Panikångest. Lusten att leva

Hej!

Jag har berättat, först för mina vänner och sen även på arbetsplatsen. Jag sa det som att "jag mår dåligt och har en brist-sjukdom. Att min hjärna producerar för lite Seretonin och att det kommer ta lite tid att hitta medicinering för att väga upp för det. Lite som diabetiker som har brist på insulin. Så jag är lite sliten till och från nu ett tag."

Visa vänner sa typ "oj, krya på dig", medans andra frågade mer. Då berättade jag att det leder till ångest-attacker mm. När jag hade berättat det för tillräckligt många vänner så lärde man sig vilka reaktioner olika sätt att berätta fick. Då berättade jag det på jobb också, för då hade jag hittar ett bra, neutralt sätt att säga det på som inte gjorde folk hispiga.

Svaren jag fick var väldigt varierande, men aldrig negativa. Jag tror inte ens bakom min rygg. Vissa öppnar upp sig helt och berättar i deras problem med frugan och så, som om jag skulle vilja höra det. ???? Men, men, det tyder ju på tillit. ????

Ja usch försök att ha någon till hands, måste vara hemskt att vara ensam när man mår dårligt. Hoppas det känns bättre snart. En julkram till dig :)

Ser att du redan gått i terapi, läste nog slarvigt. Men har inte terapin hjälpt? Har du gått hos en legitimerad psykolog? Försök att testa att byta psykolog kanske?  Har du väldigt svåra händelser bakom dig ? Ge inte upp, kämpa på och ta hand om dig.

Berätta om det här för någon genast! Visa ditt inlägg om du inte finner ord. En vän, förälder, terpeeut, husläkare, vad som helst. Du är viktig och att må bra. Du har människor i ditt liv som älskar dig och som inget hellre vill än att hjälpa dig. Håll ut, det BLIR bättre. Se till att få hjälp nu. Kram!!

Låter allvarligt som någon form av medicinpåverkan, eller att medicinen går ur kroppen?! Tycker du ska diskutera medicinbyte snarast, och absolut se till att få något som får dig sova och eventuellt något lugnande (benzo) under tiden för medicinbyte.

Men om det är medicinen som orsakar detta, då kommer det ju upphöra först när du slutar med den. Lugnande kan du alltid lägga till oavsett.

Fy satan för att ha panikångest i den omfattningen :( Jag har haft skiten och ibland blir man ju osäker på om man på riktigt håller på att bli dum i huvudet. Helt tömd på energi och som ett skal fyllt med ångest och mer och mer uppgivna tankar.

Du behöver ju mer hjälp än fått! Du kan bli bättre! Det är inte skamligt och inget man styr över, även de tuffaste råbiffarna kan drabbas och kan ligga och slaka av ångest. Men man får ju knäppare och knäppare tankar om det inte ger med sig, och jag skulle vilja se den som har det så som du har det och som ändå kan leva på som ingenting.

Att julen blir perfekt är inte det viktiga här och det tycker nog inte din släkt heller. Sök läkare och berätta att du inte kommet orka leva såhär.

Jag förstår att du mår skitdåligt, men jag hoppas verkligen att du inte ger upp. Du är inte värdelös, eller ens sämre som månniska, bara för att du mår dåligt. Du ska inte behöva skämmas för fem öre!

Visste du att man tror att en halv miljon svenskar har problem med panikångest? Jag lovar dig att många av dem är stora starka män. Panikångest gör inte skillnad på kön eller fysisk styrka. På så sätt är den väldigt demokratisk. ;)

Däremot förstår jag ju att du mår piss o behöver hjälp. Du har fått en del bra tips redan, men själv vill jag bara säga att du inte ska ge upp!!! Sök hjälp om och om igen. Kanske finns det någon psykolog/terapeut/kurator i närheten som tom specialiserat sig på panikångest.

En jag känner hade väldigt svår panikångest. (Ja det var en han. Stor o stark var han också.);)

Det var så illa att han inte ens kunde jobba o knappt klarade att gå utanför dörren.

Han fick till slut hjälp av en empatisk o skicklig kurator. Det tog nästan ett års behandling, men sedan dess har han mått bra o det är nog en sju, åtta år sen nu. Han har både jobb o familj idag.

Så snälla, ge inte upp. Det finns hjälp att få. Och att du har panikångest gör dig inte sämre som människa

Hej!

Jag är en 28-årig tjej som har levt med gad och panikångest sedan jag var 15-16 år. I perioder har jag dessutom haft ätstörningar och varit deprimerad. Ibland har livet flutit på trots allt och ibland har jag haft perioder där jag knappt orkat lämna lägenheten. Jag äter medicin sedan 2008 (när jag var 18). Åt först sertralin och atarax men äter nu venlafaxin och atarax. Har ibland haft sobril mot ångest och propavan för sömnen.

Just nu fungerar livet sjukt bra. Jag har en fin relation sedan 4 år, har ett givande och krävande jobb som jag älskar och en aktiv och social fritid. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna klara så här mycket.

För mig har vägen varit en blandning av acceptans och jävlar anamma. Vissa delar av mina diagnoser har jag valt att acceptera (nej, jag kanske aldrig kommer att gå hemifrån utan att dubbelkolla spisen och dörren 4 gånger). Andra delar har jag kämpat som ett djur med och vägrat låta ångesten stå i vägen för. Jag får dödsångest av att resa - men det är också ett av mina största intressen så jag gör det ändå. Trots att det innebär att jag ibland ligger längst bak i transferbussen och hyperventilerar och gråter.

Här kommer några råd:

1. Berätta för folk omkring dig. Jag har varit öppen i skolan, i kompisgäng, på arbetsplatser och i relationer. Jag har på 12 år mött en enda person som inte tog det bra. Alla andra har varit förstående, respekterande och ofta haft egen erfarenhet.

2. Prata med läkare/psykolog. Var jobbig. Ligg på. Nöj dig inte. Kräv att få mer terapi eller byte av medicin eller prova nya behandlingsformer. Det kanske tar flera försök innan du hittar det som fungerar för dig. Jag har fått prova mig fram i år. Du kanske behöver något för sömnen?

3. Kom ihåg att det inte är farligt med panikångest. Det är hemskt och vidrigt men det går över. Klen tröst, men viktigt.

4. Försök att inte begränsa ditt liv. Försök att inte isolera dig.

Jag hoppas verkligen att du får må bättre snart!!