En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Perfekt! :D

Hur går det för er? Jag är på äl +11 och testen är negativa så jag börjar ge upp.

Hej. 
Jag hoppas in i denna tråd för att hitta någon att prata med. 

Jag är 34 och min man är 31, vi har varit tillsammans i 11 år snart, har en dotter som är 2,5 och har försökt i ett år att få ett syskon, första barnet blev till utan att ens försöka. så detta år har tagit enormt hårt på mig. Var hos gynekologen i torsdags och han säger att jag har väldigt få äggblåsor för min ålder. vi ska utredas mer men d jag förstår så måste jag gå ned 15-20 kilo i vikt för att få någon vidare hjälp. Vi kan dessutom inte få mer hjälp via landstinget för vi har redan ett barn och måste då betala allt själv. 
Jag har varit överviktigt hela mitt vuxna liv så att gå ned 15 kilo känns nästintill omöjligt. För det räcker inte med att "tänka på kosten och röra på sig". 

Idag kom en kollega och berättade att hon var gravid och jag hade sådan lust att bara skrika rakt ut. 

Välkommen hit! Det gör mig verkligen ledsen att höra er historia. Grejen är ju den att man tvivlar på att det ändå ska fungera, eller hur? Man kämpar och försöker och får negativt hela tiden och man blir en jäkla pessimist. Att då dessutom vara tvungen att kämpa med vikten, utan att veta säkert att det kommer gå vägen, det blir ju så tungt, eller hur? Jag är inte överviktig men har ju PCO, och därför vet jag aldrig om jag kommer få ägglossning.

Usch jag förstår dig, jag orkar inte att en till i min närhet blir gravid. Allra helst inte ?av misdtsg?. Usch...

Kommer också in.. Snart 2 års försök, 1 plus med MF i v8.(oktober -18) Jag dog typ inuti och var hemma 1 vecka. Närapå hatisk en månad. Nu mens på g IGEN (rosa flytningar o liten blödning idag), bim imorgon eller torsdag.

Sambos prover verkar ok. Jag ska spolas. Börjar gå ner mig rejält av detta och kan inte känna glädje för andras graviditeter. Känner typ; varför är hon värd det men inte jag? Dumt jag vet, det har ju inget med mig att göra. Men jag orkar inte längre vara den barnlösa när man redan följt alla andras jävla graviditeter och babyliv i flera år. Får panik när yngre släktingar får barn, man känner sig såå efter och infertil! Okvinnlig till o med. Noll sexlust.

Vet inte hur man är en positiv person i detta, känns bara svart och sent ute.. :(

Jag förstår dig. Det är svårt att hantera att andra blir gravida. Riktigt galen blir jag när folk blir det pga slarv med preventivmedel. Har en bekant som gjort tre aborter. Är livrädd att fler av mina vänner ska bli gravida, vet inte hur jag ska klara det.

Missfall måste vara fruktansvärt. Jag lider så med dig! Vet inte hur jag hade klarat det.

Hej, jag hoppar också in här. Jag är både frustrerad och försöker och försöker. Jag (32) och min man (33) har försökt i ca ett år nu med att bli gravida för första gången. Tar ägglossningstest varje månad och det verkar som att jag får det. Håller även koll på temperaturen. 

Hittills har inget fungerat och idag fick jag min mens igen. Besviken men inte förvånad. Vi väntar på vårt första besök på fertilitetskliniken om två veckor.

Vi har precis börjat med ÄL testerna, för att se om jag har någon ÄL. Ville inte börja dem innan för jag skulle bli så besatt och fixerad vid dem på ett sätt som kändes destruktivt. Kommer nog rasa ihop totalt om det visar sig att jag inte har någon ägglossning.

Positiv nyhet är attt jag vägde mindre än vad jag trodde, så nu är det bara 10 kilo att gå ner, inte 15-20. Jag väger mig aldrig så jag bara chansade vad jag kunde väga och la till lite extra. 10 kilo känns hanterbart. Behöver ändå gå ned 20 kilo men magiska linjen för att få hjälp går vid 10 kilo.

Det var exakt det som hände mig. Körde lite med ÄL-tester i början, både stickor från babyplan och clearblues digitala och det gjorde mig bara galen! Sedan visade det sig att jag har PCOS så det är inte konstigt att jag inte fick ut något vettigt av testerna. PCOS ger ofta missvisande resultat på ÄL-tester tydligen...

Skönt ändå att hamna på något som känns hanterbart!

Jag avföljde en massa folk på FB och instagram igår. De med småbarn, gravida samt de som riskerar att poppa en nyhet snart.

MF var så vidrigt så går inte att beskriva. Det enda som fick mig att känna mig lugn krasades sönder. Bitterheten var total efteråt.

Är oroväckande hur mkt fula känslor det blir av det här. Börjar sjunka in att det mest troligt inte kan komma ett barn 2019 heller, tiden är knapp för det. På sin höjd ivf eller ett plus. Hinner fylla 33. INTE så som jag tänkt mig detta. Hatar att vi inte började försöka tidigare. Hur fan kunde vi tro att det kunde man ta sen?? Vill inte bli en gammal förälder......

Typ hatar alla yngre än mig som lyckas fast jag vet att det är ologiskt att tänka så. Måste "spela" normal och tillfreds när man träffar folk och släkt. När det enda jag vill är att skrika att allt det här är bara skit, det enda som spelar någon roll är ett plus.

Mens = nu är livet återigen meningslöst i 2-3 nya veckor och all lycka skjuts framåt..