• Anonym (P.E.)

    Otrogen utan att känna ånger

    Jag är gift med en snäll och omtänksam man, bor i ett stort vackert hus, har två små barn och ett intressant och relativt högavlönat arbete. Jag har alltid betraktats som vacker (eller snygg eller sexig beroende på vem man frågat), är social och har haft väldigt lätt att få pojkvänner.


    Men jag är uttråkad. Jag söker ständigt förändring, förnyelse och nya mål att sträva efter. Jag har alltid varit så, målinriktad och envis, och det har ju varit bra egenskaper så länge som de handlade om att driva en husrenovering eller genomföra sin universitetsutbildning. Men de senaste månaderna har det tagit skruv på ett helt annat sätt.


    I höstas började jag umgås med en man på mitt arbete, som vänner först, men ganska snabbt märkte vi att det fanns kemi mellan oss. Han är precis som jag, småbarnsförälder, uttråkad och känner att han nöjt sig i sitt äktenskap men egentligen borde kunnat få mer. Han är dessutom helt otroligt snygg. Efter några veckor kysstes vi för första gången och därefter har allting skett liksom lavinartat. Sexet är det bästa jag någonsin haft. Han är så självsäker och erfaren och gör saker med mig som jag inte ens fattat att man kunde göra (och då är jag definitivt inte oerfaren sexuellt). Det är magiskt och beroendeframkallande och jag tror att han känner likadant.


    Problemet, om man nu kan kalla det för det, är att jag känner ingen ånger gentemot min man eller min familj. Jag oroar mig ibland för att bli påkommen men det är enbart av själviska skäl, att det skulle vara jobbigt för mig om min man var arg eller ledsen. Att det skulle vara väldigt opraktiskt om han ville skilja sig eftersom att jag tycker om det trygga liv vi har, vårt hus och våra gemensamma framtidsplaner.


    Jag är definitivt förälskad i min älskare, han säger att han är det i mig också men ingen av oss vill egentligen lämna våra äktenskap. Vi vill fortsätta som vi gör. Äta kakan och ha den kvar. Ingen av oss känner ånger utan rättfärdigar vårt beteende med att vi känner oss överlägsna de flesta och förtjänar upplevelsen vi nu delar.


    Mina korta frågor efter denna långa utläggning är väl egentligen; finns det någon annan som reagerat såhär på otrohet? Är det något fel på mig som inte reagerar ?normalt? och känner ånger?


    Känner man att man behöver fördöma själva otroheten är det fritt fram. Jag kommer inte att bry mig. Men det hade varit intressant att höra era tankar kring personlighetstypen som reagerar som jag, om det finns en sådan.

  • Svar på tråden Otrogen utan att känna ånger
  • Anonym (M)
    Anonym (mia) skrev 2019-01-16 08:58:53 följande:

    Jag tror din inställning är ganska vanlig bland de som är återkommande otrogna. Man trivs tillräckligt med det man har hemma, skilsmässa är inget som lockar och så får man lite spänning och bekräftelse på sidan om. Jag har själv (som singel) haft två älskare som resonerat precis som du. Folk skriker om diagnoser men det krävs lite mer för att faktiskt klassas som narcissist än att vara bekväm och självisk.

    Själv har jag varit otrogen en gång och hade inte minsta dåligt samvete för det. Men det kunde inte fortsätta för både jag och han insåg att det fanns lite för mycket känslor mellan oss, utöver attraktionen, vilket skulle ha saboterat hans äktenskap vilket ingen av oss egentligen ville iom att han hade småbarn vid tillfället.


    Du missar att man kan ha starkt narcissistiska drag utan att uppfylla en diagnos. Om man kan utsätta någon för ett sådant svek utan minsta skuld- eller skamkänslor så har man en osund arrogans och narcissism. Går inte att bortförklara som normalt. Det är en karaktärsbrist.
  • Pilsner
    Anonym (mia) skrev 2019-01-16 08:58:53 följande:

    Jag tror din inställning är ganska vanlig bland de som är återkommande otrogna. Man trivs tillräckligt med det man har hemma, skilsmässa är inget som lockar och så får man lite spänning och bekräftelse på sidan om. Jag har själv (som singel) haft två älskare som resonerat precis som du. Folk skriker om diagnoser men det krävs lite mer för att faktiskt klassas som narcissist än att vara bekväm och självisk.

    Själv har jag varit otrogen en gång och hade inte minsta dåligt samvete för det. Men det kunde inte fortsätta för både jag och han insåg att det fanns lite för mycket känslor mellan oss, utöver attraktionen, vilket skulle ha saboterat hans äktenskap vilket ingen av oss egentligen ville iom att han hade småbarn vid tillfället.


    Ni som håller på så här, vad tänker ni då ni går in i ett förhållande?

    Känner ni er själva och vet hur det kommer gå, eller tror ni att ni kommer vara trogna?
  • Anonym (Ånger)

    Du känner ingenting för att du befinner dig i en bubbla, tillfällig sinnesförvirring eller vad du nu vill kalla det. Jag lovar att du kommer känna en hel massa den dagen det uppdagas vad du gjort. För det kommer det såklart att göra förr eller senare. Du kanske tror att du spelar snyggt men du lever ihop med någon som känner dig väl innan och utan, han kommer känna att något förändrats, börja bli misstänksam, börja kolla upp. Och vips så är allt uppe på bordet.

    Du lever som sagt i en bubbla, har varit där själv när jag var otrogen. Och det var verkligen en konstig känsla, för jag kände inte direkt heller någon ånger, mest en bisarr avtrubbad utanför-känsla, som om det inte var jag. Men så kom allt upp på bordet och bubblan sprack, allt blev ett helvete. 

