Är så less en del av mina brukare...

Får man som undersköterska beklaga sig över sin situation?

Jag finns till för att hjälpa människor vid särskilt boende. De ska få sina fysiska, psykiska, sociala, andliga och kulturella behov tillgodosedda. De ska bli trevligt bemötta. Bland vissa brukare är jag nästintill en SLAV, det är SJUKT vad de kan driva med personalen. Hör och häpna; de som är mest klara är absolut värst.

Först och främst: MATEN!

Lunch och middag får avdelningen färdiglagat från specialkök, enbart till att värma upp. Denna mat duger sällan till våra klara tanter, det ska petas och gnällas. Jag menar, allt är inte supergott kanske så att man skulle sitta och frossa det framför mello, men det GÅR att äta, och om det inte går att äta kan man väl helst hålla tyst och vänta till nästa måltid för att inte dra ned stämningen för brukare och andra boende (om man är klar i huvudet och har förmåga att förstå det).

Sen är det vissa damers individuella rutiner som är sjuligt omfattande. Tvättlappar hit och dit, lakansväv ska ligga där och där i sängen, trosor ska bak och fram för att inte skava här och där, enbart två tvålpump på tvättlappen för att inte få allergi men när det endast är två tvålpump sägs de "jaa, inte var det mycket tvål här inte" med missnöjd stämma. Kläderna tvättas felaktigt och är skrövliga (fast de flesta som jobbar där är 50-60 år och är fullt kapabla att tvätta kläder). En klar dam ska ALLTID på toaletten när personalen kommer in med lunch eller middagsbrickan på rummet (hon vill äta på sitt rum). Vilket innebär att en personal blir ockuperad hos henne när alla andra 15 brukare behöver servas i matsituationen. Är man klar borde man väl ändå kunna säga "kom 20 minuter innan lunch hetsen till mig så hinner jag gå på toa innan". 

Ett morgonbesök är av biståndshandläggare beräknat ta 20 minuter, och ett kvällsbesök 10 minuter. Hos de omfattande damerna kan ett morgonbesök ta 45-60 minuter och ett kvällsbesök kring 30 minuter. De har så sjukligt omständiga och petiga rutiner.. Och inte nog med de, de är ALDRIG nöjda. När allt är gjort efter deras pipa är det ALLTID något som skulle kunna vara bättre.. Är allt som det ska så finns det väl alltid nån duschstång som är sne och kan åtgärdas, eller nån lampa som lyser svagt och behöver bytas, eller ett vattenglas till på sängbordet som skulle behöva stå där över natten trots att det redan finns två samt nattpersonal som skulle kunna fylla på om vatten tog slut. Alltid alltid alltid något mer, något ytterligare, aldrig nöjd. Har man inte omdöme, empati och förmåga att känna någon nöjdhet och tacksamhet när man är medicinskt KLAR och REDIG?

Hade man fått sitt kvällsbesök gjort på 10-15 minuter och fått sina behov tillgodosedda av en snäll och trevlig uska, ja nog hade man sagt "tack för idag, godnatt" även om nu duschstången stod 5 mm snett eller om man undrade ifall 5 dl vatten räcker fram tills nattpersonalen ser till mig om 4 timmar så hade man ju varit nöjd och glad som allt var.. Man kan ju inte dräpa personalen, det är väl mänskligt folkvett..

Kommer få så jävla mycket hat nu och att jag borde byta jobb. Men jag bara orkar inte, och behövde ventilera mig....

Jag förstår din frustration TS. Under en följd av år fram till mitten av 2017 då hon avled, besökte jag regelbundet min gamla moster som bodde på vårdhem. Hon, liksom de övriga på hennes avdelning, var allmänt skröpliga men inte dementa. Och herremin je så gnälliga! Även min moster. Det var fel på ALLT!  I grunden fanns inget att klaga på som jag såg det. Kunnig och trevlig och lyhörd personal, hyfsat god mat, trevlig miljö både inomhus och utomhus(handikappanpassad trädgård), ordnade aktiviteter som musikstunder, bingoeftermiddagar, filmkvällar, musikgympa, besök av vårdhundar etc, men det renderade ingen särskild glädje bara gnäll, gnäll, gnäll. 
Jag tog flera gånger upp gnällandet med min moster som förvånad tyckte att hon aldrig klagade bara uttryckte önskemål. Gnällandet och tjatandet på personalen hade blivit ett sätt att visa på hur man ville ha det och det var oftast helt orimliga önskemål från min mosters sida, vilket jag talade om för henne.

