AndreaBD skrev 2018-10-11 09:23:47 följande:
Det är klart jag vet vad en åtgärdsplan är. Jag har skrivit såna - åtgärdsprogram hette det för inte så länge sedan. Däremot har jag knappt kommit i kontakt med utredningar i skolan, eftersom jag jobbar på ett behandlingshem med specialskola och här är det behandlarna som sköter den biten (och rektorn har ansvaret). Och för bara några år sedan var det helt andra rutiner på skolorna, de har ju bytt namn på såna "underlag" flera gånger. Dvs. det hette inte utredning för bara några år sedan.
Men oavsett, jag säger inte att skolan inte kan göra fel. Men, min erfarenhet är att barn ändå inte brukar ha så stora problem att man vill flytta dem till specialskola, bara för att det är lite rörigt i klassen och inte allting funkar perfekt. Barn klarar ändå att anpassa sig lite till omständigheterna. Om ett barn inte kan det, så tror jag att det barnet har svårigheter av någon sort, t.ex. NPF.
Och jag har ganska bra erfarenheter av såna specialskolor, också med tanke på att barnen återintegreras i sina vanliga skolor när de har mognat lite och fått träna lite extra på studieteknik och på det sociala. Man kan se det på två sätt. Antigen att barnet förlorar kompisar och blir utanför om det flyttas till specialskola. Men det kan också vara så att det kan vara värre att vara kvar. Vissa barn som jag har haft som elever och som har flyttats till resursskola har haft bättre kontakt med sina kamrater på sin gamla skola än vad de hade haft om de hade varit kvar. Kamraterna började nämligen bli väldigt less på dem. Om det finns risk att ett barn straffar ut sig, så kan det vara en bra alternativ att det flyttas. Inte för gott, kanske för ett år, eller två eller tre.
Men det är svårt att säga, man får alltid se hur situationen är, hur bra barnet trivs i sin vanliga skola, hur bra eller dålig resursskolan är. Det hänger ju på många olika faktorer.
AndreaBD skrev 2018-10-11 09:41:29 följande:
Jag tror du missförstår mig här. Du säger att ditt barn har "vissa svårigheter". Och jag säger att man inte kan ta hänsyn till något som man inte vet vad det är. Om han har svårigheter så måste man ju reda ut vad det är för svårigheter. Jag får intrycket att du vill undivka en diagnos. Men en diagnos är ju egentligen bara en bedömning av vilka slags svårigheter barnet har. Och det krävs en annan slags utredning för det än vad skolan kan göra. Skolan skriver bara ner vad de har observerat och kallar det för utredning. Det du behöver för att kunna styrka att ditt barn behöver vissa insatser är ju att någon utreder vilka svårigheter han har.
Jag vet att ni har försökt och varit i kontakt med BUP. Jag säger bara att det vore bra att ha något mer konkret.
Sedan kan jag inte låta bli helt att undra vad ditt barn gör för att skapa en dålig arbetsmiljö? Någonstans kan jag visserligen tänka mig att det måste vara en överdrift. Min egen son var som ett jojo och kunde överhuvudtaget inte vara i klassrummet den mesta tiden, utan satt med assistent. Men det beror förstås på hur de ser på situationen. I min sons fall förstod de att det inte går. I ert fall kan det vara så att det inte heller går, men att de tror att det borde gå. Vilket då vore oprofessionellt, eller åtminstone ett misstag. Jag menar - om det inte funkar att ha ett barn i klassen, så försöker man väl först att sätta barnet med någon vuxen tidvis utanför klassrummet. Visserligen har skolor oftast svårt att skaka fram en personal till sånt, men det brukar funka om man stuvar om lite.
AndreaBD skrev 2018-10-11 10:20:15 följande:
Jag behöver bara se rubriken - "trakasserade av skolan". Skolor har annat att göra än att trakassera föräldrar. Och att anmäla skolan till alla möjliga ställen kommer ju inte att göra det bättre för barnet. Snarare motsatsen. Du tolkar ju saker som antagligen har helt andra orsaker som personliga påhopp. De har satt in åtgärder och tagit bort dem igen ganska snart? Det kan finnas många anledningar. Kanske visade det sig inte fungera? Eller kanske var det inte tänkt att pågå länge (för att det inte finns resurser)? Tråkigt förstås, och jag kan förstås inte bedöma om det kanske var fel ställe att snåla på. Kan också hända att de inte har tänkt igenom ordentligt och satt in en åtgärd som inte kunde fungera. I så fall deras fel förstås. Men en anledning finns säkert.
