Du kan väl visa terapeuten denna tråd om du inte får fram ord sen kan ni ta det vidare därifrån? Huvudsaken är att du startar din process och bli fri från det där?
Ja det du gör är fel, men att fortsätta med det är väl ännu mer fel mot både henne och dig själv.
Om vi säger att du får 10 år på dig att leva ditt liv.
Vad hade du valt? Hade du varit hans sexslav? Hade du satsat dem åren på sina barn? Att resa och se och uppleva en massa? Kanske bli kär?
Man vet aldrig när sista dagen är kommen men frågan är vad man kommer ångra att man inte gjorde.
Fast sanningen är ju att har han inte valt dig nu som kommer han aldrig göra det. Varför slösa din och hennes tid. Hon har ett as till sambo och för dig är det killen du vill ha. Låt inte henne slösa sin tid med en man som inte är henne trogen.
Du kan iaf låta henne få chansen att välja vilket liv hon vill ha.
Om du verkligen visste hur fel det ni håller på med är så skulle du åtminstone be honom vara ärlig eller på något sätt få henne att veta.
Varför låter du en " vän" som inte gjort dig ett piss få så mycket svek.
Jag förstår inte hur ni kan fortsätta vecka ut och in och svika en människa så.
Ja,men hur många är egentligen de otrohetsaffärer som slutar lyckligt?
Det verkar som att du letar halmstrån för att få fortsätta hänga fast vid den här "mannen". Sluta med det! För din egen skull!
Vet du. Jag inledde också en relation med en kille för att komma över mitt ex. Vi var kk och han behövde säkert också komma över sitt ex,inser jag i efterhand.
Jag blev störtkär och trodde att vi hade något mer på gång.
Han sa att han också hade känslor för mig och kallade mig sin flickvän för andra.
Men blev det något mer mellan oss? Nej,när det kom till kritan så backade han.
Det var bara sexet han ville ha.
Så när jag ställde ultimatum så sprack det helt istället.
Och förstörde den fina vänskap vi hade innan.
Vi är fortfarande vänner. Men inte alls på den nivån som vi var innan.
Men vi har båda nya partners och barn och är lyckliga på varsitt håll.
Och det har kanske också gjort att vi inte längre umgås som förr. Att vi har våra egna liv nu.
Det jag försöker säga är att den här killen kan vara en övergång från ditt ex. Han har sagt precis de saker du behövde höra när du var ledsen och sörjde ditt ex.
Jag känner igen det så väl. Men jag vet också att det går att komma över.
Men du,till skillnad från mig,är inblandad i ett otrohetsdrama med en väns sambo.
Det gör det hela mycket svårare. Men det går bara man vill.Om du vet att det är så fel,varför fortsätter du då?
Varför ber du honom inte vara ärlig mot din väninna om vad ni håller på med bakom hennes rygg?
Han är ett svin. Men du beter dig faktiskt inte ett dugg bättre.
Har du någon anledning att tro att han skulle välja dig? Med tanke på att han inte gjort det under ett år som nyförälskad? Jag trodde att du redan gjort klart för honom att du hoppats på att det skulle bli ni?
Angående dubbla budskap från din älskare som du nämner ovan:
Skilj dels på vad som är uttalat och vad som bara antyds. ("Jag kommer att stanna med sambo och barn" (information) gentemot "Det känns som att vi är gjorda för varandra". "tänk om vi kunde ha det så här alltid" "Jag tror vi skulle få vackra barn tillsammans".(till inget förpliktigande ord).
Skilj också på ord och handling (och skiljer de sig är det handlingen som visar på verkligheten). Enligt mitt ex var jag det viktigaste i hela världen för honom, den vackraste och sexigaste, den roligaste att umgås med, den mest intressanta att prata med, den han ville leva ihop med resten av livet etc etc. Det hindrade honom inte att i praktiken bortprioritera mig och mina behov av ens basal framförhållning och trygghet (jag är ingen trygghetsnarkoman så det var tämligen låg nivå), eller att bedra mig, för den delen).
