Väntar fel kön, krossat förhållande

Hej alla som läst och intresserat sig för vårt liv. Det har varit en sådan berg och dalbana och jag har nog aldrig upplevt sådan stress. Jag är så otroligt tacksam för all hjälp och kommentarer. Nu har pojken kommit i mitten av sommaren och det var en sådan kulmen. 
Om jag ska förklara det på ett enkelt sätt så var det nästan som någon tryckte på en knapp och många av de värsta känslorna försvann hos min fru samma sekund som hon fick honom till bröstet.  Förlossningen gick relativt fort och utan komplikationer. Jag var ledig hela sommaren tillsammans med familjen och över lag hade vi en ganska mysig sommar med mycket lugn och tid för min fru att återhämta sig med allt vad en förlossning innebär. 
För att gå lite djupare så sitter fortfarande den där avundsjukan kvar varje gång någon får en till tjej istället för en kille. Så det är något vi måste jobba på. Men det är kanske lite mer hanterbart. Nu handlar det mycket om att reparera förhållandet med. bygga upp förtroende och glädjen. Det är en bra bit kvar innan jag skulle kunna säga att vi är en familj igen. Men min fru mår så mycket bättre än innan. Hon ammar honom, är kärleksfull och berättar att han är så söt och snäll. 
Mvc och psykolog har stöttat och följt upp och till alla som funderar på att söka hjälp så gör det, hellre det än att bara låta det gå. Ångrar inte en sekund att jag drog i det och fick med vården på vad som hände.

Jag önskar ingen att hamna i den här sitsen och skickar varma kramar till alla föräldrar som har det svårt och kämpar.

Hej det var ett tag sedan jag postade här. 
Jag ville mest skriva av mig och berätta hur det går. 
Nu är vår son 5 månader och han är en fin, glad och väldigt enkel pojke.
Vi har det på många sätt mkt enklare än med första barnet för nu sover båda barnen ganska bra. 
Hur mår vi då?... Sådär kan jag meddela. Det här tog tuffare än någonsin på förhållandet. Det är fortfarande lite spänt och varje gång någon bekant, vän eller instagram-vän får en dotter bryter min fru ihop och säger att hon inte klarar det här mer med att vara pojk-mamma. Hon blir så svartsjuk att den enda utvägen är att skiljas så ska hon ta dottern så får jag sonen. Dom kommentarerna svider så mkt Att höra den man älskar säga så. Samtidigt är jag förvirrad , emellanåt lägger hon upp fina bilder på hela familjen och verkar stolt över alla men sen vänder det helt. Jag är slut på ideer och om inte skilsmässa är enda vägen ut måste vi ha hjälp. men jag funderar. Hon säger att hennes dröm var att få 2 tjejer och nu är drömmen förstörd. Att hon har försökt acceptera att det är en pojke men kan inte se sig som en pojkmamma.  Självklart  tar förhållandet skada. Hon litar ju inte på mig och tycker jag har tvingat på henne en pojke. hur kan vi ha ett kärleksfullt förhållande när det hela tiden ligger något sådant här i luften. Är det jag som är knäpp i huvudet eller är hon det .. eller kan vi lösa det på något sätt. kan man känna så som hon gör? Jag försöker prata med henne om vad hon är rädd för eller vad som är så farligt och då får jag svar som att killar är fula, barnen kommer aldrig leka med varandra , att det inte är hennes dröm att få en flicka o pojke utan hellre hade gjort abort än att ha en pojke... alltså hon kan absolut inte se sig som mamma till en av varje kön utan anser att hennes liv, dröm är förstörd  Finns det ens hopp. Älskar henne och vår familj och vill verkligen inte att allt ska gå i graven på detta sättet för jag tror på något sätt på det goda i människor och  att man inte kan vara så här mot sitt egna barn . Hon är ju inte elak mot honom på något fysiskt sätt, tvärt om, snäll , ammar honom och är föräldraledig hemma. Men vi behöver hjälp.. nu,  hon pratar inte med någon annan om det här utan bara mig vilket är lite märkligt ändå. När vi är på besök hos hennes familj visar hon inte några tendenser och försöker snarare visa upp en fin bild  av oss, men hon pratar inte med någon om det,  inte sin mamma, inte sina bästa vänner eller inte med andra heller. Tror inte hon ställt frågan här. Det är väl bara jag som vågar prata om det med andra .. anonymt då men jag behöver tankar och stöd utifrån nu om jag ska kunna hjälpa henne om hon nu vill bli hjälpt. ... Eller om det nu bir skilsmässa.  VI har pratat om det alternativet så , ja vi kan ju prata så det ör ju bra men vi kommer inte någon vart. Hon står fast vid att det är en mardröm att fått en pojke . för skilsmässa är ett sätt för henne att slippa vara pojkmamma säger hon. Hennes släkt bor på andra sidan sverige så då kommer hon flytta hem och vill ha dottern minst vart annan vecka säger hon. så får jag ta pojken... Ni förstår ju hur det hela känns. Lider hon av en deperssion eller diagnos av något slag eller är jag bara olyckligt kär och försöker se det goda i det hela ?