Att samarbeta är ju inte bara att svara på mail och gå på möten, utan även att vara villig att förstå den andras syn på saken. Det är svårt för en förälder att veta exakt vad som händer i skolan. Man är ju inte med. Annars får man verkligen vara med några dagar. Fast då brukar ju barn inte heller vara som vanligt, det är ju en speciell situation. Men, någonstans måste man ju ha ett visst förtroende för skolan. Man kan inte bara vara misstänksam mot de och "vänta på" att de gör fel. Jag säger inte att det måste vara så, men du ger lite det intrycket. Det kan förstås vara så att ni har blivit besvikna många gånger och därför inte litar på dem längre. Men, jag skulle ändå ta lite "lugnare", eftersom det blir jobbigare för barnet om det är så mycket liv runt hans skolgång. Så jag skulle tona ner det lite.
På vilket sätt "exploderar" han? Och vad har de andra gjort innan? Man måste ju också jämföra det. Dvs. om någon "bara" retar, och ditt barn börjar slåss, så kommer han självklart att få skulden. Det här är ju väldigt vanligt när det gäller barn med ADHD. Hur kan du vara så säker att han inte har NPF? Ofta visar det sig först när de börjar skolan. Och ofta visar det sig först tydligt när man ställer krav. Om det är ganska kravlöst och avslappnad hemma, kanske inga syskon att ta hänsyn till och ni tycker att det är "temprament" - då är det inte så konstigt att det "bara märks i skolan".
Förresten, vad anser DU då, vad har han för svårigheter? Jag får ingen klar bild av det.
Jo, det finns förstås mobbing. Det är dock inte så vanligt så pass tidigt. Och har du verkligen sett/hört hur det går till? Jag har själv gått på min son som påstått att det var de andra som börjat. Det visade sig då att de visserligen hade sagt något, men att han hade reagerat orimligt starkt på det. Jag har två barn med ADHD själv. Några år senare påstod det andra barnet, dottern, att hon blivit mobbad. Vi pratade tillsammans med en av hennes dåvarande lärare, hon var då runt 19 år. Och läraren förklarade för henne att det inte verkigen var mobbing, utan det var så att hon spökade ut sig (under 7:an/8:an)- hon hade en väldigt speciell klädstil - och de andra tittade eller kommenterade. Inget verkligen elakt, de var bara lite förvånade ibland och sa det som de tyckte. Och hon uppfattade det som mobbing. Så, man ska verkligen dubbelkolla att det är så illa som barnet uppfattar det. Annars är det enklare att fixa, nämligen förklara för barnet hur det ligger till.
Nu var det ju inte en kort period som det var struligt i skolan. Både förskoleklass och åk1 har varit struliga med många lärarbyten. Sonen har visat på att han funkar bättre med vissa lärare än andra. Alltså det är inte kraven som har varit problemet utan hur man har lagt fram det och hur man har bemött honom!
Nu är det faktiskt så att sonen har vänner, han blir bjuden på flertalet kalas (alla i klassen är ej bjudna) och han har en bästa kompis så att ta bort detta nu skulle skada mer än vad det skulle ge. Utifrån detta drar i alla fall jag slutsatsen att hans klasskamrater INTE är less på honom.
Ja vi föräldrar upplever oss trakasserade nu och det är en känsla som vi har rätt att känna då det är endast vi som vet hur detta har skötts! Tycker du att det är lämpligt att skolan minst en gång i veckan nu skickar mail och frågar om vi har sökt andra skolor och när vi ska flytta vårt barn till en annan skola?? Låter det som en skola som vill samarbeta med oss, som vill hitta lösningar och som ser till elevens bästa?? Vår son har visat på framsteg både genom mycket högre närvaro samt förbättrat sina studieresultat men skolan (rektorn) har inte velat se detta eller ändra sin uppfattning utifrån detta. Vi litade på dem tills de började göra saker bakom vår rygg och började gå mot personangrepp, något som vi aldrig gjorde mot nån i skolan. När vi märkte att de insatser som vidtogs inte gjordes tillräckligt länge för att kunna se ett resultat utan varje möte handlade om specialklass, även det första mötet, ja då tappade vi förtroendet för skolan.
