Trakasserade av skolan

På vilket sätt ser inte TS sitt barns behov?
Alla försök som gjorts med åp och stöd? Känner tvärt om att TS har gett allt och lite till, men att skolan inte har kompetens eller insikt att utföra det som krävs.

Sitter lite i samma sits som TS, men har hittills (efter 2 år av sporadisk skolgång) ändå lyckats hålla en bra relation till skolan - även om jag helst hade velat tala om för dem vilket uruselt jobb de gör...

Tyvärr finns inga bättre skolalternativ i närheten för oss, men vi har ändå tänkt tanken på att ett skolbyte kunde vara bra (även om det bara blir till ett annat likvärdigt alternativ). När vi förde det på tal, tog rektor direkt initiativ och sa att hon kunde flytta vår son, utan några utredningar eller längre funderingar. Så hur svårt det är att flytta en elev, beror nog mest på om skolan vill ha eleven kvar eller inte... tack vare den goda kommunikationen blev det dock aldrig allvar av flytten den gången.

Ser du, precis det är skillnaden mellan dig och TS: Ni samarbetade. Det gjorde vi också runt vår son som hade problem i skolan. Det går inte att jobba emot skolan. Och det går inte heller att ursäkta allt som barnet gör med "han blev retad". Min son har svår ADHD och hade verkligen svårt för att inte rentav explodera om han blev retad, men vi ansåg ändå att sonen inte hade ett ansvar där också.

Dessutom tycker TS att han inte har något funktionshinder (och dyslexi ger inte såna problem), men kräver ändå att skolan ska ta hänsyn till hans speciella sätt. Om han inte har nåt funktionshinder, så kan man också ställa vanliga krav på honom.

Lyckas man verkligen alltid bättre när man samarbetar? Vi har inte kommit någonstans på det sättet, inget har blivit bättre för vår son i skolan.
Jag orkar inte bråka, men kan inte heller se ner på de som inte ser någon annan utväg.

Vår son har ett funktionshinder, en cp-skada. Men jag vet inte om det "ger såna problem"???  Vilka gör det???

Vi fick också kämpa länge innan vi fick en tid på BUP för utredning, trots remisser och krav från skolan tog det över ett år innan vi fick första bedömningssamtalet, och ytterligare ett år innan en begränsad utredning var klar.

Den visade att han låg precis på gränsen för autismspektrumdiagnos, men att ett par funktioner fick lite för höga poäng för att han skulle uppfylla alla diagnoskriterier. Det innebär att han beter sig och reagerar som om han hade en diagnos i 9 av 10 fall, men att möjligheterna att få stöd och hjälp saknas helt
Är det rimligt att han ska klara "vanliga krav" med de förutsättningarna???

Dessutom har han en stor ångestproblematik, kopplat till hans funktionshinder. I det fallet blev vi hänvisade till vårdcentralen för att någon allmänläkare där skulle kunna skriva ut ångestdämpande läkemedel....

När små barn behandlas på det sättet har jag full förståelse för att ork och humör inte räcker till.

Vill skicka en stor kram till TS. Ni gör ett fantastiskt jobb som tar ansvar för ert barn!

Ni har ju en helt annan situation. Och det är klart att barnet mår bättre om man samarbetar med skolan. Jag menade inte att man uppnår saker utan helt enkelt att det är tryggare för barn om man samarbetar. Naturligtvis kan inte ditt barn förväntas klara vanliga krav, men TS säger ju att hennes barn inte har funktionshinder. Och jag har själv två barn med funktionshinder och har haft en riktig odyssé när det gäller skola, främst med ett av dem.

På vilket sätt blir skola tryggare? Det har ju inte hänt något på den fronten de senaste åren fast vi försökt vara både samarbetsvilliga och konstruktiva.

Varför kan inte vår sin förväntas klara "vanliga krav"? På vilket sätt skiljer sig hans behov från TS barns behov?

Hans cp-skada märks inte i det "vanliga livet", och när han inte är i skolan är han som vilket annat barn som helst. Han har ingen npf-diagnos, vilket vi inte har någon aning om ts barn har heller. Däremot vet både vi och TS att våra barn behöver stöd och anpassningar. Men utan diagnos får man ingen hjälp, utan bara ångest... som ska botas med medicin... Låter det klokt? Vore det inte bättre att alla barn fick det stöd och den hjälp de behöver oavsett diagnos?

Jag har inte sagt att skolan blir tryggare utan att barnet blir tryggare. Det är två olika saker. Barn blir otrygga om de vuxna runt dem bråkar med varandra. Det är säkert värre om mamma och pappa bråkar, men även om föräldrar och lärare bråkar gör det barn otryggare. Jag märkte att mina barn tidvis hade taggarna ut lite grann när det gäller vad man säger om lärare (trots att vi inte ens sa något verkligen negativt), för att de hade hört så mycket tjafs ifrån kompisars föräldrar.
Skolmiljön ska förstås också vara tryggt.