Tack för ert stöd. jag hamnar så lätt i en låst position och det är svårt att vara hård med 2 barn i samma lägenhet. 
Jag börjar svara lite nerifrån i tråden. @möjlig Jag pratar en del med hennes mamma och det var hon som fick henne att skärpa sig innan förlossningen men sen har det långsamt dalat. 

Jag har i smyg spelat in något samtal med mobilens ljud bara för att ha något. men inget jag tänker spela upp för någon.  
Hon är inte tokig utan pratar sansat och helst inte inför barnen. 
Vi hade psykolog kontakt innan och precis efter förlossningen men min fru verkade må bättre och då avslutade vi samtalen. VI hade en träff och sedan bara telefonmöten tyvärr. Va nog i efterhand inte det bästa. skulle fortsatt för jag tror det finns mkt djupare sår att läka.  

Jag pratade med psykolog i början av året och hon peppade att ta upp det med bvc och ta oss via bvc till psykolog. Det var tufft men hon gick med på det. såklart efter ett rejält utbrott men hon gick med på det. 

Under hösten har det gått lite upp och ner men varje gång någon kollega eller bekant fått en tjej har hon blivit deppig igen. 

Tog upp det igår faktiskt om att vi ska gå till psykolog och prata men hennes  svar är att jag inte ska tvinga henne in i något som hon inte vill. 

Det ligger något i det du säger om ett trauma i hennes barndom som säkert inte är löst. hon samtidigt bara haft tjejer i familjen , skilda föräldrar , båda har döttrar på var sitt håll. 

Hon har altid fått mest uppmärksamhet av hennes familj jämfört med lillasystern. 

@Anonym (Kvinn­obebis­) Hennes mamma är med på hur det ligger till men hon bor så långt härifrån att vi bara ses någon gång vartanann månad så hon har verkligen inte hela bilden. Ja jag har tålamod men det håller inte hur länge som helst. inte hennes heller. 
Hon är omtänksam och tycker ändå att hon bryr sig om mig men , Nja sexlust och romantik har det varit rätt tunnt med.  Försöker få att vi iaf kan pussas hej och hej då men är lite blandade reaktioner. det är som hon kväver vårt förhållande för att döda allt och lämna oss bakom sig och slippa ta hand om  pojken som hon säger.

Vissa dagar har vi pratat om framtid och jag ser en positiv livssyn , framåt driv men så vänder det bakåt.

@Dirgeo­fnovem­ber Jag har snart svårt att skilja på vad som är förhållandet eller problemet med att det är en son. går lite hand i hand. Känner att man inte kan ha båda samtidigt. Så vårt förhållande är ju i botten . 
Jag står fast vid att hon inte bara kan flytta och att barnen är syskon och det viktigaste för varandra. 

@Anonym (Ida) 
tror inte hon kommer skada honom, känns som hon säger rätt mkt men hennes hadlingar är normala. 

@louisa­83 Herre gud så lång tråden blivit. Nej hon har aldrig själv gått hos psykolog. men det är nog väldigt behövligt. för att få fria tankar utan mig. 
Har inte märkt något mot mig som man utan mer att hon kan ha en ganska kritiskt självbild . Ja som flera påpekat så ligger det nog något i hennes barndom som jag tror bubblar upp. 

Ja du, det är för att hon aldrig varit våldsam någonsin och för att hon över allt annat älskar vår dotter så jag tror att där finns det nog trots allt en gräns där verkligheten tar över. 