Så vitt jag vet så är det inte skolans uppgift att sätta medicinska diagnoser på barn och om de hade trott något sånt så borde de väl rimligen ha skickat en remiss till lämplig instans, eller vad tycker du? Jag har varit i kontakt med BUP jag har även diskuterat detta med skolpsykologen och båda har avrått mig från att göra nåt sånt utan vänta in lite då det är en pojke som dessutom är född sent på året och det kan vara en mognadsfråga. Då vi har sett att han gjort en hel del framsteg så är jag benägen att tro på dessa individers expertisutlåtande i stället för en pedagogs gissningar, eller vad tycker du?? Jag har inget problem med om sonen skulle få en diagnos, förutsatt att det sker av kompetent personal som har rätt kunskap och kompetens för att avgöra nåt sånt. Men jag tycker inte att man ska slentrianmässigt sätta diagnoser på barn utan det ska ske när det verkligen krävs. Jag tycker också att man ska vara väldigt försiktig med att skicka iväg barn till specialskolor utifrån gissningar och brist på ansvarstagande i den ordinarie verksamheten enbart för att det är en enklare lösning....för skolan!!!!
Samarbete innebär att
båda parter ska vara lika öppna mot varandra och ta del av varandras kunskaper. Att jag blint ska tro och lita på allt som skolan säger och följa deras direktiv utan att de en endaste gång tagit hänsyn till våra åsikter är inte ett samarbete i mina ögon. Vad får dig och tro att sonen är medveten om dessa problem?? Han har endast varit delaktig en endaste gång på dessa möten och det var endast för att vi bad om det för vi ansåg att även han ska känna delaktighet i sin utbildning. Under den stund han var där var mötet lugnt och sansat. Sluta hitta på saker som du inte vet nåt om!! Hemma pratas inte detta om med sonen alls och han vet inte ens om att det finns ett beslut om att han ska flyttas. Var snäll och sluta skapa dig fantasibilder om mig och min familj utifrån trådstartens titel som jag skrev i affekt och frustration!!!! Otroligt att du vet så mycket om mig och sonen utifrån titeln på trådstarten!!
Han har ett jack i pannan där han fick sten kastad i ansiktet, han blev knuffad från ett staket och rev upp hela baksidan av sina jeans (ren tur att det inte blev värre än så), blåmärken på revbenen.....behöver du mer??? Så det är bara barn med ADHD som slåss när de blir provocerade?? Intressant...Det är inte min son som säger att han blir mobbad, det är vi föräldrar då detta sker regelbundet och av samma barn. Vi har påtalat detta flertal gånger men inget har gjorts av skolan. De reagerar endast när sonen blir arg och ger igen.
Återigen, på vilket sätt tror du hans tillvaro hemma är kravlöst? Att han får göra precis som han vill eller? Sluta prata om sånt som du inte vet nåt om! Han har syskon och hemma ställs samma krav på honom som på syskonet så kravlöst är det inte. Vi har regler som ska följas och barnen har ansvar för vissa saker som ska göras...tror du att vår son lever i nån plastbubbla eller och sen bli knäpp när han släpps ut några timmar? Min son har hög integritet och när han behandlas illa låter han en få veta det. Han slåss ytterst sällan, vi har endast fått till oss två gånger att nåt fysiskt har hänt och en av dessa gånger var det inte ens slagsmål utan en missuppfattning. Innan du börjar tillskriva mig en massa dumheter så är detta bekräftat av skolan i efterhand!
Som jag ser det har sonen varit väldigt omotiverad av studier, rent av uttråkad. Hemma har han visat på kunskaper som han vägrat visa i skolan. Han har upplevt turbulensen i klassen med gap, skrik och slagsmål vara störande och valt därför oftast att lämna klassrummet och ibland vägrat komma in. Han har ett temperament som visar sig när han känner sig trängd och orden tar slut för honom och då börjar han gapa och skrika för att folk ska lämna honom i fred. Han slåss inte med sitt syskon eller oss vuxna och han slåss inte när han umgås med andra familjemedlemmar, vänner, bekanta mm.
