Otrogen flickvän

Och samtidigt passerar livet förbi medan man själv står lite vid sidan av.

Jag skräms av tanken att sitta ensam på hemmet som gammal och ledsamt konstatera "jasså, vad det här mitt liv".

Ja, det går att reparera.

Jag blev utsatt för otrohet.

Det var svårt och inte lätt att reparera och gå vidare, men det gick och det har fungerat jättebra och kärleksfullt i 15 år nu.

Om ni båda älskar varandra och ni båda verkligen vill reparera.

Enligt min syn måste den som varit otrogen vara den som är allra mest motiverad och drivande, ha starkaste viljan, att reparera. 

Om det är den som blivit utsatt för otrohet som vill mer än den otrogna så tror jag det blir omöjligt eller mycket svårt att lyckas.

Den som väljer vara otrogen har egna personliga problem.

Åtminstone om man väljer vara otrogen trots att man egentligen vill att relationen ska fortsätta och inte ta slut, alltså att man inte väljer vara otrogen som en väg ut ur förhållandet.

Den som har personliga problem av den omfattningen behöver sannolikt professionell hjälp för att komma tillrätta med sina problem och lyckas bättre i framtiden.

För att skapa en möjlighet att lyckas reparera så behöver ni förmodligen gemensam professionell hjälp.

Vi byggde upp oss själva, bla genom professionell hjälp. Vi bearbetade var och en våra respektive personliga problem och våra gemensamma problem i relationen.

Så, ja, det går att reparera och det går att leva ett mycket gott liv i ett fantastiskt kärleksfullt förhållande, faktiskt mycket bättre än innan otroheten.

I mitt exempel var jag ledsen, sårad, sviken, bedragen och hade från början ingen som helst lust att ens fundera på att reparera förhållandet.

Men min sambo var djupt ångerfull, ville verkligen försöka, var beredd låta mig ställa vilka krav jag ville och hon sökte så småningom på eget initiativ professionell hjälp och i nästa steg tog hon tag i allt det praktiska och ordnade att vi också fick gemensam parterapi.

Där någonstans bestämde jag att inte helt stänga dörren utan ha den sas på glänt till dess jag visste mera. 

Efter att hon fått insikt och erkänt att orsaken till otroheten var hennes egna personliga problem så började vi så småningom bygga en grund för att åtminstone inte avsluta vårt förhållande innan vi visste mera.

Efter att jag enskilt bestämt mig ta chansen till egen terapi och lära känna och bearbeta mina egna personliga problem så började en vilja komma fram att jag kanske skulle vilja undersöka om det fanns rätt förutsättningar göra ett försök att få vårt förhållande överleva.

Men det var fortfarande bara fråga om att vänta lite med att omedelbart och definitivt genomdriva mitt beslut att avsluta.

Så det var ändå en lång väg kvar att vandra.

Men precis som (Bedragen) skriver så är jag övertygad att det är den otrogna som måste vara absolut mest motiverad och ha en väldigt stark vilja att vara den mest drivande. Så var det utan minsta tvekan i mitt fall.

Vi är överens.
Jag anser med fog att var och en som väljer att vara otrogen har någon form av personliga problem.
Men min erfarenhet är att människor i största allmänhet och en hel del kvinnor i synnerhet har mycket svårt att erkänna sin egen skuld och sina egna personliga problem. Därmed finner de vare sig lust eller anledning att ta itu med sina problem.
Jag var i en lycklig situation med vad som skulle visa sig vara en ganska unik kvinna. Hon beslutade söka professionell hjälp på eget initiativ, hon erkände sin skuld, hon tog sitt ansvar och var intresserad och beredd att förändra sig själv. Och hon var fast besluten göra allt som stod i hennes makt för att rädda vårt förhållande.
Jag älskar henne och är henne evigt tacksam.

Jag läste en tänkvärd sak på annan plats på FL, som löd ungefär:
Otrohet, liksom de flesta problem i ett förhållande, beror i många kvinnors ögon alltid på mannen.
En otrogen man är en riktig idiot och allt är självfallet hans fel.
Men om en kvinna är otrogen så är det bara helt naturligt eftersom hennes man är en idiot. Så självfallet får mannen skylla sig själv och det är hans eget fel. 
Egentligen så ska det inte ens räknas som otrohet när en kvinna är otrogen, för det är ju inte hennes fel.

Jag är fullt medveten att jag grovt generaliserar här och att det alls inte är någon komplett och exakt sanning.
Men jag vet med absolut övertygelse att det ligger åtminstone något lite i det jag säger.