TS - avsluta, det här kan inte sluta på annat sätt än att du blir alltmer desperat/ledsen/sårad etc. De lyckliga historierna som du läser här finns - men de männen betedde sig inte som din. Du skriver ju själv att denna s k man sårar sig och redan har sagt att han inte kommer lämna sin fru. Han kommer inte ändra sig efter såhär lång tid, för nu vet han att han kan ha dig som nr 2 vid sidan om sin fru. Du har ju "lärt" honom att han inte behöver välja mellan henne och dig. Ungefär som dr Phil säger: människor behandlar dig så som du låter dem behandla dig.
Drömmer ni om en framtid tillsammans, tror du skrev det i något inlägg? Ja, ställ ett ultimatum! Det gjorde jag till slut (min "man" gillade också att fantisera med mig om när vi skulle flytta ihop i ett nytt hus som han skulle bygga, hur köket skulle vara, vi planerade vår gemensamma ekonomi och allt möjligt) och då fick han slutligen bekänna färg - dvs att han inte kunde lämna sin fru "just nu" . Han försökte hålla kvar mig med massor av bortförklaringar, men då till sist såg jag klart vilken skitstövel han var.
Sen är det faktiskt så att han inte är den ende fantastiske mannen i världen. Han är inte ens fantastisk, men det ser du inte just nu. Det finns andra män och av dem finns det många som är bra män, inte otrogna, lögnaktiga, själviska typer.
Jag lovar - du kommer må bättre utan honom så småningom!!!
Hej TS!
Jag skrev i den här tråden då den var ganska nystartad och beskrev då att jag var i en liknande situation med den enda skillnaden att både han och jag är gifta med barn. Jag har följt tråden hela tiden och har sett hur du mår och vill bara berätta för dig hur jag har gjort.
Jag mådde tillslut så vidrigt dåligt av situationen att jag höll på att explodera. Jag förstod att det bara fanns en enda sak att göra för att JAG skulle må bra. Jag vägrade låta mig utnyttjas känslomässigt av X längre. Jag hade kommit till insikten att den enda som kan göra något åt situationen är jag och ingen annan. Jag var beredd att ge upp mitt äktenskap, men för honom har jag bara varit en leksak, ett tidsfördriv och jag hatar det. HATAR. Jag älskar honom av hela mitt hjärta men har nu sagt upp bekantskapen med honom. Det gör så ont, så vidrigt jävla fruktansvärt ont. Men jag vet att det är enda sättet att komma till rätta med problemet. Min man och jag har tack vare det kommit varandra lite närmare och jag har i dagsläget inga planer på att lämna honom. Kanske jag lämnar honom om 2 år, kanske om 5 år eller inte alls. Men just nu måste jag må bra, iaf så bra det går.
Jag har raderat X ur mitt liv så mycket det går men eftersom vi har så många gemensamma vänner kan jag inte ta bort honom på facebook då folk skulle börja undra. Det enda jag kan göra där är att avfölja honom för att slippa se hans inlägg. Första 2 veckorna fick jag total panik i kroppen så fort jag påmindes om honom. Det kändes som att nån skar en kniv i mig. Nu känns inte kniven lika ofta även om jag vill lägga mig ner och gråta lite då och då. Men jag är fullständigt livrädd inför att träffa honom igen vilket jag oundvikligen kommer att göra pga div saker. Fullständigt livrädd för att alla känslor ska blossa upp till max igen.
Det jag vill säga iaf... För din skull, inte för någon annans skull. Tillåt honom inte att utnyttja dig mer. X och jag höll också på i ett år tills jag sa stopp. Jag hade gått in i väggen mentalt om jag hade fortsatt hoppas lika intensivt som jag gjorde. Jag VET att det känns omöjligt. jag var nyss där själv. Känslorna är som en drog i kroppen och man tar allt man kan få för att man så gärna vill. Kroppen och själen skriker efter den andre men till slut mår man bara dåligt av det. Då är det inte värt det längre. Jag tänker på X flera gånger om dagen och sörjer det som aldrig blev. Jag är livrädd för att känna så resten av livet, att jag hela livet ska längta efter honom och älska honom. Men jag vill avsluta med att skriva ett citat ur Martina Haags bok Det är något som inte stämmer. Även om hennes bok inte handlar om det vi är med om finns det mycket man kan känna igen sig i. Jag rekommenderar dig även att kolla på filmen Broarna i Madison County.