    Jag älskade inte längre min man, var inte attraherad och ångrar inte att vi är skilda idag, vi har båda gått vidare och lever bra liv på varsitt håll idag. Men jag ångrar det lidande jag utsatte honom för, vad jag utsatte barnen för, vad jag utsatte mig själv för, det var helt onödigt. Vi hade levt ett bra liv tillsammans de år vi var gifta, han är far till mina barn och förtjänade inte att jag gick bakom ryggen på honom. Vi hade kunnat skiljas på ett betydligt snyggare sätt om jag inte hade svikit honom som jag gjorde. 

  • Anonym (P.E.)

    Det är verkligen intressant att många verkar tro att olycka drabbar den som olycka förtjänar, som en slags religiös övertygelse. Som en skrev ovan; världen är orättvis. Jag kommer inte att straffas som en konsekvens av min otrohet. Jag kommer däremot eventuellt att straffas som en konsekvens av att jag blir påkommen i min otrohet. En signifikant skillnad.

    Och som svar på varför jag tror att jag är en stark person och inte bara en egoist. Jag tror såhär: jag är definitivt en egoist, jag är centrum i mitt eget universum och ser ner på alla som kretsar kring någon annan. Men jag är också en stark person, eftersom att jag lyckas med i stort sett allt jag tar mig för. Eftersom att jag tycker att jag är stark och eftersom att samhället (än så länge) accepterar mig som en stark individ och släpper fram mig och rättar sig efter mig. Att någon annan har en annan definition av styrka är för mig fullkomligt ointressant, eftersom att den personen för mig är fullkomligt ointressant.

  • Anonym (M)
    Anonym (P.E.) skrev 2019-01-16 09:15:18 följande:

    Och som svar på varför jag tror att jag är en stark person och inte bara en egoist. Jag tror såhär: jag är definitivt en egoist, jag är centrum i mitt eget universum och ser ner på alla som kretsar kring någon annan. Men jag är också en stark person, eftersom att jag lyckas med i stort sett allt jag tar mig för. Eftersom att jag tycker att jag är stark och eftersom att samhället (än så länge) accepterar mig som en stark individ och släpper fram mig och rättar sig efter mig. Att någon annan har en annan definition av styrka är för mig fullkomligt ointressant, eftersom att den personen för mig är fullkomligt ointressant.


    Precis så som en narcissist resonerar. Tragiskt.
  • Anonym (P.E.)
    Anonym (M) skrev 2019-01-16 09:17:53 följande:
    Precis så som en narcissist resonerar. Tragiskt.
    Ursäkta, men det här är ju nästan skrattretande. Om jag själv inte tycker att det är tragiskt att jag nu eventuellt skulle vara en narcissist, varför är det då det? För att du tycker det och för att det är du som sätter världens objektiva sanningar?

    Sanningen, om det finns en sådan, är ju snarare att mina "narcissistiska drag" av de allra flesta tolkas som stark självkänsla och orubbligt självförtroende (vilket det kanske också är). Och det har gett mig oerhörda fördelar i livet. Exakt vilken del i detta är tragisk, rent objektivt?
  • Anonym (M)
    Anonym (P.E.) skrev 2019-01-16 09:29:25 följande:

    Ursäkta, men det här är ju nästan skrattretande. Om jag själv inte tycker att det är tragiskt att jag nu eventuellt skulle vara en narcissist, varför är det då det? För att du tycker det och för att det är du som sätter världens objektiva sanningar?

    Sanningen, om det finns en sådan, är ju snarare att mina "narcissistiska drag" av de allra flesta tolkas som stark självkänsla och orubbligt självförtroende (vilket det kanske också är). Och det har gett mig oerhörda fördelar i livet. Exakt vilken del i detta är tragisk, rent objektivt?


    Jag tror säkert att det ger dig fördelar eftersom du helt kan strunta i din omgivning och komplexiteten det innebär med medmänsklighet, moral och verklig självrespekt. Men de fördelarna grundar sig på fusk. Hur verkliga fördelarna än är så kommer de inte från den svåra, komplexa vägen utan ren och skär arrogans. Att du sedan försöker intala mig, andra i tråden och, inte minst dig själv, för stark är tragiskt och sorgligt. För mug framstår du lite... bakom s a s. Du har inte riktigt koll på verkligheten och hur ofullständig du är. Tyvärr.
  • Anonym (M)
    Anonym (P.E.) skrev 2019-01-16 09:29:25 följande:

    Ursäkta, men det här är ju nästan skrattretande. Om jag själv inte tycker att det är tragiskt att jag nu eventuellt skulle vara en narcissist, varför är det då det? För att du tycker det och för att det är du som sätter världens objektiva sanningar?

    Sanningen, om det finns en sådan, är ju snarare att mina "narcissistiska drag" av de allra flesta tolkas som stark självkänsla och orubbligt självförtroende (vilket det kanske också är). Och det har gett mig oerhörda fördelar i livet. Exakt vilken del i detta är tragisk, rent objektivt?


    Hybristisk stolthet är inte samma som en genuin, stabil självkänsla. Och din verklighetsuppfattning delas nödvändigtvis inte av omgivning eller vetenskapen..
  • Anonym (fy)

    Undrar vad ts och andra som inte har dåligt samvete över otrohet skulle tycka om deras partner gjorde samma sak mot dem.

  • Meriall

    Jag förstår inte varför du känner dig överlägsen alla andra. Det är ju uppenbart något fel på dig, någon slags emotionell utvecklingsstörning alt personlighetsstörning. Det betyder ju att du på det planet fungerar mkt sämre än andra, dvs inte överlägset bättre.

    Hade "ditt sätt" varit bättre evolutionellt hade ju nästan alla varit som du.

Svar på tråden Otrogen utan att känna ånger