OJA77

Äldre 8 Oct 12:49

66 svar

Trakasserade av skolan

Hej
Jag har en situation där skolan och vi föräldrar inte är överens om vad gäller sonens fortsatta studier vilket har föranlett till att skolan nu har beslutat i all hast att flytta vår 8-åriga son till en annan skola och en specialundervisningsklass. beslutet har inte verkställts ännu och vi har även bestämt oss för att söka andra alternativ i form av annan skola. Vi har anmält skolan till Skolinspektionen för brister i utredningar och åtgärdsplaner och vi har givetvis överklagat beslutet om flytt av sonen. Dessa processer är nu igång men kommer ta några månader innan vi får veta om vi har fått rätt eller inte. Vi har informerat skolan om att vi motsätter oss beslutet och att det är överklagat men att vi under processens gång vill se att sonen går kvar där han är i väntan på beslut eller att han kommer in på en annan skola som vi föräldrar har valt. Vårt problem nu är att vi hela tiden får mail från skolan där de ifrågasätter vilka skolor vi har sökt och hur det går med sökandet av andra skolor. Vi blir kontaktade för minsta lilla sonen gör utan att ta reda på bakomliggande orsaker till beteendet. Det har gått så långt att vi känner oss trakasserade då vi har redan besvarat alla deras frågor och förklarat hur det ligger till men det är nästan som att de har tagit det som en grej nu att varje vecka hålla på att stressa på oss föräldrar. Vi har efter otaliga samtal med olika instanser fått till oss att skolan i princip har rätt att göra som de vill och vi föräldrar har inget att säga till om.

Det jag undrar över nu är om nån här har tips eller ideer att komma med som vi kanske inte känner till eller har missat? Det har gått så långt att vi överväger att hålla sonen hemma om skolan bestämmer sig för att verkställa beslutet om flytt innan överklagandet har haft sin gång. Har någon här gjort detta och hur har det gått? Blev ni lyssnade på efter att ni gjorde nåt sånt?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2018-10-22 14:43
Nu har skolväsendets överklagandenämnd bestämt att sonen INTE får gå kvar i sin skola under handläggningstiden och han ska härmed tvångsförflyttas till en annan skola på andra sidan stan. Känner mig så fruktansvärt maktlös som förälder! Helt utan rättigheter och skolan har ljugit sig blå för att slippa oss och vår son och den som kommer betala priset för detta är vår son.

AndreaBD

Äldre 10 Oct 10:55

#21

Anonym (A) skrev 2018-10-10 10:14:03 följande:

Som jag uppfattar det så menar Ts att sonen visserligen har behov av anpassningar, men att han med rätt stöd och mer arbetsro och stabilitet i klassen faktiskt borde kunna vara kvar i klassen.
Skolan har gjort lite halvhjärtade forsök att göra anpassningar, mest för att kunna saga att man provat men att det inte fungerade. I praktiken verkar de varken ha kompetens eller vilja till att göra anpassningar, utan slussar iväg alla "svåra" barn till specialklasser som förlagts separate från alla andra barn.

Detta innebär att sonen inte kommer kunna ha kontakt med sina vänner ens på rasterna.

Ts vill inte att sonen ska tvångsförflyttas till en annan skola där det bara finns barn med NPF-problematik och där barnen verkar stanna under hela sin skoltid, utan någon plan för återförande till vanliga klasser, oavsett hur barnet utvecklas och mognar.

I min väld är det jättebra att det finns specialskolor för barn som verkligen behöver det och inte klarar av eller mår bra i en vanlig skola, ens med stöd och anpassningar. En del barn behöver mindre grupper och stora anpassningar hela sin skoltid, medan andra mognar och lär sig strategier som gör att de så småningom börjar på andra skolor.

I det här fallet verkar skolan använda specialskolan som någon form av avstjälpningsplats för alla barn som behöver stöd och anpassningar.

