Varför har ni inte Facebook?

Jag har messenger men inte Facebook. Är så less på detta scrollande bland ointressanta inlägg, reklam och arga inlägg från upprörda kränkta män och kvinnor. Så patetiskt..

Dels har jag inga vänner och så har jag inget behov av att visa upp mitt liv.

Kan faktiskt inte se någon nytta med FB för min del.

Jag rensar regelbundet bort ?vänner?..

Tar absolut INTE illa upp om någon tar bort mig.

Det var kul med FB fram till kanske 2008-2009 på et ungefär. Ing även jäkla reklam och annat skit på dem tiden.. Och folk postade egna inlägg istället för att bara länka från afronbladet och newsner och the typical m.fl.

Idag är det ingen som postar nåt längre..

Sen runt 2009 o framåt började mostrar och föräldrar m.fl gå med, och det gick inte att skriva vad man ville längre (för mamma kunde ju läsa).. Det förstörde ju det roliga med fb.

Tröttnar också på attnär man nån gång skriver eller postar nåt kul så kommer nån släkting som är 60+ Och svarar med nån snustorr kommentar

Av 100 vänner på vänlistan på FB kanske 30 är aktiva i någon mening.

20 st är då extremt aktiva på FB, och tio lite lagom. Sen har vi 10-20 som postar nån gång ibland. Mindre än hälften, totalt sett av alla mina vänner, gör alltså något som helst väsen av sig..

(Sen kommer den stora grå massan som bara snokar runt, eller enbart är aktiva i olika grupper..)

Skulle tro att ca: 20% av min vänlista ALDRIG ens loggar in. Vissa har nog bara släppt skiten, och andra har kanske glömt lösenordet..

Sen har vi alla dom som har fler än en FB-sida.. på grund av exempelvis jobbaituation, det är säkert 10% av mina vänner.

Sen utöver det finns ju alla miljoner trollkonton!!!

Och alla som reggat sig en gång men aldrig gått vidare och blivit aktiva. Alltså är det officiella medlemsantalet på FB extremt uppblåst.

Av 2,3 miljarder påstådda medlemmar är väl ca: 300 miljoner verkligt akiva på riktigt på FB skulle jag tro!

Skulle det inte vara så att det är mer lämpligt och ställa sig frågan varför man ska ha det, än inte?

Eller hur. Hittills har dom argumenten varit att det skulle vara kul att se vad bekanta gör om dagarna. Eller dessa facebookgrupper. I själva verket kan man ju träffas och prata i verkligheten. Det spårar ju lätt ur i facebookgrupper, det brukar stå i ett inlägg när man går ner att man inte får mobba andra deltagare. Jag har aldrig gått på en bokcirkel där man varit tvungen att slå fast direkt att vi inte får mobba varandra ;p

Det är på nätet tonen blir otrevlig. Ännu en anledning till att jag gick ur. Eftersom jag följde en massa nyhetssajter kunde jag se hemska kommentarer varje dag. Och det gick inte att kommentera nyheter eller annat även om jag hade något att säga för jag blir jätteledsen och illa berörd av elaka och hotfulla kommentarer (som jag fått de få gånger jag skrivit något).

I verkligheten däremot är det ingen som hoppar på mig i fikarummet eller i tunnelbanan om jag diskuterar tankar med någon.

Nu när jag skriver det här känner jag att jag borde sluta med familjeliv också. Och instagram. Helst slänga min i-phone. Och försöka överleva utan alla appar... eller behålla den för bank och swish mm men skita i alla sociala medier, nyhetssajter och internetforum.

Om man har sina vänner så nära att man kan träffa de i verkliga livet så...
Tack vare Facebook,. så håller jag kontakt med vänner som jag troligen hade tappat annars. När jag ska till Stockholm och har tid över, så skriver jag en status och de som har tid svarar. Annars hade jag fått tillbringa flera kvällar, kolla av min adressbok, bocka av vilka jag ringt....
Och faktiskt, tack vare Facebook, så träffar jag folk IRL som jag troligen inte hade gjort annars.

Jag skippa facebook mer för att jag inte var intresserad av gamla kasserade vänner.
Jag har facebook i fakenamn och i syftet för inloggningar, där man kräver facebook.

Och det enda jag använt av facebook där, det är stänga av alla meddelanden att det finns nått nytt och läsa.
Det är detta som gör folk beroende av facebook, och är samma principer man håller på med när man har enarmadebanditer.
Där du får ett belönande ljud för skapa förväntningar, och förväntningen skapar beroende osv...

 

Men frågan borde aldrig vara att man måste ha anledning att lämna, man tycker det borde vara en indikation att nått är fel.
Och där man måste motivera sig att lämna nått man verkar inte ens gilla från början, verkligen?
Och jag tror ändå inte på folk och deras fake liv de målar upp i facebook, för jag inser alltid i deras verkliga liv så är det inte ens närheten den bilden de vill måla upp.

Inget jag känner igen, mina vänner delar med sig av brutalärliga bilder av sin vardag, så långt ifrån en fasad som det går, skulle nog säga att jag via FB får en mer ärlig bild än när jag växte upp, inte heller så är det jagande av gilla. Min värld går inte under om jag lägger upp en status utan att någon gillar det (har hänt många gånger), ibland kan en status ge rätt roliga skriftväxlingar.