Jag vill ligga med min kollega, är gift

Jag ser att flera sv er tycker att jag ska prata med min man. Men nej, det känns inte rätt. Ju mer allt sjunker in och när jag fått bolla det här ?högt? med bl.a er så landar jag mer och mer. Jag sa ja till att jobba utanför kontoret för några dagar sen med kollegan som tyckte att vi kunde lämna kontoret istället för att sitta där när han bokade in ett möte. Och jag sa ja, med dubbla känslor (shit vad gör vi?! / spännande! / helvete vad dumt). Så satt på en närliggande restaurang och jobbade för några dagar sen (ville inte skriva det här just då) - men vi pratade mer än jobbade, vilket vi båda visste att det skulle bli.

Kände dock när jag gick därifrån en ledsamhet. Ville nästan gråta i bilen på väg hem. Inte för att något hänt utan för att jag kände på riktigt att nej, det här går inte. Det är inte ok. Varför ledsam? För att beslutet landade att det här går hit, men inte längre. Nog nu. Det finns inget gott som kan komma ur detta. Känner mig fortfarande tung i sinnet, som lite ledsen för nåt som aldrig blev. Jag vet inte om nån kan förstå den känslan, men så känns det nu. Jag vet inte varför det landade så hårt just när jag gick därifrån där och då, men det gjorde det. Kanske för att jag kände att jag fortsätter att flytta gränserna. Jag tycker om honom väldigt mycket, men det är nog nu.

Jag ser att flera sv er tycker att jag ska prata med min man. Men nej, det känns inte rätt. Ju mer allt sjunker in och när jag fått bolla det här ?högt? med bl.a er så landar jag mer och mer. Jag sa ja till att jobba utanför kontoret för några dagar sen med kollegan som tyckte att vi kunde lämna kontoret istället för att sitta där när han bokade in ett möte. Och jag sa ja, med dubbla känslor (shit vad gör vi?! / spännande! / helvete vad dumt). Så satt på en närliggande restaurang och jobbade för några dagar sen (ville inte skriva det här just då) - men vi pratade mer än jobbade, vilket vi båda visste att det skulle bli.

Kände dock när jag gick därifrån en ledsamhet. Ville nästan gråta i bilen på väg hem. Inte för att något hänt utan för att jag kände på riktigt att nej, det här går inte. Det är inte ok. Varför ledsam? För att beslutet landade att det här går hit, men inte längre. Nog nu. Det finns inget gott som kan komma ur detta. Känner mig fortfarande tung i sinnet, som lite ledsen för nåt som aldrig blev. Jag vet inte om nån kan förstå den känslan, men så känns det nu. Jag vet inte varför det landade så hårt just när jag gick därifrån där och då, men det gjorde det. Kanske för att jag kände att jag fortsätter att flytta gränserna. Jag tycker om honom väldigt mycket, men det är nog nu.

Låter ju bra om man bara pratar känslor, du KÄNDE att du gick därifrån med en annan KÄNSLA än vad du hade innan.... men om vi ser det ifrån vad du GJORDE så gjorde du raka motsatsen till vad du sagt att du skulle göra... du skulle ju inte prata om din känslor med honom eller hur? Du var ju själv med på att det inte var en bra idé men ändå var det precis det du GJORDE.

Så nej TS, du är inte det minsta övertygande, för du GÖR hela tiden saker du själv sagt att du INTE skulle göra. Vilket bevisar att det är inte ditt förnuft som styr utan dina känslor.

Om vi säger såhär, du har sagt att du inte ska ligga med honom men vad är det som säger att du inte kommer GÖRA det och sen gå därifrån med en hel annan KÄNSLA än vad du hade innan? Du har ju gång på gång brutit mot vad du sagt att du INTE skulle göra.

Ja, ts..Nu kommer du med säkerhet att få en massa glada tillrop och klappar på axeln.

Faktum är att jag inte tycker du är förtjänt av det...ÄN...

Det enda som hänt är att du tog det ett steg längre genom att ta ut det utanför kontoret. Vad du kände när du åkte därifrån ändras från dag till dag.

Varför tar ni inte in på ett hotell nästa gång så ni får "jobba ostört"

Men jag som arbetsgivare tycker också ni är arbetstidstjuvar som någon nämnde tidigare. Det är fan inte ok det heller..!!

Nu kanske jag är lite elak..:)

Jag ser att flera sv er tycker att jag ska prata med min man. Men nej, det känns inte rätt. Ju mer allt sjunker in och när jag fått bolla det här ?högt? med bl.a er så landar jag mer och mer. Jag sa ja till att jobba utanför kontoret för några dagar sen med kollegan som tyckte att vi kunde lämna kontoret istället för att sitta där när han bokade in ett möte. Och jag sa ja, med dubbla känslor (shit vad gör vi?! / spännande! / helvete vad dumt). Så satt på en närliggande restaurang och jobbade för några dagar sen (ville inte skriva det här just då) - men vi pratade mer än jobbade, vilket vi båda visste att det skulle bli.

Kände dock när jag gick därifrån en ledsamhet. Ville nästan gråta i bilen på väg hem. Inte för att något hänt utan för att jag kände på riktigt att nej, det här går inte. Det är inte ok. Varför ledsam? För att beslutet landade att det här går hit, men inte längre. Nog nu. Det finns inget gott som kan komma ur detta. Känner mig fortfarande tung i sinnet, som lite ledsen för nåt som aldrig blev. Jag vet inte om nån kan förstå den känslan, men så känns det nu. Jag vet inte varför det landade så hårt just när jag gick därifrån där och då, men det gjorde det. Kanske för att jag kände att jag fortsätter att flytta gränserna. Jag tycker om honom väldigt mycket, men det är nog nu.

Tror det blir tungt känslomässigt när känslorna blir förankrade i nuet. Kan förstå vad du menar.

Det är bara att ta det därifrån och "återgå" till vardagen och se det som en erfarenhet.

Snarare "Wrong people, Wrong timing