Det är TS uppfattning att det skulle fungera i klassen med lite stöd. Kanske håller skolan inte med? Jag har själv varit i situationen då läraren sa att min son inte skulle kunna vara kvar nästa läsår för att det inte skulle fungera. Och trots att jag själv är lärare (eller just därför) trodde jag henne direkt. Hon hade erfarenheten och hon ser hur det fungerar varje dag. Sånt kan man inte bedöma lika bra som förälder.

TS vill inte att sonen ska till en skola där det bara finns barn med NPF-problematik. Ändå är de svårigheterna som hon beskriver och de anpassningarna hon önskar typiska för NPF-problematik. Alltså vore det väl passande för hennes son?

Naturligtvis kan det vara så att skolan inte alltid sköter allt så optimalt och att det varierar på vilka grunder man skickar barn till dessa specialskolor. Jag har själv ganska positiva erfarenheter där. En hel kommuns skolgång fungerade så mycket bättre när det fanns en sån resursskola. När de sedan lade ner den blev situationen bara väldigt mycket sämre. För barnen som borde ha gått i en sån och som i vanliga skolan bara drev runt och störde alla andra, och för alla andra elever som inte fick lugn och ro.

Jo, jag förstår ju det där med kompisarna. Ändå är ju skolgången första prioritet.

Anonym (mamma)

Äldre 10 Oct 13:35

#22

Hararochkaniner skrev 2018-10-10 10:29:44 följande:

Du kan be nuvarande skola att kräva autismutredning av er son. Med ett intyg från skolan så har bup ingen rätt att neka. Kön kan däremot vara lång,

I vårt fall nekade BUP utredning trots intyg från både skola, HAB och barnläkare.
Vi fick till sist ta det upp på högsta chefsnivå i landstinget, så denne fick sparka nedåt på sina olika chefer osv. Till sist kom vi in under hot och tvång, men det har märkts hela vägen att de inte vill ha oss där.

Tex fick vi ingen återkoppling till sonen, inget skriftligt utlåtande och inget fortsatt stöd med de problem som konstaterades, utan hänvisades tillbaks till vårdcentralen/HAB.

När jag grävde lite i varför vi inte fick fortsätta kontakten med BUP förstod jag att utredande psykolog faktiskt förordat det, men att han blivit både tystad och nekad av högsta chef....och ändå måste jag säga att vi varit väldigt tillmötesgående och trevliga genom hela karusellen. Det som hänt är att just vårt fall blivit en bricka i spelet mellan olika delar av landstinget, där ingen vill ta ansvaret.... alla är överens om behovet, men BUP skickar till HAB, HAB skickar till BUP, och tillbaks igen... när bollandet blir för ohållbart pekar de båda tillbaks till vårdcentralen. Ett systemfel helt enkelt, som ingen av de ansvariga kan rå för, men den som hamnar i kläm och blir drabbad är vår son

Just nu försöker jag förtvivlat få reda på om vi står i kö till läkare på BUP för att få tillgång till medicinering. Medicinering är BUP's enda rekommendation för vår son - trots att de inte har gjort någon egentlig diagnostisering av hans ångestpåslag, utan bara gått på vad vi föräldrar berättat...

Men jag hittar ingen läkare som vill skriva ut recept, utan de hänvisar alla tillbaks till att det är BUP som har den kompetensen, och på BUP vet de inte om vi står i kö eller inte...enligt den ena sekreteraren gör vi det, enligt den andra inte...

Hararochkaniner

Äldre 10 Oct 14:47

#23

Anonym (mamma) skrev 2018-10-10 13:35:56 följande:

I vårt fall nekade BUP utredning trots intyg från både skola, HAB och barnläkare.
Vi fick till sist ta det upp på högsta chefsnivå i landstinget, så denne fick sparka nedåt på sina olika chefer osv. Till sist kom vi in under hot och tvång, men det har märkts hela vägen att de inte vill ha oss där.

