Otrogen utan att känna ånger

Haha! Jag älskar den meningen! Jag har alltid sagt till min sambo att om han skulle vara otrogen skulle jag få reda på de förr eller senare. Sen var han otrogen med en kvinna som inte ens fanns i Sverige, men visst fick jag reda på det. Så var inte så självsäker

Ni verkar tro att jag ska berätta för mina barn och min man exakt hur jag känner kring det här. Jag kanske är emotionellt efterbliven (vilket fantastiskt uttryck förresten) men jag är inte korkad.
Naturligtvis inser jag att risken finns att jag blir påkommen, och då kommer jag naturligtvis att visa hela registret när det gäller ånger och samvete. Kanske håller äktenskapet (förhoppningsvis), kanske inte. Oavsett landar jag på fötterna.
Men det finns också en chans att jag hinner tröttna på min älskare (som någon påpekade) innan vi blir påkomna, och att det aldrig kommer fram.

Måste erkänna att jag hoppades lite på påhopp för att se om jag skulle känna något. Tack för alla svar, alltid kul att prata om sig själv ;)

Du känner inget för din man känslomässigt?

Älskar inte honom?

Älskar du dina barn?

Har du problem med att såra dina barn?

Känner inte dåligt samvete för att du kanske har missat något du lovat dina barn?

Om otroheten kommer fram, vilket är STOR risk att den gör, kommer du såra barnen.

Dessutom kanske den kommer fram i ett skede i ditt liv när du faktiskt skulle behöva din familj. Fundera lite på det du....

Jag tror inte att man behöver ha narcissistiska drag för att göra vad du gör. Tror det räcker alldeles utmärkt med att vara sjukt uttråkad och lite självisk. Är likadan och har gjort ungefär samma sak för ett antal år sedan. Skillnaden kanske är att jag gjorde det en gång och mådde så dåligt psykiskt av det (skuldkänslor) att jag dumpade och aldrig någonsin kommer att göra något liknande igen. Blev förvånad över skuldkänslan faktiskt, hade inte förväntat mig det. Alla tycker ju helt enkelt inte att otrohet är det värsta man kan göra. Jag tror inte heller att du straffas på något sätt av detta, däremot är det ju ett straff i sig att inte älska den man lever med djupare än så. Så länge ingen såras och barnen mår bra så är det väl egentligen ingen fara. Vad man inte vet lider man inte av.

Har känt samma en jättekort period när jag var otrogen med en kille jag var sanslöst kär i, inget dåligt samvete alls. Andra gånger när det var några ons som betydde nada så fick jag våldsamt dåligt samvete. Verkar ju vara något när man är tillräckligt förälskad.

Som en disclaimer så lägger jag till att det här var när jag var runt 20, skulle ju inte hända numera sådär lättvindigt...

Jag kan också känna igen det där med att inte känna ånger. Jag var otrogen mot min första pojkvän med en kompis som jag sov över hos på besök i Stockholm. Pojkvännen hade sagt till mig att han nog skulle vara ok med om jag hade sex med någon annan om jag verkligen ville. Jag visste egentligen att det inte var ett klartecken men valde ändå (efter en del velande) att inte tacka nej när jag fick inviten. För mig kändes det dock självklart att vara ärlig mot pojkvännen om vad som inträffat och så att säga ?ta konsekvenserna?. Men jag ångrade mig egentligen aldrig. Själva den sexuella otroheten tog pojkvännen ganska bra men när jag inte sa upp kontakten med vännen förrän efter några månader, trots pojkvännens önskemål, och undanhöll att vi hade kontakt så blev det värre...

Jag tror det ligger en del i vad någon ovan skrev att om man har känslor för den man är otrogen med är det lättare att inte känna ånger. Jag kände en del för min vän. Hade jag inte gjort det hade jag förmodligen tyckt att det var sjukt onödigt gjort.

Ser att vissa snabbt ropar ?narcissist!? ovan. Jag tror definitivt inte att man måste vara narcissist för att inte ångra en otrohet. I mitt fall t.ex. så handlade det nog mer om att jag är nästan oförmögen att känna svartsjuka och därför har svårt att sätta mig in i den bedragnes situation. Jag och min första pojkvän öppnade senare vårt förhållande och när han berättade om sex han haft med tjejkompisar blev jag glad för hans skull och varm inombords. Jag har även senare haft öppna förhållanden då det uppenbarligen passar mig. Jag kan ju tycka att man är rätt kall som person om man inte kan glädjas med sin partner när den blir förtjust i någon annan och fortfarande känner samma sak för dig Nej, skämt åsido, vi är olika helt enkelt och jag tror inte att det på något sätt är onormalt att inte ångra otrohet. Personligen föredrar jag dock öppna kort.

Men Gud, vilka avarter till människor det finns till att befolka jorden. Du är med all säkerhet en verklighetsfrånvänd narcissist som inte har vett att förstå att du inte är annat än smuts. Stackare.

Du får återkomma när dina barn är vuxna. Narcissister tror ofta att de är bra föräldrar också.

Barnen håller kanske inte med.

Det spelar ingen roll om du berättar för dina barn eller ej. Det som gör att det är synd om dem är att de tvingas växa upp med en mamma med din störda personlighet oavsett om du är narcissist eller har någon annan störning.

Barn är inte små idioter. Du behöver inte tydligt förklara allting , de förstår vad du är för person förr eller senare.