Så otroligt många som engagerat sig i min tråd. Så djupt rörande. 
Det går fortfarande rätt dåligt tyvärr. Emellan åt är allt som vanligt, alla fina glada men på senaste tiden spårar allt mer och mer. Så fort någon bekant eller närstående.. eller bara någon på instagram som hon följer får en dotter går hon in i en deppig bubbla. Att se andra få en tjej gör henne så otroligt olycklig att magen vände sig på henne.  Hon ser inte någon annan väg ut än att skiljas eller adoptera bort honom.  Vet inte vad jag ska säga men känns så sjukt att sitta och prata med någon man känt mer eller mindre halva sitt liv vända ryggen till på det här sättet.  Dels så känns det inte bra för hennes del att va kvar i detta om hon mår så dåligt av det men å andra sidan så vill man bara ruska om henne säga att allt blir bra och hon inte behöver vara rädd eller avundsjuk för andra får tjejer. 
Jag känner att det snart inte är någon ide att kämpa för hon är så otroligt övertygad och mår så dåligt att jag inte har några ideer kvar.
Hon är fullt fungerande annars på alla sätt så det är så svårt att se om det verkligen är något psykiskt eller inte. eller så är det bara en sån mardröm för henne som hon beskriver det som. Ju längre det går desto mindre kommer det finnas kvar av vårt förhållande Det gör mig så ledsen att se det plockas i bitar an det här.  Såklart kan jag ibland fundera på varför jag inte bara lät henne göra abort istället Men när jag ser vår son och hör hans glada skratt och ser dottern krama och leka med honom vet jag varför jag inte kunde låta henne ta bort barnet utan övertygade henne att det inte kommer vara någon fara .  Tyvärr verkar inget förändrats trots att hon ändå försökt komma honom nära så är den närheten som bortblåst när avundsjukan kryper fram . 

Sonen är bara 8 månader och hon ammar ju honom så han kanske inte förstår än . Har svårt att förstå hur hon klara av att amma honom med dom känslorna som hon har. Men hon är liksom varm och visar empati mot honom men det slår lite slint när hon ser andra som får sin dröm ( en tjej eller ett andra barn som är en tjej). 
Du har nog rätt jag ser nog inte hur illa det är från min sida. Där för vill jag ju gärna få in en psykolog igen som kan ta sig an oss. Men försök det ni med ett nu mera halvtaskigt förhållande och någon som inte alls tror hon har ett problem utan vet precis vad allt beror på.
Skit .. men men jag tror ändå på att människor kan förändras och hoppas ändå att jag / vi hittar en lösning på något sätt. 

tack ss Ja barnen måste komma först. 

Asså fy tusan vilken reality check du fick in på mig . Ja jag kan inte låta det fortgå så här. Jag startade ju tråden för att få pepp och vägledning och det har ju alla gjort . Det ör upp till mig att välja väg nu. Tack för du försöker få mig att komma ut min comfort zone. Inser att jag lika väl själv blivit en spelpjäs i den här pjäsen tyvärr. Mitt hjärta säger mig bara att jag vill hjälpa henne se det på ett annat sätt. Men världen är inte alltid happy endings tyvärr.

Ja jo jag tror ju det med men det måste ju finnas någon vilja att försöka förändra det hos henne. Svårt med psykolog annars men jag måste försöka få dit oss / henne igen . Hade kortvarig kontakt med en psykolog men tror varken psykologen eller jag insåg djupet i det hela. Nej jag får intrycket att hon söker Efter något att grunda sin deppresion på. För på andra delar av livet som träning eller resa / vara ute i naturen så skulle du aldrig kunna dömma henne för att ha sådana tankar

Tack för att du frågar.

Vår son är nu 1 år. Han är glad, snäll, rolig och har redan så mkt personlighet. Älskar den där killen precis lika mkt som min dotter.

Hur det går annars... både och.

Hela familjen är ju mkt tillsammans då jag arbetar hemifrån fortf. Min fru är föräldraledig och verkar oftast ta det bra och leker och tar hand om sonen precis lika fint som dottern. Klär honom i fina kläder. Visst inte lika mkt engagemang som för dotter men .. andra barnet man har ju inte all tid i värden . Tar massa fina bilder på barnen ihop.

Vi letar hus för att ha något större att bo i och det känns som en positiv framåt syn.

Sommaren har ändå varit super och vi har gjort flera mysiga resor inom Sverige och skärgården.

Men... det är något som inte står rätt till fortfarande.

så fort någon på Instagram, vän, kollega mm får ett barn som är en tjej brister det.

Då är vi tillbaka på ruta nolll.