Tex fick vi ingen återkoppling till sonen, inget skriftligt utlåtande och inget fortsatt stöd med de problem som konstaterades, utan hänvisades tillbaks till vårdcentralen/HAB.

När jag grävde lite i varför vi inte fick fortsätta kontakten med BUP förstod jag att utredande psykolog faktiskt förordat det, men att han blivit både tystad och nekad av högsta chef....och ändå måste jag säga att vi varit väldigt tillmötesgående och trevliga genom hela karusellen. Det som hänt är att just vårt fall blivit en bricka i spelet mellan olika delar av landstinget, där ingen vill ta ansvaret.... alla är överens om behovet, men BUP skickar till HAB, HAB skickar till BUP, och tillbaks igen... när bollandet blir för ohållbart pekar de båda tillbaks till vårdcentralen. Ett systemfel helt enkelt, som ingen av de ansvariga kan rå för, men den som hamnar i kläm och blir drabbad är vår son

Just nu försöker jag förtvivlat få reda på om vi står i kö till läkare på BUP för att få tillgång till medicinering. Medicinering är BUP's enda rekommendation för vår son - trots att de inte har gjort någon egentlig diagnostisering av hans ångestpåslag, utan bara gått på vad vi föräldrar berättat...

Men jag hittar ingen läkare som vill skriva ut recept, utan de hänvisar alla tillbaks till att det är BUP som har den kompetensen, och på BUP vet de inte om vi står i kö eller inte...enligt den ena sekreteraren gör vi det, enligt den andra inte...

Men gud vad dåligt! Urs, det är hemskt när man känner att man som förälder måste bli den jobbiga påstridiga för att få det som man har rätt till.

Vi gick genom bvc och det gick smidigt och fort. Ts kanske ska prova att gå genom bvc?

OJA77

Äldre 10 Oct 17:09

#24

Anonym (Stackars barn) skrev 2018-10-09 13:37:38 följande:

Har jobbat på en skola med föräldrar som du, som vägrar se sitt barns behov. Skolan får inte flytta barn hur som helst, tyvärr. Det behövs ordentlig kartläggning före. Barnet jag jobbafe med är på en treårings nivå kunskaosmässigt, kan inte leka eller samtala. Men då föreldern är högt upp i skolans värld vågar ingen agera.

Nä ts låt din son prova den nya skolan för att sedan utvärdera hur han mår där. Sen npf kan visa sig i skolan pga många barn, höga krav och ständig förändring. Hjälp ditt barn att bli sitt bästa jag i stället för att gorma på skolan. Hoppas ni vaknar upp innan det är för sent och han kommer långt efter.

Först och främst så har du fel vad gäller flytt av barn. Rektorn har rätten att besluta om att ett barn ska flyttas, jag har kollat det både med skolinspektionen och utbildningsförvaltningen! För det andra är min son normalbegåvad pojke och är fullt kapabel att både kommunicera och leka med andra barn. Jag är inte blind för min sons tillkortakommande men däremot så anser jag att de är på en nivå som borde kunna hanteras i en vanlig skola med viss stöd och hjälp. Att flytta ett normalbegåvat barn som har kompisar och stabilitet för att skolan gjort halvhjärtade försök till anpassningar vore väldigt skadligt för sonens utveckling. Det är ett barn och inte en sak och att flytta runt honom till en skola som både vi föräldrar och enhetschefen för den skolan anser inte är rätt för honom kommer vi aldrig gå med på.

Du kallar det gorma men jag ser det som att jag står upp för min son och är hans röst i det här kaoset. Jag tänker absolut gorma tills skolan börjar lyssna, det är mitt jobb som mamma!! Tråkigt bara att du inte kan tänka dig att skolan kan ha fel i det här fallet utan är enbart färgad av dina egna dåliga erfarenheter av föräldrar.

