Houdini skrev 2018-11-22 09:06:43 följande:
Nu pratar jag om föräldrar som inte gör någonting för att försöka få ordning på sina barn
Utan glatt handlar vidare utan att säga till när barnen leker kull i gångarna i affären och springer in i andra kunder. Som inte låtsas se när barnen pillar och petar på mat och varor de inte ska ha.
Som inte försöker dämpa sina barn i väntrum hos sjukvården där folk är sjuka och trötta.
Föräldrar som försöker har jag största sympati för och hjälper ibland till att distrahera barnen genom att prata eller så med barnen.
Det är dom som tycker att barn ska få göra vad de vill när de vill jag blir irriterad på. Eller de som är så upptagna med sitt att de inte märker vad barnen gör.
De föräldrarna som gjort att tex simhallar förbjudit mobiler och dylika saker för föräldrarna inte har koll på sina badande barn. Barnen skulle kunna drunkna framför ögonen på föräldern men den ser det inte för den Facebookar.
Förklara varför att ett barn måste störa andra för att utvecklas? Ett barn kan kan vara väluppfostrad och nyfiken uppfinningsrik busig på en gång.
Var sak har sin plats, hela världen är inte en lekplats för barn. Utan vi delar alla denna plats och alla ska kunna vara bekväma utanför dina väggar.
Man ska inte behöva vara rädd för att bli omkullsprungen på Willys, inte orka sitta kvar och vänta på din läkartid på VC för att något barn gått bananas där osv osv.
Lika som jag inte tar med och tvingar alla människor att umgås med min hund (hundägare kan vara ganska lika föräldrar faktiskt, är man rädd för hundar ska man hålla sig hemma. För min hund ska minsann med överallt)
I det offentliga rummet får alla anpassa sig och ta hänsyn till varandra.
Jag tror inte på den bild du målar upp av oansvariga föräldrar. Endast en försvinnande liten andel av föräldrarna är så lössläppta som du beskriver. De flesta har en pedagogisk grundsyn som de följer. De vet dessutom saker om barnen som en utomstående inte gör. Det är därför svårt att bedöma ett föräldraskap utifrån en enda situation.
Många drar felaktiga karaktärsslutsatser om föräldrar utifrån korta ögonblicksbilder. En förälder som i ett visst ögonblick kikar på mobilen döms omedelbart att vara en oansvarig förälder, även om det inte är representativt för den personen i övrigt. En annan som bannar sitt barn ses som en usel barnuppfostrare, på gränsen till kriminell, även om denne kanske är kärleksfull mot barnet 99,99% av tiden.
Som vanligt så finns det de som älskar att vara besserwissrar och sätta sig till doms och gnälla över andra människor. Det finns inget som är så lätt att vara betraktare och ha åsikter om hur andra kan göra. Men hur skulle de själva agera om de vara i samma situation? Mycket sannolikt skulle de försöka med sina enkla hypoteser om hur man får bukt med problemen, och lika sannolikt skulle de misslyckas.
Om de enkla metoderna hade fungerat, hade föräldrarna redan tillämpat dem. Alltså kan man räkna med att situationen är mer komplex än vad man kan ana vid första anblicken.
Hela världen är faktiskt en lekplats för barn, ur barnens perspektiv. De har nämligen inte ännu erhållit förmågan att reglera sig, själva. Det är det vi vuxna behöver lära dem, och det gör vi genom att berätta för dem vad som är fel och vad som är rätt på ett lugnt och empatiskt sätt och ställa rimliga krav utifrån ålder och förmåga. Eftersom barnen är vår framtid borde vi sätta dem först. Vi vuxna borde inse att barnen behöver ta mer plats, mer energi och mer resurser från oss vuxna, och att det är värt det, eftersom allt arbete vi lägger ner på att hjälpa barnen ger oss alla en bättre framtid.
Med ett sådant resonemang är det bättre att sura tanter och gubbar slutar vara sura, hjälper de fantastiska barnen genom att berätta för dem vilka fel de gör, och hur de kan göra istället, och blir de vuxna förebilder som barnen behöver!
Jag tycker inte att målet ska vara ett väluppfostrat barn. Att vara väluppfostrad innebär i min tolkning att barnet ska hålla tillbaka på sina egna behov för andra. Det är viktigt att barn ska få stå i centrum och ta plats. Men också att de ska lära sig vad som är fel och rätt uppträdande i sociala situationer, genom de vuxnas hjälp.
Att säga att alla personer ska ta lika stor plats i det offentliga rummet, är som att säga att en rullstolsbunden ska gå på vanliga toaletter. Det är rimligt att vi anpassar för den rullstolsbundne, så den får en dräglig tillvaro eftersom denne saknar den fysiska förmågan att gå. Barn saknar istället impulskontroll eftersom deras hjärnor ännu inte är tillräckligt utvecklade. Vi behöver därför behandla barnen utifrån ett annat perspektiv. Om ett spädbarn skriker, eller en 4-åring bråkar, så får vi visa samma förståelse som en rullstolsbunden som har svårt att ta sig uppför en trappa. Barn är inte som vuxna. De har andra förutsättningar, och det behöver man inse.
Ditt resonemang om hundar är också helt galet. En hundägare ska inte behöva stanna hemma för att det finns dem som är rädda för hundar. Då skulle ju t.ex. lika gärna alla kvinnor inte få gå ut eftersom det finns män som är rädda för kvinnor. Barn har samma rätt att beträda det offentliga rummet som andra, och då har vi alla vuxna ett ansvar att få det att fungera.
Man kan inte kräva av ett barn att det ska kunna anpassa sig, på ett sätt som dess hjärna inte tillåter. Ett mindre barn kan normalt inte sitta tyst i ett väntrum. Har man tur kommer det kanske vara på bra humör, och kanske fördjupa sig i någon lek eller ett pussel med lite glada utrop då och då. Har man otur blir det jobbigt. Båda situationerna får de vuxna hantera.