Jag kan förstås inte bedömma hur höga krav man ska ställa på ditt barn, jag säger bara att man självklart ska ta hänsyn till funktionshinder, oavsett om de är diagnosticerade eller inte. Det gör man generellt i skolan. Och det behövs ingen diagnos till det. Däremot är det ju lite svårare om föräldrar påstår att deras barn inte har några svårigheter, men kräver samtidigt att deras barn ska ha stora insatser, enligt vad de själva anser sig vara nödvändigt. Och det har tyvärr ökat att föräldrar kräver allt som kan tänkas för sitt eget barn. Men det är klart att det inte kan finnas tillräckligt med resurser om alla skulle göra så, eller ? Och tyvärr så är det för många som kräver för mycket. Framför allt säger skolan ifrån om föräldrar förväntar sig att skolan ska göra det jobbet som egentligen är föräldrarnas.

Och även om diagnos inte behövs, så kan den ju vara bra att ha för att kunna styrka att barnet har svårigheter. I ert fall finns en CP-diagnos och det förstår man väl som lärare att det kan finnas problem i skolan pga det. Eller så kan man åtminstone förstå det om man får info om det. Det skulle inte behövas - att man nästan måste bevisa att barnet har svårigheter - om inte halva klassens föräldrar påstod att deras barn har särskilda behov. Och det är ingen överdrift, det ligger verkligen på den nivån.

Som jag uppfattar det så menar Ts att sonen visserligen har behov av anpassningar, men att han med rätt stöd och mer arbetsro och stabilitet i klassen faktiskt borde kunna vara kvar i klassen. Skolan har gjort lite halvhjärtade forsök att göra anpassningar, mest för att kunna saga att man provat men att det inte fungerade. I praktiken verkar de varken ha kompetens eller vilja till att göra anpassningar, utan slussar iväg alla "svåra" barn till specialklasser som förlagts separate från alla andra barn.

Detta innebär att sonen inte kommer kunna ha kontakt med sina vänner ens på rasterna.

Ts vill inte att sonen ska tvångsförflyttas till en annan skola där det bara finns barn med NPF-problematik och där barnen verkar stanna under hela sin skoltid, utan någon plan för återförande till vanliga klasser, oavsett hur barnet utvecklas och mognar.

I min väld är det jättebra att det finns specialskolor för barn som verkligen behöver det och inte klarar av eller mår bra i en vanlig skola, ens med stöd och anpassningar. En del barn behöver mindre grupper och stora anpassningar hela sin skoltid, medan andra mognar och lär sig strategier som gör att de så småningom börjar på andra skolor.

I det här fallet verkar skolan använda specialskolan som någon form av avstjälpningsplats för alla barn som behöver stöd och anpassningar. 

Har skolan tagit upp mobbingen I sitt elevhälsoteam?
Har ni anmält mobbingen till skolinspektionen?
Om BUP vägrar utreda för att problem endast finns I skolan, hur har din son så fått plats på specialskolan?
Kan det vara så att anledningen till att det funkar hemma är att ni omedvetet anpassar efter sonen?
Har du någon kontakt med klasskompisars föräldrar? Hur tycker de att det har funkat/fungerar I klassen?

Ni måste ju vara ert barns "advokat", men har ni tänkt på att skolpersonalen också är människor? Kan ju vara så att de haft liknade elev förut och att det blev helt ohållbart för lärare och klasskompisar.

Du kanske får ringa runt till olika skolor och fråga om de har speciella undervisningsgrupper?

Från din andra tråd har jag för mig att ni bor I gbg. Mitt barn gick tidigare på Johannebergsskolan och där hade de då en särskild undervisningsgrupp för barn med NPF diagnoser.

En bekant betalade för en privatlärare med dyslexikompetens. Då kom hennes barn I kapp med läsning/skrivning. Tyvärr fortatte problem I skolan trots det och barnet fick senare NPF-diagnos.

Du kan be nuvarande skola att kräva autismutredning av er son. Med ett intyg från skolan så har bup ingen rätt att neka. Kön kan däremot vara lång, 

Det finns även alternativet att ni ber skolan orosanmäla er son pga problematik som tyder på diagnos och på så sätt kan soc sätta press på bup för att ni ska få till stånd en utredning så snart som möjligt. De har befogenheter att snabba på en sådan utredning. Personligen så hade jag inte velat ha med sådana individer att göra men det finns som sagt det alternativet.

Om ni googlar kommunala grundskolor och autism så kommer de skolorna med den kompetensen att komma upp i sökresultatet. De brukar ha både kompetensen och resurserna för att kunna hjälpa barn med större stödbehov. 

Får jag fråga vilken stad ni bor i så kan jag hjälpa er. Du kanske kan pm:a mig om du inte vill skriva det här?

Hon ser visst sitt barns behov och inser problemen. De har ju försökt få till stånd en npt utredning det är ju bup som inte samarbetar. Du kan inte döma efter enbart dina egna dåliga erfarenheter.