fler barn så kan det vara så att min mens redan kommit igång. Mitt avslag slutade för typ två veckor sedan, men igår började jag blöda igen. Väldigt lite än så länge och känns inte helt som mens. Har försökt läsa lite och verkar som det kan hända att det kommer lite mer avslag såhär, men verkar ovanligt och har inte hittat någon "vetenskaplig" info. Samtidigt är det väldigt ovanligt att få mens så här snabbt, särskilt eftersom jag helammar.
Ska på efterkontroll nästa vecka så får se vad barnmorskan säger då...
Hade ju sett fram emot att slippa mensen ett par månader till eftersom jag brukar ha ganska jobbig mens. Blöder mycket och har rejält ont och sen brukar min huvudvärk slå till då...
Vi har dessvärre inte det, trots många befruktade båda våra försök. Verkar som de inte klarar sig utanför kroppen. Andra försöket gjorde vi tidig insättning just för att vi inte fått något till frysen vid första försöket trots alla ägg. Det var ett bra drag visade det sig :) hur ser det ut för er?
Jag vill hinna återhämta mig ordentligt fysiskt och denna gången kanske vara i lite bättre form innan (kondition och styrka). Eftersom jag hade så mycket problem med foglossning var jag ju orörlig från vecka 20 ungefär. Från vecka 10 hade jag rejält ont, men kunde åtminstone gå lite. Det tog ju extremt på det lilla jag hade innan så tänker att det kan vara bra att ha mer att ta av. Får jag samma besvär lär väl det inte bli lättare under graviditeten, men kanske efter.
Så jag tänker att det borde gå ett år, men kanske inte längre. Sen är det ju dessutom så att vi kan ju inte ta för givet att det ens kommer gå och man måste ju ställa in sig på att det kan ta tid att lyckas. Och man blir ju samtidigt äldre, vilket inte gör saker lättare. Så det är ytterligare skäl till att jag inte vill vänta för länge. Å andra sidan är det tufft med två småttingar samtidigt. Men beror ju också på hur jobbigt eller lätt barn man har och får. Men det är ju svårt att veta innan.. Hur tänker ni andra om det här?
Och hur tänker ni som har fått till frysen kring hur ni känner om ni känner er "nöjda" med antal barn, men har kvar i frysen? Där känner jag att det varit svårt att inte använda dem och "nöja sig".
Men på tal om fler barn så kan det vara så att min mens redan kommit igång. Mitt avslag slutade för typ två veckor sedan, men igår började jag blöda igen. Väldigt lite än så länge och känns inte helt som mens. Har försökt läsa lite och verkar som det kan hända att det kommer lite mer avslag såhär, men verkar ovanligt och har inte hittat någon "vetenskaplig" info. Samtidigt är det väldigt ovanligt att få mens så här snabbt, särskilt eftersom jag helammar.
Ska på efterkontroll nästa vecka så får se vad barnmorskan säger då...
Hade ju sett fram emot att slippa mensen ett par månader till eftersom jag brukar ha ganska jobbig mens. Blöder mycket och har rejält ont och sen brukar min huvudvärk slå till då...
Jag har "problemet" med en till i frysen. Jag är ju ensamstående och har länge tänkt att en går bra,men om jag ska ha två vill jag ha en partner (och då tror jag inte att jag får använda den i frysen). Jag vill inte heller vara gravid igen (förlossningen går bra :)). Jag är gay så det behöver inte bli så om jag träffar någon, men det är ju många om. Vill ju gärna egentligen ha fler än en :). Så det kommer bli ett svårt beslut om några år om hur jag ska göra med min frysta blastocyst.
Min mens har också kommit tillbaka. Och jag helammar. Blev jätteirriterad,hade hoppats slippa den lite längre :)
Just det- kom ihåg att ni gjorde tidig insättning och vi höll tummarna för att den lilla skulle trivas i livmodern istället för på labbet med de andra- vilket han tydligen gjorde :)!!
Vi har heller inget i frysen- satte ju in 2 St på sista försöker som inte var ?topp-ägg? så det är ju fantastiskt att det nu blir vår lilla älskling!
Ett år låter nog rätt bra så kroppen får återhämta sig men skulle man bli gravid naturligt innan dess (vet ni att ni inte kan det ?) så blir man ju förmodligen bara glad och tacksam.
Har också förlikat mig på tanken att ett barn också skulle vara ok för oss - men egentligen vill vi båda ha 2 st. Men är så otroligt tacksam att man faktiskt är gravid och ska få träffa henne snart- fattar fortfarande inte hur detta gick till :D
Jag känner igen oss i det där. Vi fick ju också kämpa väldigt länge innan vi lyckades och även om jag jättegärna vill ha fler barn om det går så är maken fortfarande omtumlad inför vad som komma skall.
