NPF är den värsta psykiatriska åkomman man kan ha - varför ska alla försköna det?

"NPF är den värsta psykiatriska åkomman man kan ha - varför ska alla försköna det?"

Jag håller inte med dig. Jag känner personer med sådana diagnoser som klarat sig väldigt bra och jag känner en person som lider av vanföreställningssyndrom. Den psykiska åkomman är 1000 gånger värre. Hon klarar inte av att leva ett normalt liv, är otroligt olycklig och kommer med all sannolikhet inte leva ett normallångt liv..

Klart ADHD och liknande kan vara jobbigt att leva med men att säga att det i princip är det värsta som kan hända en är helt enkelt inte sant. Man ska inte försköna något, men man ska inte heller göra det till något värre än det är.

Jag har asperger. Jag har aldrig haft några riktiga vänner, jag var sistahandsvalet om ingen annan kunde leka, eller hänga. Jag hade inga betyg nästan från grundskolan för jag hade tråkigt på lektionerna och skolkade mycket. På lektionerna var jag ofta extralärare och prylmedhavare. Japp, jag har sudd, pennvässare, extra pennor, linjal, hålslagare, häftapparat, om du behöver. Ingen fara, du får låna. Jag var på skolan eftersom det var min fristad från hemmet och en gravt alkoholiserad förälder men jag var helst i fritidslokalerna och målade, spelade schack och biljard och pratade med fritidsledarna. Jag kom genom ett mindre mirakel in på Barn och Fritid på gymnasiet vilket var ett program jag inte ens ville gå. Gick ut därifrån med toppbetyg pga ett gäng fantastiska lärare, men inte en enda kompis, studentfirandet i egna klassen var jag inte ens inbjuden till. De jag gått i grundskolan med hade jag ingen alls kontakt med efter 9an förutom en eftermiddag i 1an på gymnasiet när jag sökte upp dem för att dela med mig av fotografier från klassresan i 9an. Jag var och är fotointresserad och hade tagit över 600 bilder, på den tiden alldeles före digitalkamerorna kom, så det var inte dirket gratis heller. 

Efter skolan var jag hos arbetsförmedlingen i ca 2 år. Jag fick flera praktikperioder på olika håll. Den som fungerade bäst var på en förskola där jag var väldigt omtyckt socialt av framför allt barnen men även de vuxna, men var en usel medarbetare egentligen. Svårt att komma i tid, svårt att veta om något behövde göras som inte rörde barnen direkt, svårt att ta på mig kontakt med föräldrar. Hälsade förstås på föräldrarna vid lämning och hämtning om jag var i hallen eller i närheten när vi var ute men jag pratade inte direkt med dem. Jag var ändå så omtyckt att de förlängde min praktik där från 3 månader till 5. Andra praktikplatser har alltså fungerat sämre.

Sedan fick jag aktivitetsersättning. Under den tiden har det varit omgångar med daglig verksamhet, praktiker, studier, personliga händelser och massor, massor, massor med stress som förstört mig. Värst har osäkerheten med försäkringskassan och ekonomin varit. Jag hade perioder under de 8 åren där jag övervägde självmord många gånger. Jag gav bort alla mina vassa köksknivar för att jag inte skulle skära mig. Jag har stått och väntat på pendeltåget. Jag har stått på en stol på balkongen. Jag har varit på psykakuten också. Eftersom jag har asperger blev jag hänvisad till habiliteringen istället.

Nu har jag sjukersättning. På ett sätt är jag lättat. Jag har en pytteliten ekonomi men den är i alla fall säkrad, jag behöver inte bekymra mig för mycket om den. En stress som är lättare men inte försvunnen. Å andra sidan betyder det också att jag är avskriven. Jag kommer aldrig klara ett vanligt jobb, det är noga utrett. Jag kommer aldrig vara samhället till gagn och jag kommer aldrig höra till ett större sammanhang. Det krossar mig. Men jag har ju asperger så jag har ju inga känslor.

Ni som är vuxna med npf-diagnos och bara upplever det som något negativt, fick ni er diagnos som barn eller i vuxen ålder? Upplever ni att ni har fått adekvat hjälp? Jag har bara läst sista sidan av tråden och där är det ju tydligt att många bara ser det negativa med sin diagnos. Upplever ni inte att det finns några positiva saker med den?

Säg diagnoserna ADHD och aspergers (finns inte den diagnosen längre, men alla förstår vilken problematik man syftar på). PK-samhället ska försköna dessa diagnoser så fruktansvärt. Bara ta upp alla styrkor som kommer med, t.ex. att folk med AS har en stor intelligens inom vissa områden och att ADHD är kreativa. När dessa människor ska få hjälp för sina besvär handlar det enligt professionella om insatser som att skolan och omgivningen ska anpassa sig lite, det är bra att föra kalender för att inte glömma saker, det går att anpassa sig, det går att leva med det, omgivningen behöver tolerera NPF osv.. Man vill peka på talanger, numera gärna Greta Thunberg för att motivera hur underbart begåvade dessa är.

Principiellt är inget fel. MEN förstår man inte riktigt andra sidan av myntet? Vilka enorma svårigheter dessa människor kan ha och hur livskvaliteten reduceras?

Tänk aspergers syndrom: många har varit djävulskt mobbade, utstötta, utfrysta, haft svårt med vänner. Inteligensen och kompetensen är det inget fel på, de kan gå ut skolan med goda/normala betyg, kunna mycket utanför läroboken men ändå har många jättesvårt att få jobb pga nedsatt social kompetens - hur jävla kul känns det om du försöker föreställa dig? Lägg till att många har svårt med vänner även i vuxenlivet, att skaffa långvarig seriös partner och bilda familj. Lägg dessutom till att du blir missförstådd och sämre behandlad allmänt eftersom människor generellt inte förstår vad aspergers riktigt är och bara tror du är nonchalant, ohyffsad eller ointresserad och tänker "hen är speciell....." 

Adhd då? Att vara det jobbiga barnet i klassrummet som såväl föräldrar, lärare och främst klasskamrater alltid irriterar sig på, impulssvårigheter som ökar risk för olyckor, missbruk och ogenomtänkta beslut. Lägg till att hela skolgången (12 år minst) innebär att sitta stilla vid en bänk, vilket är en totalt missanpassad miljö, hur trivsamt ska det kännas? Lägg till att adhd problematiken påverkar koncentrationssvårigheterna och chanserna till goda betyg. Koncentrationssvårigheter och impulsivitet kan göra att man inte klarar av de flesta jobben och att man anses som slarvig och olämplig. Många har svårt med det sociala av adhd fallen. 

Förstå mig rätt vill inte kritisera dessa människor. Men förstår ni inte riktigt att det är en funktionsnedsättning som påverkar människan brutalt genom hela livet (annars får man ej diagnos). Förstår ni vilket lidande och frustration det kan vara? Och sluta bagitellisera och nonchalera och försöna NPF diagnoserna!!! 

Eller ja, har man aldrig haft vänner och inte kan få ett jobb trots avslutad utbildning och god kompetens samt inte kan få en bra partner, JAVIISST blir ju livet bättre av en kalender.

Nej alla är inte likadana, men såhär ser det ut för MÅNGA. Och nu kommer nån komma med exempel "jag känner en aspergare som lever ett helt normalt liv" aa avvikande exempel är inte relevant, det som är vanligt förekommande är relevant, och det mest vanligt förekommande är att NPF sabbar livskvaliten och livets möjlihgeter för många.

FATTAR NI?