Vi har tyvärr inte kommit till en psykolog men känner att det är enda utvägen. Men hon vill inte. Varje gång jag frågar hur hon mår svarar hon att hon mår dåligt.

Hon säger att hon gråter i duschen och vågar knappt gå ut till lekplatsen för hon är rädd att bli konfronterad med andra familjer som har två tjejer.

Hennes blick blir stel och hela hennes kropp blir spänd.

Hon vill helst adoptera bort honom eller skiljas. Hon tycker att jag tvingat på henne något som hon inte vill och att hennes liv är förstört. Hon ångrat fortfarande att hon inte gjorde abort när hon fick reda på att det var en pojke . Du anar inte hur märklig det känns. Det är som hon håller masken inför familjen men när man frågar så släpper hon den och allt kommer fram.

Jag försöker nå fram med frågan om hur hon ser honom men det slutar alltid i att hon säger ... ?men det är ju en pojke, och jag vill inte ha en pojke. ?

Spelar ingen roll hur fin han är för

I slutändan har hon hängt upp sig på att det är en pojke.

Vet inte hur djupt ja orkar dra det. Skulle jag försöka prata om det varje kväll vet ja inte vart vi landar för det slutar alltid i som nämt ovan.

Fattar inte ... hon kör på annars med sitt liv. Försöker hålla sig i form och leva sunt. Finns där för familjen... det är som det är på film och när man stänger av så finns det ett vanligt liv och filmen är på låtsas.

Har hittat flera trådar med liknande historia som min här på familjeliv men vet inget hur det gick för dom sen.

Hela den här tråden är så sjuk att ni måste tro att det är ett dårhus men nej.. många skulle nog få upp ögonen på hur bra vi har det med 2 barn. Fått höra så många gånger under sommaren hur fina lugna barn vi har och att dom tycker vi är en sån fin familj.

Önskar bara att det var en dålig dröm som man kan vakna från så vi kanske har en chans att rädda vårt förhållande för det tar hårt på det just nu. Saknar det. Saknar min fru som hon var.

Både jag själv har varit hos psykolog Och så har jag och min fru varit i kontakt med en. Jag tog kontakt med BVC och fick kontakt med en. Det va ytterst opopulärt att jag pratat med bvc direkt kan man säga men hon gick dit, vi pratade med bvc och psykolog och jag kände att min frus känslor långsamt landade i lite mer normala tankat. Vi sågs 2 ggr och sedan hade vi telefonmöten. Det gick väl rätt bra och hela situationen lugnade ner sig. Men Känner nu att det kommer upp mer och mer. Hon är mer kall och avisande och när man pratar om det så säger hon att det är 50% pga pojken och 50% att hon inte tycker vi har det så bra längre. Men tyvärr så tycker ju jag att det är väldigt svårt att leda ett romantiskt förhållande om det titt som tätt brakar samman på det sättet som hon gör så det går lite hand i hand.
Jag borde väl ta kontakt med en psykolog igen men egentligen vill jag att vi gör det tillsammans. Men ja tror inte hon känner att hon behöver hjälp.

Om man inte är beredd på rätt kön skall man inte ha sex... ja men hon rättfärdigar det med att hon hade ett val då vi gjorde nipt test vilket ger resultat i v 10-12 . Jag kommer inte undan hennes argument längre på något sätt. Så hemskt att en människa kan bli sådan. Det som är så svårt att tolka är att hon behandlar honom lika bra som dottern. Jag menar Inte elak eller kall mot honom. Visst inte lika mycket åh Haleluja han är så fin som dottern men ändå tycker det borde synas mer. blir knäpp på det här. Börjar bli less på att försöka. Försökte prata ikväll igen och gå igenom hur hon känner men som ni märkt så är det ingen skillnad. Jag vill ha mer av detta förhållandet och det vill hon med såklart. Kommer ju inte gå att hålla ihop som det har varit utan en rejäl förändring. Men det hela känns så vrickat att jag börjar fundera på vad som försiggår i hennes tankar . Samtidigt har vi letat hus för vi bor så trångt så vi behöver större bostad. Jag inser att livet inte bara kan pausa. Det sjuka är ändå att hon kan komma och visa upp intressanta hus som hon hittat. Lite som att hon ändå vill eller ser ett liv som familj ändå ... med sonen. Våra diskussioner bröt lite samman ikväll i samma argument att hon inte vill ha en pojke i sitt liv. Hennes värld måste vara så upp och ner fast ändå glasklar. Up or out är väl dom vägarna som man kan gå nu. Ingen kan nog hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

