Anonym (Teresia) skrev 2019-05-12 19:33:20 följande:
Hej, Här kommer ett långt inlägg, hoppas du orkar läsa och att det kan hjälpa dig. Ville skriva utförligt för jag vet hur det är, verkligen!
Är en tjej som har/haft svår fobi för tandläkaren. För mig spelar det en helt avgörande roll vilken tandläkare jag får. Fick jag en nyligen som fick mig att gråta pga att han var så avstängd känslomässigt och inte va lyhörd alls. Han kändes elak, hård och kall som person. Innan jag träffade honom hade jag jobbat så mycket med min fobi att den inte längre var en fobi utan jag var mer rädd, men så förstörde han allt.
Efter det fick jag en annan tandläkare som var så himla mycket bättre. Han var snäll, lugn och trygg! Jag litade verkligen på honom. Jag hade också fobi för bedövningen men det var inte så mkt sprutan i sig utan jag var rädd för den bedövade känslan i munnen och ansiktet, och jag tolkade signalerna som att ngt allvarligt var fel. (Helt orealistiskt).
Jag vet inte hur du är, eller hur du fungerar men såhär gjorde jag:
Jag var tvungen att gå till grunden till vrf min fobi en gång började, för det kom när jag var ca 24år och jag hade ett mycket tumult liv, våld i nära relation och jag var alltid rädd. Egentligen var det för personen som var hotfull men för mig spred sig rädslan även till andra människor och olika situationer. Jag kunde inte längre skilja på vad jag skulle vara rädd för, utan min kropp var hela tiden livrädd. Så just då gjorde jag en betingning tror jag det kan kallas, så att det beteendet/ tankarna har jag burit med mig sedan dess, i 11år. Men jag ville komma tillbaka till den jag var INNAN jag var 24år, jag visste att jag en gång reagerat normalt på tandläkaren och ville tillbaka till det. Jag förstod att all den orealistiska ångest jag fick egentligen inte hade med tandläkaren att göra, och att det faktiskt är ofarligt. Jag har bara själv inbillat mig hur farligt det är, och det har jag sagt till mig själv hur länge som helst att det blev en sanning. Jag gjorde det mot mig själv. Ibland har fobin inte med det att göra som man tror, utan ngt helt annat i livet som man inte har tagit tag i. Så när jag förstod hur det hängde ihop var det lättare att rätta mig.
Så vad ville jag komma fram till är att
se till att få en jävligt bra tandläkare!
Peppa dig själv med att säga att du inte längre är rädd, det är inte farligt alls, lita på det, lita på dig själv och det du vet.
Se till att tandläkare kan möta dig där du är, och inte skrämmer o stressa dig. Utan att ni kan resonera er fram. Bestäm dig för att lita på tandläkaren helt o hållet.
När jag sist tagit bedövningen som jag så länge haft fobi för, så var jag inte rädd längre (när jag tagit den, inte innan) det kändes inte ens obehagligt utan helt ok. Jag hade under alla dessa år skrämt upp mig jättemycket om hur hemskt det var, men i verkligheten var det inte så farligt.
Jag vet att du har mycket framför dig, och att eftersom det är akut kanske du inte kan känna dig för vad gäller tandläkare utan får ta den som är ledig. Men efter att du har gjort det mest akuta så kan du ju byta och känna dig för. Allt kommer att gå jättebra, ta allt i små steg, en sak i taget. Och tänk på att det är inte farligt.
Men några akuta och konkreta tips! ANDAS djupt från magen under hela behandlingen, det lugnar dig. Träna på detta innan, lyssna på kroppsscanning på t ex Youtube, så denna andning kommer naturligt. Så fort du blir stressad i stolen ta tag i andningen direkt, och säg till dig själv att du är lugn och allt är under kontroll. När man är rädd så går ofta tankarna i megafart, försök få stopp på dem för det är dem som gör dig rädd, tänk då bara positiva tankar om hur bra det kommer att gå, för det är mer sant än alla katastrofer. Välj alltså dina tankar. Du kan påverka dig själv så mycket, jag menar kan man påverkar sig själv så enormt åt det negativa hållet så går det att göra helt åt andra hållet också, gäller bara att träna. Lyssna på ditt hjärta, försök höra dina hjärtslag. Lycka till!
Tack för ditt svar!
Jag håller helt med dig. Jag satt idag och tänkte tillbaka. Och kunde få upp minnen där jag fått bl.a bedövning som har gjort SÅ ont! Och när jag sagt till tandläkaren så lyssnade han inte, utan fortsatte som vanligt.
Sen har jag väl innan inte träffat någon tandläkare som faktiskt förstår hur rädd jag är.
Jag har liksom ingen kontroll. Jag har även kräkfobi vilket triggas med en massa saker i munnen. Usch. Det finns så mkt som känns läskigt.
Det där med andningen ska jag träna lite på ikväll. För det kommer att behövas.
Jag måste ju liksom börja någonstans. Jag kan varken le, skratta eller äta ordentligt numera, vilket sänker min livskvalité så pass att jag många gånger önskade att bara få somna in. Och så ska det ju inte vara.
Nu har jag en chans försöka ta kontrollen. Och jag hoppas jag lyckas.
