Abort, känslomässigt förstörd

Jag är i liknande situation, blir tvingad till abort. I nästa vecka går jag in i vecka 18 och har bokat en tid till abort. Jag har gått på abortrådgivning men satt bara och grät.

Åh! Jag tycker verkligen det låter på dig som att du inte vill genomföra aborten. Du skriver tillexempel att du önskar nästan att du inte hade ett val.

Det gör mig så arg att män tror att dem alltid har rätt till ett val. Det är kvinnans kropp och hon som har upplevelsen av att bära ett liv inom sig. Det ansvarsfulla är att erbjuda sitt stöd om hon väljer att behålla det, men det är nog svårt för många att förstå det.

Om han vet att han vill ha barn i framtiden och även är orolig för att kanske ångra sig efter en abort, skulle det kanske gå att få honom att komma fram till att han också vill att ni ska behålla det?

Till exempel om du uttryckte tydligare att du vill behålla om du inte gjort det, och se om det kan få honom att tänka ett varv till? Eller om ni pratade mer om orsakerna till varför han inte vill ha barn nu. Han kanske har några rädslor som kan gå att lösa upp om ni pratar om hur ni ska lösa vissa saker. Du som har barn sedan innan kanske kan förklara för honom hur det kommer bli,m, vad det faktiskt innebär ekonomiskt eller vad för tankar som han kan tänkas ha.

Det gör ont i hjärtat att läsa era inlägg, TS och Lina. Låt ingen tvinga er till en abort ni inte innerst inne vill göra! Ingen har rätt att kräva detta av er. Omständigheter kan vara tuffa men man tar sig igenom dem. Ni måste lyssna inåt, för att inte göra er själva illa! 

Anonym(lina): Herregud, jag kan inte ens föreställa mig hur tufft det måste vara att ta det beslutet i vecka 18. Det är verkligen något som är omöjligt att sluta älta i huvudet.. Man vill bara få springa iväg från sin kropp och sluta känna något.

Vi pratade länge igår, öppet, ärligt... vi grät och jag förklarade ingående hur jag ser på det. Han är rädd och inte alls säker på sitt beslut. Jag bad honom prata med någon annan närstående om det, inte förhasta sig. Att det inte är jordens undergång och det var ju planerat att hända i framtiden i vilket fall.. Förklarade att det är helt normalt att känna som han gör, men att det för mig känns fel att leka med kroppen som om man bara kan radera ett barn o trycka på en knapp när kvinnan ska börja producera igen.

Jag vet ju att det är vanligt att en man blir skrämd och tror att hela ens liv är över. Jag ger honom tid att tänka igenom det ordentligt eftersom vi inte är purunga längre, jag vill inte börja om när mina två ska flytta hemifrån men samtidigt inte avsluta denna graviditet för att börja försöka om ett halvår/år. Det känns inte logiskt alls... om jag ens skulle vilja försöka o ens kunna glädjas åt det senare utan att undra om det skulle bli likadant vid ett sånt här besked senare...

Känns skönt att ha varit helt öppen med vad jag känner och vill tro att det var en annan känsla vi gick o la oss med igår.

Men åh så bra att det gick att börja ett samtal! Känns lite just som att när män inte själva känner eller förstår upplevelsen av att bära ett liv, så verkar de tro att det bara är en liten procedur som går snabbt, just att man deletar barnet typ. Suck!

Jag hoppas att du fortsätter processen med att försöka få honom att komma till insikt. Jag tror det kommer gå! Jag tänkte idag även på hur många trådar bara på familjeliv där man kan läsa om mammor som behållit barnet trots att pappan sagt som din och pappan brukar väldigt ofta ta till sig barnet fullt ut när det föds eller efter ett tag ändå.

Tex den här tråden: www.familjeliv.se/forum/thread/79345364-ni-som-behallt-trots-nej-fran-pappan/

Du kan alltid bestämma dig för att våga behålla utan hans stöd. Du kanske även kan fråga honom hur han skulle känna inför om du valde att göra så.

På min mans sida av släkten finns en liten flicka vars pappa och farmor försökte pressa mamman till abort när hon låg i magen, för det var inte "rätt läge". Mamman ville inte det och stod på sig. Idag är alla i släkten väldigt glada för att hon gjorde det, kan jag säga! Jag har tänkt mycket på er som berättat om era svåra situationer i tråden och hoppas av hela hjärtat att det ordnar sig för er!

Ja, jag har också gjort abort. Tre gånger. Fadtän jag lovade mig själv den första gången att aldrig igen. Varje abort, sin historia men varje abort, fruktansvärd. Första aborten väckte upp så mycket annat som låg begravt i mig så där bearbetade jag hela mitt liv. Jag lever med mina aborter, mina tankar, barnen som inte blev, barnen som blev i stället (jag har två, tack och lov för dessa älsklingar). Den första abortens man försvann ur mitt liv, det tänker jag också på.

Även om vi inte pratat mer om det, utan istället lagade god middag tillsammans med barnen o bara njöt av varandras sällskap igår.. så har jag fått ett otroligt lugn i kroppen.

Jag har erkänt för mig själv att jag inte vill göra abort. O när jag vet att Han egentligen vill behålla men är rädd för det stora okända, så känner jag mig säkrare i hur jag ska hantera situationen.

Nu har jag till o med vågat mig på att ladda ner Preglife-appen. Låter fånigt kanske, men det var ett bevis för mig själv att jag vet vad jag vill o att det är okej.

Som jag läste någonstans, -man ångrar inte barnen man fick, bara dom man aldrig gav liv.