Nej det är ju väldigt naturliga tankar från din mans sida och klart man känner en viss oro. Och för vissa tar det längre tid att anpassa sig än andra. Men man tar sig ju igenom allt och hittar sin egen väg och får växa in i rollen i takt med att bebis växer... Jag tyckte förlossningskursen var bra och lärorik. Min man uppskattade den också:) Dock så har det tagit lite längre tid för honom att hitta sin papparoll. Han är van vid att jobba mycket och styra över sin egen tid. Nu blir det lite som att barnen får styra hans tid. Men dem anpassar sig:) När hade ni RUL?
Ja precis tror bara jag behöver få ett besked, snitt eller inte så att jag kan ställa mig in på det. Inorgon ska jag träffa en läkare om ska göra vaginalt ultraljud så får vi se hur det blir. Nej det är ju så man är så uppslukad av nuet, därför är jag lite rädd att det kommer som en våg sen när bebisen kommit. Hela resan. För oss var den ganska kort eftersom det gick smidigt för oss men oj så intensiv den var. Har knappt hunnit fatta att jag inte har några äggledare och är klassad som ?infertil?. Det kanske är en sorg som kommer sen? Lite jag i ett nötskal att bara köra järnet tills stormen är över och då kommer allt upp till ytan. Men därför också det ör skönt nu att vara sjukskriven och få landa lite i allt...
Min man var också orolig innan. Han hade aldrig hållt i ett så litet barn och han hade noll koll. Han kände nog också att det var jobbigt att jag hade bättre koll. Så kom vår son och jag tänker inte ljuga och säga att det magiskt kändes lättare... Men det blir lättare stegvis. Han gör så gott han kan. I början var det nog väldigt tufft för barnet är ju så beroende av mamman och eftersom jag ammar och vi har ett matvrak så var mannen inte värd mycket i sonens ögon. Dessutom tyckte han det var svårt att hålla och hans nervositet spillde ju självklart över på barnet och gjorde inte saken lättare. När mina föräldrar sen kunde hålla honom utan problem var han imponerad, men jag tror också lite förtvivlad. Det är tufft för självförtroendet. Dessutom kändes det nog tufft att inte kunna avlasta mig. Sakta har det blivit bättre. Mannen känner sig tryggare och nu har vi haft dagar där sonen hellre vill vara med mannen när han inte äter. För ett tag sen somnade han på mannen och lyckan var total för honom.
Utöver anknytningsbiten har min man fått lite panik över allt praktiskt. Han insåg plötsligt att han helt plötsligt hade någon som var viktigare än allt annat och då började han få panik över jobb, pengar, huset och allt annat som måste ske. Han mådde riktigt dåligt och vågade en dag knappt köra hem från jobbet för han inte litade på att han skulle kunna ta sig hem säkert. Som tur är pratade han med mig den här gången. Han har svårt att öppna sig annars. Men vi kunde prata om det och klura på lite saker ihop och det värsta släppte sen.
Jag känner att något hänt efter det och nu är han verkligen en pappa. Han gör precis samma saker som innan, men jag tror hans självkänsla stärkts och det gör allt så mycket bättre.
Tror därför det är viktigt att inte glömma bort männen i allt det här. Det är svårt när vi har världens hormonkarusell och själva är utmattade. Men männen kan också drabbas av graviditets- och förlossningsdepression. Så om ni misstänker det och har svårt att nå fram så kan ett tips vara att prata med mvc och bvc. De har kuratorer och psykologer som kan hjälpa till.
Men glöm inte att det blir bättre
Och tjejer. Glöm inte att det är helt normalt att inte känna eufori och till och med må dåligt efter barnet kommit. Kroppen går igenom så otroligt mycket. Men det blir oftast bättre och blir det inte det så sök hjälp. Det är inget att skämmas för.
Och visst lär man sig under tiden. Dessutom är ju alla barn olika så det blir mycket att lita på sin instinkt i kombination med att ta hjälp av folk som kan.
Ja du får ju en extra grej som spelar in i och med det. Men det är ju egentligen dumt att "oroa" sig i onödan utan ta det när det kommer.
Sååå tråkigt att inte få slippa mensen längre. Jag är dock inte helt säker på att det är mens ännu för blöder väldigt lite och känns inte som mens. Får se helt enkelt. Om mensen blir så här behändig i framtiden är jag dock överlycklig :p
Hur går det för dig nu då? Och hur mår lilla guldklimpen?