Ja jag börjar väl acceptera det men det är så vårt för det är inte bara svart och vitt. Hon har faktiskt ett smeknamn på honom som är rätt gulligt. När hon är själv med honom och jag jobbar (hemirfrån) är hon mer än bara funktionellt gullig. Hon pussar på honom och kramar honom. Han vill ju oxo bli kramad av mamma så hon kanske inte kan med att avvisa honom. Men det är ju det som gör mig så förvirrad att hon stöttar mig när jag måste jobba och tar honom. är ute och leket med honom i timmar i lekplatsen mm.   Det går inte ihop i mitt huvud.   Puh ja Det är väl därför jag fortf sitter här och skriver och inte kommer någon vart för jag har så svårt att se att hon på fullaste allvar menar det... förrutom till mig när vi pratar.

Ja jag har känslor kvar för henne. Men energin det tar rättfärdigar snart inte längre mina känslor med tanke på hur låst läget är.

Vill hon inte försöka komma loss ur det här och kan inse hur sjukt det är så finns ju inte så mkt att göra . Jag kan ju inte tvinga henne att prata med psykolog .. eller jo men iom att hon inte agerar på något elakt sätt utåt så är det svårt att va så hård.

Det är inte helt säkert. Jag börjar ifrågasätta hennes beteende rätt hårt nu. Min oro för hur hon skall hantera det här utan att vilja på något sätt jobba på det ger mig några alternativ längre. Vi har pratat mkt senaste dagarna men vi hamnar bara i samma argument hela tiden. Hon vill inte ha en son i sitt liv och det var jag som ville att vi skulle behålla honom, dvs jag ville ju inte att vi skulle göra abort. 
Sonen verkar inte märka något än. Han tyr sig nästan lika mkt till henne som mig. men han somnar bättre med mig så oftast jag som nattar. 
Blir han gnällig och sånt så kan det komma lite små syrliga kommentarer att han är ju alt en kille ,,,, typiskt pojkar mm.  Och det svider att höra det .

Hej Ursäkta för sent svar. Kanske kan passa sig med en uppdatering. 
Det går väldigt upp och ner. Sommaren har rullat på rätt okej. Förhållandemässigt fungerar det bättre. Har haft ett varmare närmre förhållande där vi båda har lagt in mer passion och glädje känner jag. Mer kärlek till barnen. både vår dotter och vår son får den kärlek och uppmärksamhet med kärlek och uppskattning. Det kändes som vi äntligen var på väg bort från denna tuffa tid och började lägga det bakom oss . Men nyss fick vi ett riktigt bakslag. Känns som man är tillbaka på ruta ett. En närstående till familjen fick precis barn... en tjej. Och nu bubblar alla känslor upp igen hos min fru. Allt vi gått igenom, allt vi pratat om. Känns som ett kassetband spolas baklänges tills vi kom till start och tryckt på play. 
Jag är stark och jag älskar våra barn men jag kan inte vara mer förvirrad än just nu. För en vecka sen delade vi passion sex kärlek och nu är jag hennes värsta fiende. Anade men trodde aldrig att hon skulle vända på en femöring. Jag är orolig. Snart så går jag inte med på hennes vändningar längre. Break it or make it. Kan inte leva livet i vetskapen att hon stoppar upp och ställer till det. Ursäkta det kan låta hårt. Hon måste må otroligt dåligt i hennes tankar men livet måste gå vidare. vi måste försöka komma vidare och jag vet inte om jag vågar köpa hus, lägga in mer energi och kryssa genom livet och hoppas vi inte stöter på familjer med 2 döttrar som triggar igång henne,  när man samtidigt ska försöka brottas med hennes mående på det sättet.  Fattar inte , hon är en helt normal människa för övrigt. Ingen verkligen ingen skulle någonsin märka det. Men hon gråter hemma av avundsjuka att andra får döttrar. Hon har en sån stark längtan efter något drömliv med 2 döttrar och allt det rasade när vi fick vår son. Tidigt i våras bröt hon ihop mitt framför barnen och spelade ut så hårt att dottern inte pratade med henne på flera dagar. Jag lider med hennes tankar men samtidigt måste det gå att läka med eller komma ur det. Om det är med eller utan henne det är frågan