OJA77

Äldre 10 Oct 17:15

#25

Anonym (A) skrev 2018-10-09 15:23:46 följande:

En privat utredning är nog inte helt fel, både för att få bättre förståelse för hur man kan hjälpa sonen och faktiskt få bättre koll om han faktiskt har dyslexi, eventuella drag av NPF eller annan problematik. Visar utredningen att han bara har dyslexi och dåligt arbetsminne får ni förhoppningsvis bättre möjlighet att hjälpa honom, och lite mer kött på benen i diskussionen med skolan. Skulle han visa sig ha drag av NPF så vet ni det också.

Se under tiden till att sonen faktiskt inte kommer efter mer i läsning, skrivning och matte. Idealiskt vore om ni kan hjälpa honom att till och med ligga före. Då avväpnar ni skolan rätt så effektivt, samtidigt som sonen faktiskt kan känna att han kan.

Tanken är att vi ska göra en privat utredning för att hjälpa sonen. Det har gjorts en utvärdering av skolpsykologen som kom fram till att han eventuellt hade läs- och skrivsvårigheter och kort arbetsminne. Detta var på beställning av skolan och vi gick givetvis med på en sådan utredning. Trots detta har skolan inte vidtagit några åtgärder utifrån det som framkom av skolpsykologens utredning.

O ja, vi sitter hemma varje dag med sonen och övar läsning och matte och det börjar gå riktigt bra nu. Han har visat på ett mycket större intresse för skolan och hans närvaro har ökat i takt med att den nya klasspedagogen börjat få ordning på klassen. Detta visar på att sonen både kan och vill men skolan vägrar se detta nu för de har redan bestämt sig.

OJA77

Äldre 10 Oct 17:30

#26

Anonym (mamma) skrev 2018-10-09 19:04:25 följande:

På vilket sätt ser inte TS sitt barns behov?
Alla försök som gjorts med åp och stöd? Känner tvärt om att TS har gett allt och lite till, men att skolan inte har kompetens eller insikt att utföra det som krävs.

Sitter lite i samma sits som TS, men har hittills (efter 2 år av sporadisk skolgång) ändå lyckats hålla en bra relation till skolan - även om jag helst hade velat tala om för dem vilket uruselt jobb de gör...

Tyvärr finns inga bättre skolalternativ i närheten för oss, men vi har ändå tänkt tanken på att ett skolbyte kunde vara bra (även om det bara blir till ett annat likvärdigt alternativ). När vi förde det på tal, tog rektor direkt initiativ och sa att hon kunde flytta vår son, utan några utredningar eller längre funderingar. Så hur svårt det är att flytta en elev, beror nog mest på om skolan vill ha eleven kvar eller inte... tack vare den goda kommunikationen blev det dock aldrig allvar av flytten den gången.

Vi har verkligen försökt att hålla en öppen kommunikation och bra relation med skolan. Vi har gått på varje möte som de har kallt på och åkt till skolan när de kallat på oss. Vi har suttit på otaliga möten och hjälpt skolan på alla sätt vi har kunnat och ställt upp på allt de har kommit med. Däremot har skolan inte skött det lika snyggt. De har brutit överenskommelser, inte lämnat ut viktig information till oss, undvikit att återkoppla till oss och inte tagit på allvar våran oro över att sonen blivit slagen, fälld, retad m.m. Varje insats som skolan vidtagit har de avbrutit efter 1-2 veckor. För en månad sedan ville vi visa på vilja att samarbeta och valde själva att boka in möte med skolan där vi tillsammans med sonen kom fram till en ny åtgärdsplan som vi alla var nöjda med. Efter 3 dagar valde man att bortse från den och besluta om flytt till annan skola utan någon motivering mer än att de hänvisade till tidigare historik och att det ändå inte skulle fungera!!

Tråkigt att höra att ni är i liknande situation men jag är glad för din skull att ni och skolan kan kommunicera på ett bra och konstruktivt sätt. Jag önskar att det hade varit så för oss för det är vad vi har velat hela tiden.