När en ny föreståndare anställdes inventerade man i vilken grad "brukarna" kunde ta hand om sig själva eller hjälpa någon annan. T ex kom man fram till att min moster alls inte behövde hjälp att gå på toa dagtid, däremot nattetid eftersom hon då var vinglig och kunde falla. Hon hade god syn och var van läsare och fick i uppgift att läsa tidningen för sina närmsta rumsgrannar. Hon var också en av dem som inte längre behövde få sin frukost på rummet utan kunde äta i den lilla matsalen. Hennes värld vidgades en aning och gnället försvann väl inte helt, men det minskade.
Kanske går det ibland att uppmuntra brukare att ta hand om sig själva lite mer och inte lära dem att ha hjälp till allt, samt att i görligaste mån få dem att efter förmåga sträcka ut en hand och göra något för sina medboende.

De är inte där på semester, de är där för att de är tvungna, inte frivilligt alls. Självklart så är det lättare om man är positiv, men nu är detta inte ett kriterium för att få vård eller hur?

En klar dam ska ALLTID på toaletten när personalen kommer in med lunch eller middagsbrickan på rummet (hon vill äta på sitt rum). Vilket innebär att en personal blir ockuperad hos henne när alla andra 15 brukare behöver servas i matsituationen. Är man klar borde man väl ändå kunna säga "kom 20 minuter innan lunch hetsen till mig så hinner jag gå på toa innan". 

De har absolut ingen juridisk skyldighet att bete sig på ett visst sätt. Men jag tycker att rent empatiskt borde man väl förstå att det finns gränser. Om jag bor någonstans och så får jag lite för lite mjölk i kaffet, ja inte skulle jag börja och gnälla eller "försöka" bete mig på ett visst sätt, jag skulle vara genuint tacksam över kaffet jag fick men vid nästa kaffeservering skulle jag säga "kaffe med rätt så mycket mjölk *ler*". Även om det är deras hem måste man väl ha empatisk och social kompetens, och bara känna nöjdhet och tacksamhet någon gång. Det är jag alltid, oavsett vem det är, oavsett om det är deras jobb eller frihet, oavsett om de är man eller kvinna, vit eller svart.

Jag ska tillgodose deras behov, som jag skrev först av allt.

Men jag kan enormt provoceras av missnöjda, otacksamma och gnälliga personligheter. 

Det kan jag verkligen inte rycka det är med tiden.

Det här gör jag hos en typisk brukare på morgonen:

Väcker dem med godmorgon och ett leende på läpparna, räcker rullator och går med dom på toaletten. Där får dom sitta och göra sina behov med stängd dörr medan jag drar upp persienner, bäddar säng.

Därefter får dom sitta kvar på toa och jag ber dem ta av sig nattlinnet, räcker blöta tvättlappar och uppmana dom att tvätta överkroppen (ansikte, under armnar osv). Räcker handduk. Sen räcker jag tröja som dom får ta på sig själv medan jag samtidigt tar på blöja/trosa, byxor, strumpor och skor. Sen får se ställa sig upp, jag tvättar nedre delen, torkar, drar upp byxorna och följer dom till bordet i sitt rum. Tar reda på sopor och handdukar, tvättar och spritar händerna, slänger sopor, gör en frukostbricka jag går tillbaka med och ger medicin. Det här hinner man faktiskt på 10 minuter utan problem..

Ett vardagsrehabiliterande förhållningssätt innebär att individen ska bevara sina förmågor själv så länga som möjligt. Det tillgodoser jag genom att GE tvättlappen, inte tvätta själv. Jag kan inte styra och ställa hur noga och länge en annan människa tvättar sig, det är hens beslut så länge hen klarar av det. Att klä på någon och borsta hår tar nolltid. Borsta tänderna kan man inte göra innan någon har ätit (vill du själv ha kaffe med tandkrämssmaken kvar?), att smörja någon är ordination som ska göras om det står på läkemedelslistan, vilket det sällan gör. Raka förekommer sällan hos oss, vi har en man och han gör det själv. 

Om du hinner allt det där på 10 minuter så undrar jag hur kvalitén på ditt arbete egentligen är?!