Kan inte ni bittra människor som stör er på småbarnsfamiljer flytta till en annan planet där ni kan tjura ihjäl er?? Det hade varit en god tjänst för mänskligheten. För guess what? Barn ingår i den här världen och har också rätt att höras och synas.
Kan någon förklara för mig hur man som barnfamilj kan ha det så barskrapat i hemmet att det inte finns minsta smula mat att uppbåda?
Jag kan inte förstå hur man i denna tidsålder, när du kan få din mat hemkörd från affären inom 24timmar, kan vara så jättetvungen att genomföra en tripp till affären. (Märk väl, genomföra, inte påbörja/försöka...) Hur kan familjen vara tvungen att svälta under de närmaste 24 timmarna om man faktiskt behöver ta sin skrikande unge under armen och gå hem i ogjort ärende?
Men åhhh....Jag kommer ihåg din tråd och tyckte så synd om dig/er. Hur är det nu? Lugnat ner sig?
Ha tröst, dessa egenskaper kan bli tillgångar, jobbigt för föräldrarna innan. Sonen har varit jobbig på ett annat sätt, verbal, ifrågasättande, och hög integritet. Det har varit utmanande på ett annat sätt, men han har stor glädje av dessa egenskaper som vuxen,
Det är inte mitt ansvar att barn beter sig illa eftersom jag inte valt att skaffa dem. Föräldrarna har valt att skaffa barn (vilket de enbart gjort av egoistiska skäl och inte för samhällets skull, även om en del vill få oss att tro det), alltså är barnens uppförande deras problem. Sjukdom eller handikapp är inget val, jämställer man att ha barn med att vara sjuk eller handikapp tycker jag synd om barnen vars föräldrar har en sån inställning till dem.
Konsekvenser!!! Jag har alltid följt upp allt jag sagt till min dotter. Det räckte med att säga till en gång så slutade hon. Det var inte värt konsekvenserna. Både jg och pappan var lika i vår uppfostran. Båda lika konsekventa och rättvisa. Utan våld!!! Så ni inte misstolkat. Hon är ung vuxen nu, men är respektfull mot alla och väldigt ödmjuk och fantastisk.
Vissa föräldrar klarar det bättre än andra.
Tyvärr verkar alltför många inte ens intresserade av att försöka. Det egna livet, mobilen och sociala medier, verkar prioriteras före barnen.
Vissa här verkar lägga större vikt vid att bortförklara sitt eget bristande föräldraskap, att skylla ifrån sig och hitta bortförklaringar, i stället för att intressera sig för att lyckas bättre i sitt föräldraskap.
Som sagt, jag stör mig aldrig på barnen men allt oftare på deras föräldrar...
Precis som jag tidigare skrev, det går att sparka en hund till lydnad.. Hon gör som ni säger för ni hotar med diverse repressalier. Är det ett optimalt sätt att uppfostra barn tycker du?
Jag är ingen ängel själv och kan utan omsvep erkänna att jag ibland hotar med diverse repressalier om de inte skärper sig och slutar med vad jag för stunden tycker är fel. Men jag känner mig alltid misslyckad efteråt, det kanske är skillnaden mot att tycka att det är så man ska göra.
Så skönt för dig. Alla barn har dock tyvärr inte lika bra impulskontroll och samma temperament.
Jag har sänkt rösten, höjt rösten, förklarat, sagt att man inte får skrika här, hotat. Jag har kramat, lyft upp, tagit emot slag och sparkar, blivit riven, biten, skallad. Suttit på huk och försökt få ögonkontakt. Allt detta både i och utanför affären. Men min äldsta kunde hålla på i mer än en timma. Ofta slocknade hon när utbrottet var över.
Jag lärde mig snabbt att om vi skulle få hem mat så var det bara att bita ihop och skynda sig och tala lugnande om ngt helt annat för att distrahera. Kanhända någon trodde att jag inte brydde mig, men jag grät hela vägen hem sen.