OJA77

Äldre 10 Oct 17:44

#27

AndreaBD skrev 2018-10-09 20:31:51 följande:

Ser du, precis det är skillnaden mellan dig och TS: Ni samarbetade. Det gjorde vi också runt vår son som hade problem i skolan. Det går inte att jobba emot skolan. Och det går inte heller att ursäkta allt som barnet gör med "han blev retad". Min son har svår ADHD och hade verkligen svårt för att inte rentav explodera om han blev retad, men vi ansåg ändå att sonen inte hade ett ansvar där också.

Dessutom tycker TS att han inte har något funktionshinder (och dyslexi ger inte såna problem), men kräver ändå att skolan ska ta hänsyn till hans speciella sätt. Om han inte har nåt funktionshinder, så kan man också ställa vanliga krav på honom.

Berätta gärna för mig vad som får dig att tro att vi inte har samarbetat med skolan? Var i min trådstart kan du utläsa det?? På vilket sätt har vi jobbet emot skolan? Förklara gärna detta för mig för som det ser ut nu när jag läser dina kommentarer så verkar du tillskriva mig egenskaper och handlande utan att ha en aning om något. Du tolkar fritt att det per automatik är vi föräldrar som har fallerat än att skolan faktiskt har brustit i sin handläggning och kommunikation med oss!??

Vi har samarbetat med skolan på alla tänkbara sätt som vi har kunnat. Vi har gått på varenda möte, svarat på varenda samtal och mail och kommit med förslag på olika lösningar samt ställt upp på vad som än har bestämts. Vi har kommit med förklaringar till sonens beteende för gissa vad??! Skolan har aldrig under två år pratat med vår son om hans problem. När något har hänt har de aldrig frågat honom om vad som hänt och varför. Det har vi gjort!!

Vet du, mobbing finns på riktigt! Min son har utstått med väldigt mycket både psykiskt och fysiskt från barn i klassen och skolan för att han föredrar att leka lugna lekar och gärna med flickorna. Min son blir arg och "exploderar" när han blir påhoppad för att han har ett temperament. Han har självklart ett ansvar för sitt beteende men de som ger sig på honom då?? Har de inget ansvar?? Ska de få fortsätta och hållas och bara barnet som reagerar som ska straffas??

Utifrån det som skolpsykologen kommit fram till och samtal med BUP så anser jag honom inte ha en npf-diagnos och han är normalbegåvad men med det sagt så är jag medveten om att sonen har tillkortakommanden som han behöver hjälp med. Jag anser också att han skulle klara av att vara i en vanlig klass med rätt stöd och anpassning som han har enligt skollagen.

OJA77

Äldre 10 Oct 17:50

#28

Anonym (mamma) skrev 2018-10-09 22:47:20 följande:

Lyckas man verkligen alltid bättre när man samarbetar? Vi har inte kommit någonstans på det sättet, inget har blivit bättre för vår son i skolan.
Jag orkar inte bråka, men kan inte heller se ner på de som inte ser någon annan utväg.

Vår son har ett funktionshinder, en cp-skada. Men jag vet inte om det "ger såna problem"??? Vilka gör det???

Vi fick också kämpa länge innan vi fick en tid på BUP för utredning, trots remisser och krav från skolan tog det över ett år innan vi fick första bedömningssamtalet, och ytterligare ett år innan en begränsad utredning var klar.

Den visade att han låg precis på gränsen för autismspektrumdiagnos, men att ett par funktioner fick lite för höga poäng för att han skulle uppfylla alla diagnoskriterier. Det innebär att han beter sig och reagerar som om han hade en diagnos i 9 av 10 fall, men att möjligheterna att få stöd och hjälp saknas helt

Är det rimligt att han ska klara "vanliga krav" med de förutsättningarna???

Dessutom har han en stor ångestproblematik, kopplat till hans funktionshinder. I det fallet blev vi hänvisade till vårdcentralen för att någon allmänläkare där skulle kunna skriva ut ångestdämpande läkemedel....

När små barn behandlas på det sättet har jag full förståelse för att ork och humör inte räcker till.

