Lämnat cancersjuk tjej

Flera här säger att jag inte hade dem rätta känslorna men jag var verkligen kär i henne. Kan börja gråta när jag tänker på henne och jag kände mer att livet med henne blev väldigt komplicerat. Jag ville verkligen att det skulle funka men kände att hon ifrågasatte mig mycket. Kände mig dålig för henne och jag behöver prioritera mitt jobb. Är ett drömjobb som kräver mkt av mig och mina barn är i en ålder de också kräver en del. Kände helt enkelt att bägaren rann över. Vi pratade om att flytta ihop men i slutet hade jag mkt mindre lust till det och pratade mindre om framtiden med henne. Hon kände säkert att jag var på väg bort men jag älskade henne.. även om mkt av mina känslor för henne grundade sig i passion var hon också min vän

Jag tar tillbaka en del hårda ordalag. Det blev så laddat först. Jag tänker att skälet till att du överhuvudtaget startade den här tråden visar att du bryr dig om henne. Jag står fast vid att du ska försöka visa ditt stöd. Och jag förstår om du inte kan ge allt av dig själv, för du är bara en människa. Och utifrån din beskrivning så låter det som att du verkligen har försökt. Balansera ditt stöd mellan vad du orkar, vill och kan. Och nånstans inom henne är det mycket troligt att hon ändå vill att du visar att du bryr dig!

Jag gillade metaforen som någon tidigare i tråden använde. Den om jämförelsen av en vågskål. Jag vet inte om jag håller med i allt denne skrev. Men ja. Du har flera omständigheter som leder till ditt sätt att agera. Med barn, svartsjuka, din egen ork etc.! Ditt agerande är därför inte särskilt märkligt! Lycka till !

Du älskade henne verkligen men du var inte en del av hennes liv? Märker du inte hur du slingrar och ursäktar dig? Stå för det du gjort, du var inte världens bästa pojkvän men du gjorde det du tyckte var nödvändigt.

Jag gav mig in i relationen med vetskapen om att hon var sjuk men hon sa hela tiden att hon kommer bli bättre och jag har inget emot om hon är trött eller behöver mig. Det som var tufft var att hon ifrågasatte mig och kunde säga att det är bättre att det tog slut eftersom jag inte fanns för henne men hon tog tillbaka det hela tiden. Hon kändes ofta sur när jag var ute eller hittade på saker. Jag är väldigt social och tycker om att gå ut och hon tyckte att vi skulle vara mycket mer. Ändå försökte avsätta all min lediga tid till henne mina barnfria helger men visst ibland behövde jag egentid. Känns som hon straffade mig för att hennes eget liv var tufft och ensamt

För det första var jag INTE otrogen en enda gång. Jag hade ngr kontakter med kvinnor jag träffat i olika sammanhang och det var framförallt vänskapligt och oskyldigt och jag försökte inte få dessa kvinnor. Jag har nog stort bekräftelsebehov och har försökt jobba med det men detta var över ett år sen och jag har inte försökt kontakta ngr kvinnor nu. Att jag skulle försöka tränga mig på henne stämmer inte. Jag skrev ett kort sms om att jag tänker på henne och är ledsen att hon har det känpigt, det var egentligen inget att svara på så om jag skulle höra av mig igen är det väl ingen stor grej. Tror vad ni vill men jag bryr mig om henne och var kär även om det i slutet var svårt att få fatt i den härliga känslan jag hade innan. Men visst ni har säkert rätt, ska låta henne vara.

Jag fattar att man får humörsvängningar av att vara så sjuk som hon är men tycker ändå att hon var orättvis mot mig

Nej TS du, jag och alla här inne kan nog inte ens förstå en tillstymmelse till hur det är att leva med en dödlig sjukdom, hur sjukdomen, medicin, kimo och alla känslor och rädslor påverkar en person och dennes humör.

Jag ifrågasatte inte dina känslor för henne utan att du verkar slira i beskrivningen av relationen för att ursäkta dig och komma med förklaringar.

Man blir inte nödvändigtvis stark och tålig av kärlek. Visst kan man stå ut mer av det mesta från den man älskar men är man en person som inte fixar att bära en annan så kan man nog inte göra så mycket. Inte annat än försöka lära sig och gå in med öppna ögon och ärlighet i nästa relation.