"Jag vill berätta att man klarar sig fastän man faller tusen meter i sorg. Att man tror att man ska dö, men man överlever. Jag hade behövt höra det hundratals gånger. Allt går, på något konstigt sätt så går det till slut. Även om man dör ganska mycket på vägen."
All styrka till dig!
Hej TS!
Jag skrev i den här tråden då den var ganska nystartad och beskrev då att jag var i en liknande situation med den enda skillnaden att både han och jag är gifta med barn. Jag har följt tråden hela tiden och har sett hur du mår och vill bara berätta för dig hur jag har gjort.
Jag mådde tillslut så vidrigt dåligt av situationen att jag höll på att explodera. Jag förstod att det bara fanns en enda sak att göra för att JAG skulle må bra. Jag vägrade låta mig utnyttjas känslomässigt av X längre. Jag hade kommit till insikten att den enda som kan göra något åt situationen är jag och ingen annan. Jag var beredd att ge upp mitt äktenskap, men för honom har jag bara varit en leksak, ett tidsfördriv och jag hatar det. HATAR. Jag älskar honom av hela mitt hjärta men har nu sagt upp bekantskapen med honom. Det gör så ont, så vidrigt jävla fruktansvärt ont. Men jag vet att det är enda sättet att komma till rätta med problemet. Min man och jag har tack vare det kommit varandra lite närmare och jag har i dagsläget inga planer på att lämna honom. Kanske jag lämnar honom om 2 år, kanske om 5 år eller inte alls. Men just nu måste jag må bra, iaf så bra det går.
Jag har raderat X ur mitt liv så mycket det går men eftersom vi har så många gemensamma vänner kan jag inte ta bort honom på facebook då folk skulle börja undra. Det enda jag kan göra där är att avfölja honom för att slippa se hans inlägg. Första 2 veckorna fick jag total panik i kroppen så fort jag påmindes om honom. Det kändes som att nån skar en kniv i mig. Nu känns inte kniven lika ofta även om jag vill lägga mig ner och gråta lite då och då. Men jag är fullständigt livrädd inför att träffa honom igen vilket jag oundvikligen kommer att göra pga div saker. Fullständigt livrädd för att alla känslor ska blossa upp till max igen.
Det jag vill säga iaf... För din skull, inte för någon annans skull. Tillåt honom inte att utnyttja dig mer. X och jag höll också på i ett år tills jag sa stopp. Jag hade gått in i väggen mentalt om jag hade fortsatt hoppas lika intensivt som jag gjorde. Jag VET att det känns omöjligt. jag var nyss där själv. Känslorna är som en drog i kroppen och man tar allt man kan få för att man så gärna vill. Kroppen och själen skriker efter den andre men till slut mår man bara dåligt av det. Då är det inte värt det längre. Jag tänker på X flera gånger om dagen och sörjer det som aldrig blev. Jag är livrädd för att känna så resten av livet, att jag hela livet ska längta efter honom och älska honom. Men jag vill avsluta med att skriva ett citat ur Martina Haags bok Det är något som inte stämmer. Även om hennes bok inte handlar om det vi är med om finns det mycket man kan känna igen sig i. Jag rekommenderar dig även att kolla på filmen Broarna i Madison County.
"Jag vill berätta att man klarar sig fastän man faller tusen meter i sorg. Att man tror att man ska dö, men man överlever. Jag hade behövt höra det hundratals gånger. Allt går, på något konstigt sätt så går det till slut. Även om man dör ganska mycket på vägen."
All styrka till dig!
Jag hatar verkligen att jag tycker om den här mannen, hatar! Jag hoppas kommande semester (då vi inte kan höras av, bara ses som vänner) får mig att tänka på annat!!!
Det du måste förstå är att så länge du fortsätter träffa honom,även om det bara är som vänner,så kommer du inte att kunna gå vidare.
Det gör det bara svårare.
Varför söker du inte hjälp hos en samtalsterapeut,som du fått som råd flera gånger?
Jag tror att det kan hjälpa dig att komma till insikt.
Precis som för Anonym (Yup).