Vill skicka en stor kram till TS. Ni gör ett fantastiskt jobb som tar ansvar för ert barn!

Jag vill bara flika in här med att säga att vi inte på något sätt har bråkat eller gormat på skolans pedagoger och rektor som vissa påstår här. Däremot har vi ifrågasatt och krävt svar. Är det att bråka?? Vi vill inte ha de här problemen men vi vill bli lyssnade på. Vi vill ha ett samarbete men då måste det vara ömsesidigt och så har det inte varit. Vi har hela tiden fått olika information om sonens situation, beroende på vem vi har pratat med. Vi har blivit lurade och förda bakom ljuset. Mitt jobb som förälder är att vara min sons röst i en miljö där ingen vill lyssna på honom och om det är att bråka så får det väl vara så.

OJA77

Äldre 10 Oct 17:56

#29

AndreaBD skrev 2018-10-09 23:04:41 följande:

Ni har ju en helt annan situation. Och det är klart att barnet mår bättre om man samarbetar med skolan. Jag menade inte att man uppnår saker utan helt enkelt att det är tryggare för barn om man samarbetar. Naturligtvis kan inte ditt barn förväntas klara vanliga krav, men TS säger ju att hennes barn inte har funktionshinder. Och jag har själv två barn med funktionshinder och har haft en riktig odyssé när det gäller skola, främst med ett av dem.

Hur tror du att ett barn mår när det sätts in åtgärder som sen tas bort efter några dagar eller en vecka??? Hur tror du ett barn mår som ständigt lever under hot att om han inte sköter sig perfekt så kommer han bli tvångsförflyttad till annan skola?? Hur tror du ett barn mår som jämt får höra från skolans rektor att han är orsaken till en dålig arbetsmiljö för rektorns anställda??

Mitt barn har ingen diagnos och därmed inget funktionshinder, däremot har han vissa svårigheter som han behöver hjälp med och som vi föräldrar och den juridiska rådgivaren som vi har varit i kontakt med anser bör kunna ges i den ordinarie klassen där han är i dag.

Vänligen bespara mig hädanefter dina påhopp och acceptera att alla barn har inte en diagnos per automatik när saker och ting inte fungerar i viss miljö. Jag har varit i kontakt med flera föräldrar som har haft liknande problem som vi och när barnet fått byta till en mer förstående skola så har det gått strålande för dessa barn!!

OJA77

Äldre 10 Oct 18:34

#30

Anonym (A) skrev 2018-10-10 10:14:03 följande:

Som jag uppfattar det så menar Ts att sonen visserligen har behov av anpassningar, men att han med rätt stöd och mer arbetsro och stabilitet i klassen faktiskt borde kunna vara kvar i klassen. Skolan har gjort lite halvhjärtade forsök att göra anpassningar, mest för att kunna saga att man provat men att det inte fungerade. I praktiken verkar de varken ha kompetens eller vilja till att göra anpassningar, utan slussar iväg alla "svåra" barn till specialklasser som förlagts separate från alla andra barn.

Detta innebär att sonen inte kommer kunna ha kontakt med sina vänner ens på rasterna.

Ts vill inte att sonen ska tvångsförflyttas till en annan skola där det bara finns barn med NPF-problematik och där barnen verkar stanna under hela sin skoltid, utan någon plan för återförande till vanliga klasser, oavsett hur barnet utvecklas och mognar.

I min väld är det jättebra att det finns specialskolor för barn som verkligen behöver det och inte klarar av eller mår bra i en vanlig skola, ens med stöd och anpassningar. En del barn behöver mindre grupper och stora anpassningar hela sin skoltid, medan andra mognar och lär sig strategier som gör att de så småningom börjar på andra skolor.

I det här fallet verkar skolan använda specialskolan som någon form av avstjälpningsplats för alla barn som behöver stöd och anpassningar.

Exakt så menar jag!!!

Trakasserade av skolan

INNEHÅLL